Alla som läser detta kommer till Valhalla

Eftersom jag har semester tänker jag trötta ut er med extra lång sommarläsning. Jag har nämligen mer sprit än nöden kräver i barskåpet här intill...

Jag läste i Aftonbladet i går en kort intervju med Rupert Grint, som spelar Ron i Harry Potter-filmerna. På frågan om vad han gör när han inte filmar kom svaret att "Jag köpte en glassbil för en del av mina pengar. Det var kul att ta körkort." Om det inte vore för den avslutande meningen så skulle man kunna tro att det var en överklassunge som ville köpa en glassbil. Men här får man känslan av att han faktiskt drömt om att få köra glassbil på riktigt ända sedan han var liten spoling, och efter att han fått sin första filmcheck (som lär ha varit hyfsat fet) så har han inte bara faktiskt köpt en glassbil utan även tagit körkort - för att kunna köra just glassbilen! Det är ju inget mindre än rock'n'roll.

Man undrar om fansen av böckerna har samma modesta drömmar. Nere på Västerlånggatan i går var det nämligen kö i flera kvarter. Hundratals tonåringar låg och köade utanför Science Fiction-bokhandeln inför släppet av den sista Harry Potter-boken. Själv låg man på Konserthustrappan och köade till Judas Priest på Hovet och Ozzy på Draken, till ljudet av Chess feta bergsprängare. Känns på något sätt lite hårdare. Om nu någon undrar vem Chess var så är det en lång historia att gå in på. Låt det stanna vid att han var den mest legendariske hårdrockaren som någonsin satt sin fot på Konserthustrappan. Det var för övrigt han som hoppade upp på scenen när Dio lirade på Draken 83 och fick mickstativet rätt i fejan. Inte blev Chess nedstämd av det inte, han talade istället i år efteråt om hur "Dio nästan rörde vid mig".

Hoppas att han dör. Inte Chess alltså, utan Harry Potter. Jag hoppas nämligen alltid att huvudpersonen dör. Finns det något jag verkligen hatar så är det evighetskriminalare. Det finns författare som skriver fantastiska (deckar)romaner. Men jag är så jävla less på att veta hur det går för dem. Giles Blunt är kanske den främste av dem alla på senare tid, men det räcker att låta John Cardinal överleva i tre böcker. Michael Connelly är naturligtvis en ytterst habil deckarförfattare, men Harry Bosch hade inte mått dåligt av att dö, om ni förstår vad jag menar. Eller Ian Rankin. En grym deckarförfattare. Hans John Rebus är nog det närmaste jag själv skulle gestalta i en kriminalroman. Men Nessers och Mankells hjältar börjar bli rätt trötta. Dags att ta kål på dem med andra ord.

Jag växte upp med gummifarsans - ni vet, MoDo-mannens - favoriter, och det var två överjävligt hårda författare: James Hadley Chase och Sven Hassel. Den förstnämnde gjorde sig ett namn tack vare kioskdeckare där det ALLTID gick käpprätt åt helvete för "hjälten" (läs en Chase-bok i sommar och njut av att huvudpersonen får ett nytt ventilhål i skallen eller 30 år på San Quentin på sista sidan). Den sistnämnde växte upp med drömmen om att få tillhöra en armé, efter att ha läst sin egen favoritroman "På Västfronten intet nytt" av Remarque. Hassel var inte bara krigsfånge belönad med Järnkorset under andra världskriget utan skrev även klassikern "Döden på larvfötter". Chase och Hassel - DE var hårda författare på riktigt...

Hörde att en spelare i laget från Uppland varit på krogen dagen efter match och hamnat i trubbel med "företagets pojkar" eller vad de kallar sig. Spelaren i fråga betecknas nu på deras hemsida som "persona non grata". Men om det nu är de som bestämmer så är det väl bara att sparka snubben och köpa en ny back? Lagets tränare har ju i alla väder stöttat sina "supportrar", så varför gå emot dem nu? Eller fick hyckleriet plötsligt ett nytt, glasögonprytt ansikte? Hemma i hobby-Capellos vardagsrum misstänker jag att de gossarna är "communita non grata" (om det nu heter så - latin är inte min starka sida).

På tal om rövhål så började min dotter i dag - helt opåkallat - att sjunga "Alla rensar fisk i Göteborg". Jag har faktiskt aldrig sjungit den sången för henne. Men hon stämde själv upp till den, två år gammal. En klar ledarkandidat till ett framtida Bajen Chick Firm.

Henrik Rydström i Kalmar vill gärna att man talar om honom som en tuff kille. Men han är ju inte det. Hans filmningar är de billigaste man sett sedan... Björn Runström kom hem till Söder. Men Runström hade ju trots allt skolningen från den italienska ligan. Rydström är det fjolligaste jag sett på Söderstadion. Inte nog med att han gärna filmar utan att någon kamera är påslagen, han har dessutom på sig avklippta cykelbyxor och svettarmband på handlederna. Som en fjolla i någon baskettävling.

Eftersom det i dag är sex veckor sedan jag slutade snusa så har mina tankar de senaste veckorna upptagits av längtan efter en riktigt fet prilla. Men också av fascination över den oerhörda mängd nikotinfritt snus som erbjuds - till samma pris (men det är jävlar i min lilla låda långt ifrån samma pris). Och jag har hört att det finns en hel del som istället blivit beroende av det tobaks- och nikotinfria alternativen.

Snacka om att längta efter sin snuttefilt. Jag ska erkänna att jag haft tendenser till detta. Jag har låtit någon liten salt- och pepparindränkt bomullskudde fått agera substitut efter lunch - då suget är som störst. Men att bli beroende av något som inte är beroendeframkallande måste ju trots allt tyda på någon form av allvarlig störning. Vilket efter en stunds fundering fick mig att inse hur många i världen som lider av någon form av denna störning.

Hur många förtappade själar i USA är inte slavar under koffeinfritt kaffe? Hur är det möjligt? Insåg de att kaffe var det absolut godaste deras smaklökar någonsin hade mötts av, men att deras konstant växande kroppshydda inte orkade med att bli pigg för ett par minuter utan trivdes bra med att växa ytterligare? Kaffe är ju ett av få beroendeframkallande ämnen som faktiskt smakar rätt illa - om vi ska vara helt ärliga. Så exakt var stannar hissen på väg upp till kontoret om man väljer att konstant låta den smaken driva en framåt utan att få ta del av effekten som driver alla oss övriga?

För att inte tala om "lightprodukter". Jag har med egna ögon bevittnat människor som gått över från vanlig Coca-Cola till Coca-Cola light. Varför har jag ingen aning om eftersom de inte alls smakar likadant. Det är som att gå över från Falu rågrut till Mjälloms tunnbröd med motiveringen att "Mjälloms tunnbröd smakar exakt som Falu rågrut men du slipper få i dig den extremt farliga rågen".

Det intressanta i det hela är att Coca-Cola light tidigare innehöll aspartam, vilket bevisligen dödar ett helt gäng hjärnceller vid konsumtion. Om man sedan lägger till det faktum att aspartam dessutom sänker ämnesomsättningen så har man plötsligt en produkt som i alla avseenden är onyttigare och farligare än den ursprungliga - utan att man går ner ett gram i vikt.

Nu har läskproducenterna bytt aspartamet mot sucralose. Studierna av biverkningarna av det ämnet har ännu ej nått gemene man. Eller rättare sagt, man har inte tagit kål på tillräckligt många råttor på Karolinska än. Men eftersom de som köper produkterna inte bryr sig ett skit om hur de smakar (skillnaden i smak mellan socker, aspartam och sucralose är ju faktiskt lika stor som mellan salt, soja och ostronsås) utan endast om att det är Coca-Cola Cowboys som står bakom produktionen så kan ni lugnt fortsätta. Tills ni möts på något "Have a Coke light and a smile"-designat Alzheimerhem om 20 bast. Oavsett vilket hem jag själv hamnar på så kan jag i alla fall rakryggad säga att det var ren sprit, ren tobak och rent socker som tog mig dit...

Härom dagen gick jag med sonen längs Regeringsgatan. När vi kom fram till Wentzels Hobby var det han som lockade in mig i butiken. Efter 20 minuter var det också han som fick släpa ut mig. Det var skönt sjuka flashbacks med tyska flygplan, brittiska Formel 1-bilar, lim i alldeles för små tuber och färgburkar med vackra lock...


Förresten, visst är det skönt när Svennar verkligen är Svennar. I gårdagens Aftonbladet fick Per Gessle frågan om vad som snurrar på hans hemmabio. Det visade sig i old school-klassen vara Columbo, Seinfeld & Clintan och i new school-klassen Magnolia, The Big Lebowski och Eyes Wide Shut. Ibland går vi alla ut på stadens gatan som helt vanliga människor.

Själv går jag helst ut när det är mörkt. I dag efter lunch gjorde jag det som är absolut skönast att göra när solen står som högst - jag gick på bio. Till på köpet fick jag mig 2 timmar och 37 minuter av sommarens bästa biounderhållning: David Finchers "Zodiac". En strålande seriemördarjakt i makligt tempo och med lysande skådespelarinsatser. Det bästa Fincher åstadkommit sedan "Seven". Mitt råd är att ni undviker solen snarast möjligt till förmån för denna pärla.

Avslutningsvis tänkte jag bjuda på några bevingade ord. Rockjournalisten Dave Ling på Classic Rock Magazine har sammanställt en lista på närmare 300 numera klassiska citat från rockstjärnor. Det är fantastiskt rolig läsning. Eller vad sägs om denna sköna Angus Young-replik:

"I’m sick to death of people saying we’ve made 11 albums that sound exactly the same. In fact, we’ve made 12 albums that sound exactly the same."


Att Manowar är verklighetens Spinal Tap känner vi alla till, och här kommer några av anledningarna till varför man inte kan annat än älska dessa pälsbeprydda herrar som tror att de är världens hårdaste män:

Joey DeMaio: "I believe in metal more than anybody you've ever met. I'm prepared to die for metal. Are you?"
Eric Adams: "Anybody attending this tour will go to Valhalla."
Karl Logan: "Adding rap to rock music is a bit like taking the most beautiful girl you've ever seen to a plastic surgeon, then asking him to give her a penis."
Joey De Maio: "We want the sound that everyone else is trying to get away from."

Jag avslutar med ett helt makalöst skönt citat från mannen som ÄR världens hårdaste på riktigt - Pete Way:

"When I was doing cocaine regularly I would say it was very much out of boredom - plus the fact that I was addicted."

Ni som vill njuta ytterligare kan läsa hela listan här.

Elvis är president i Slovakien...

Den 13 juli är ett datum som bjudit på en del sköna händelser genom tiderna. Om man bortser från 1870, då Frankrike förklarade krig mot Preussen. Dålig idé. Om det var bra eller dåligt att Mark "The Animal" Mendoza föddes just 13 juli vet jag inte. Han blev sedemera basist i Twisted Sister. Fast å andra sidan var han väl den ende i bandet som kunde behärska ett instrument någorlunda.

1957 föddes Cameron Crowe. Det var ju bra. Redaktören och skribenten för Rolling Stone Magazine som blev manusförfattare och regissör med varierad framgång och bland andra "Jerry Maguire" och självbiografiska "Almost Famous" på sitt CV. Lika helrätt kanske inte Jack Spade känns. Han föddes 13 juli 1974 och har sedan han gick ut skolan medverkat i filmer som "Ron Jeremy on the loose: Atlantic City" och "Warning! I Fuck on the First Date 2". Hans mamma - till skillnad från Crowes - har nog inte sonens alla (in)satser samlade på dammiga VHS-band.

Att Anders Järryd föddes detta datum 1961 är väl rätt... coolt. Eller att byggnaden av Amsterdams tunnelbana påbörjades detta datum 1970. Jag måste dock medge att jag har besökt Amsterdam ett antal gånger sedan dess och aldrig någonsin sett ett spår av någon tunnelbana. Förmodligen är de alla alldeles för pårökta för att orka gräva... Och så firades givetvis Smalspårets dag i Klavreström 1992 detta datum.

Men för mig härrör det starkaste minnet 13 juli från år 1991. Jag befann mig då i nuvarande Slovakien. Bajen spelade då - liksom nu - i Intertotocupen. Eller Tipscupen, som det så charmigt kallades för. Ett cupnamn som förde tankarna till ett antal halvalkisar i Farsta som i brynjor skapat ett sommarnöje.

Men just detta datum detta år befann jag mig i Banska. Det var faktiskt rätt stort, för om man får klappa sig själv på bröstet - och här om någonsin är det på sin plats - så var jag den ende Bajensupportern som detta år såg alla tre bortamatcher i Tipscupen. Energie Cottbus i Östtyskland (där en pundare envisades med att sväja alla snus jag bjöd på ), Silkeborg i Danmark och FC Dukla Banska Bystrica i Banska i nuvarande Slovakien. Förutom truppen var alltså bara jag på plats 3 x 90 minuter.

Just Banska var mer speciellt än något annat. Vi anlände nämligen ett gäng till Bratislava dagen innan avspark. När jag fick veta att det skulle dröja tolv timmar innan nästa tåg till Banska skulle gå så var vi tre man - jag, herr Stoke och en kompis som vi kan kalla för Goeran - som klev ut till taxistolpen vid Bratislavas tågstation. Resterande fyra inväntade snällt tåget. Om jag inte minns fel så fick chauffören 250 D-mark - under förutsättningen att han stannade på varenda vägkrog som fanns mellan Bratislava och Banska (en sträcka på 30 mil). Vi drack bärs - han blev bjuden på obegränsat med kaffe och Coca-Cola.

Herr Stoke och han som vi kan kalla Goeran satt under hela denna resa i baksätet. Jag satt i framsätet. Och det är den första gången i mitt liv som jag medvetet valt bort säkerhetsbältet. Vi färdades nämligen i en Trabant som toppade i 120 i nedförsbackarna. Grabbarna där bak var ju rätt ohotade, men jag kände att jag - trots konstant ökande fylla - hade min räddning i en eventuell krock i att fritt lyfta från framsätet och nästan ljudlöst glida genom vindrutan.

Hur som helst kom vi slutligen fram till flygplatsen i Banska. Vi tre gled in och möttes av en rätt vän donna som frågade vilka vi var. Vi sa att vi var Bajensupportrar från kungliga Söder som var där för att kolla Bajen krossa FC Dukla Banska Bystrica. Hon svimmade nästan. Och tre minuter senare dök HAN upp. Vi trodde att FCDBB var ett brödgäng som hade nollkoll. Det visade sig att de hade HAN som ledare.

Där stod vi tre man med hakan nere vid midjan. HAN frågade om vi ville ha något att dricka. Jag tack, gode herrn, svarade vi. HAN bar svart kostym, svarta glasögon och bakåtslickat hår. Och han var det närmaste Elvis jag sett i mitt liv (näst efter ägaren till Elias pizzeria i Oxelösund). Sedan dök tre flaskor skumpa - och ett glas - upp! HAN var nämligen president i FC Dukla Banska Bystrica. Och han såg till att vi på matchen placerades på hedersläktaren, som normalt bara var avsedd för militärer med löjligt många streck på kavajslagen.

Men vi höll färgerna högt med 90 minuters sång på hedersläktaren - till en match som slutade 1-0 till Bajen efter mål av Micke Hellström. Därefter blev vi fåtaliga nördar inbjudna till grillpartyt på hotellet - efter att ha skrivit autografer åt ett halvt kompani av tjeckiska supportrar som svängde runt kortsidan efter deras torsk. Men turneringens höjdpunkt var givetvis när Slovakiens Elvis tackade oss svenska supportrar med något i stil med "Jag trodde aldrig att sju svenska supportrar skulle kunna överrösta 3000 tjecker. Men det gjorde ni - grattis!"

Den efterföljande rundan på stan bär definitivt legendstatus. Två av spelarna bjöds, tillsammans med en polare vi kan kalla för Goeran, på rå bacon av ett par slovakiska donnor. Det var tydligen lyx. Herr Stoke vinglade ut från någon bar med en flaska rysk skumpa i varje hand - innan han försvann in i den östeuropeiska dimman. Och hotellnyckeln med honom. För mig själv blev allt till slut bara svart. Men innan pannorna mötte kaklet togs en skön bild som kan skådas på framsidan till Bajen Fanzine nummer 18...

Radiosporten körde för övrigt en riktig fuling i onsdags. Måljingeln ekade i den rätta frekvensen och en röst förkunnade att "Hammarby har kvitterat". Man blev så glad att man förträngde att man bevittnade den verkliga matchen på TV. Efter en teaterfördröjning följde "...mot Göteborg i damallsvenskan". Dö. Den som tror att fotboll är en lek har lekt färdigt. Men det var ju ett glädjeämne att Erland höll nollan ända tills han blev skadad. Räddningsprocent 0 i matchen mot Helsingborg är till och med värre i ett CV än Jack Spades filmroller.

Avslutningsvis har jag svårt att sluta skratta åt råttan Norling. Han försöker vara så seriös att han nästan bajsar på sig. För en utomstående så kanske han rent av känns trevlig. Men han har ju ett sådant Fabio Capello-komplex att man svimmar. Han lutar sig NÄSTAN identiskt mot avbytarkuren som Capello. Men exakt likadana glasögonbågar som samme Capello har han åtminstone fixat. Totally wild...

Är det Tom Okker som servar?

Sommaren brukar oftast bli mer stressig än övriga årstider. Jag får nämligen för mig att jag då ska ta igen allt jag missat och måste hinna med innan flotten lämnar stranden vid floden Styx.

Dels försöker jag jobba mig igenom högen jag köper på mig vid bokrean varje år (Pisatornet light), dels ser jag det som en trevlig tradition att varje kväll se en bra film man missat (tuggar mig långsamt men beslutsamt igenom listan över "1001 filmer du måste se innan du dör" och är snart halvvägs). Det är ju ändå omöjligt att somna med den förbannade sommartiden.

Det enda störande momentet är det där andra som är så oförklarligt njutbart just när det är varmt och ljust ute och man ändå går på halvfart. SPRIT! Låtsas inte som om du inte vet vad jag snackar om - it's good for you...

Hur som helst. Om någon undrar varför jag varit frånvarande i tre veckor så är svaret att jag - visserligen helt oförsvarbart - valt kulturen före spriten (jag tycker som bekant att det är osportsligt att skriva nykter). Bäst hittills i år? Jag avslutade just Truman Capotes klassiker "Med kallt blod". Att kunna skriva en berättelse så torrt och metodiskt från A till Ö och ändå oavbrutet trollbinda är... imponerande. Väl värd såväl sin moderna klassiker- som mästerverksstämpel med andra ord.

Jag ser dessutom osunt många filmer. Som är dåliga. Jag har nog snittat på en film per dag de senaste 20 åren, vilket möjligtvis kan vara någon sorts rekord i framför allt riktigt usla filmer som bevittnats.

Men eftersom jag utgår ifrån att de som läser denna sida är sundare än jag så räcker det med att nämna årets hittills bästa: "De andras liv", som ytterst välförtjänt fick en Oscar för bästa utländska film. Ingen annan film har varit i närheten av den de senaste sex månaderna på min DVD-spelare.

Vaknade för övrigt upp härom dagen och fick plötsligt en flashback från Sweden Rock. Köpte jag inte en DVD med UFO på festivalen? En från 80-talet? Började leta igenom väskan jag hade med mig men fann slutligen vad jag sökte i posthögen. Under Södermalmsnytt låg en DVD med UFO live i Westfalenhalle i Dortmund, november 1980. Shit, "Tonka" på DVD - lördagen räddad! Men det alltså tog över tre veckor innan jag kom ihåg mitt inköp...

Jag har en god vän som är så "Yxan"-torsk att han garanterat hade gift sig med honom om nu någon av dem varit gay. Vilket inte är fallet. Hur som helst så är vi båda die hard UFO-fans. Med skillnaden att det enda jag saknar i mitt liv är en livekonsert med "Tonka". För den oinvigde så går "Yxan" normalt under namnet Michael Schenker och "Tonka" (i mitten på bilden) under namnet Paul Chapman. Hur DVD:n var? Sjukt bra. Det visade sig vara ett gig som filmades av tysk TV. Fritzarna har som bekant en lika obskyr som beundransvärd förkärlek till disciplin som perfektionism.

Läste för ett tag sedan i Sportbladet om cheerleading. Ni vet, det i stort sett enda som är mer pinsamt än någon som streakar på E4:an en tisdagmorgon. Med skillnaden att det är mer sport att streaka på E4:an en tisdagmorgon. Och betydligt roligare att titta på. Tydligen så är över hälften av alla svåra skador som drabbar tjejer i high school förenat med cheerleading. Och tydligen så beror det på att de inte har några regler. Inte undra på att de inte har några regler - det är ju för fan inte en SPORT.

Det fanns heller inga regler när jag nio år gammal smög mig ut på taket på femvåningshuset genom en vindslucka jag lyckats hitta under ett av alla upptåg. Eller när jag elva bast gammal snattade studslera på leksaksaffären i Skärholmen (ett högst avancerat trick som krävde sin trio: en person distraherade expediten, en - undertecknad - öppnade burken med studslera, kramade snabbt ihop den till en boll - och studsade ut den genom dörren till den tredje personen innan vi alla sprang utav h-e. Det borde vara preskriberat vid det här laget). Men mer sport än cheerleading var det banne mig.

Så det mest upprörande är egentligen inte att korkade high school-brudar bryter nacken, utan att Aftonbladets sportchef Fredrik Lilja väljer att uppbringa en helsida Sportbladet om denna cirkusgympa för retarderade. Nästan lika upprörande som när Eurosport i går visade wrestling - med svensk kommentator. Det är illa nog att en sportkanal visar wrestling, som alla utanför Kansas delstatsgräns är fullt införstådda med är uppgjord kull för vuxna män med sparvhjärna. Det blir ju inte seriösare av att de avlönar en svensk kommentator för att på fullt allvar bedöma skickligheten hos två pajaser, i allt för små trikåer, som får Ben Affleck att framstå som en karaktärsskådis.

Det är stunder som sådana man förstår Hannibal Lecktors (vilket han hette i första romanen innan hans namn ändrades till Lecter i uppföljarna) avmätta uppmaning till Francis Dolarhyde i "Röda draken":

Save yourself - kill them all.

Förresten: Robin Söderling - Rafael Nadal 4-4 i femte avgörande. I en match som pågått sedan i lördags. Och som förhoppningsvis avgörs i morgon 13.00 (då lunchen givetvis intages framför TV:n) till svensk fördel. Man får visserligen erkänna att det är lite fjolligt med en sport som inte kan utövas i regn, men detta är ju första gången som tennis är spännande igen sedan... Tom Okker och John Newcombe besegrade Jimmy Connors och Ilie Nastase i dubbelfinalen i Franska öppna 1973 med 6-4 i femte avgörande. Nästan...