Om alla gjorde som Folke skulle livet vara enkelt...

Kvällen för inbördes rockbeundran verkar frysa inne. Vi är ju fan snart inne i andra kvartalet 2008, och det börjar bli smått patetiskt att berätta vilka skivor som var bäst för... upp till 16 månader sedan. Så här fyrar jag av plats fyra 1987: plattan 1987 av WHITESNAKE! Bästa låten på denna platta detta år är nog trots allt hiten "Still of the Night". Men om vi ska vara ärliga så är det naturligtvis antingen "Crying in the Rain" eller "Here I go again" som förtjänar uppmärksamhet. Dock inte i detta sammanhang. Man gör helt enkelt inte sämre covers av egna mästerverk. Punkt. Dessa två spår ligger enligt min åsikt således Whitesnake i fatet. Utan dem hade plattan nog grejat en topp 3-placering.

"No Country For Old Men" är precis så bra som du förväntar dig. Bröderna Coen återvänder back to basics och med en sjukt cool film och den hårdaste ensemblen jag sett sedan... Gudfadern, ta mig fan. Alla är grymt hårda. Javier Bardem är i sin Oscarbelönade roll som psykopat så sjukt hård att man nästan vill ha honom som kompis. Men frågan är ändå om inte Tommy Lee Jones är coolast av dem alla. Han når nästan upp till Robert Duvall-klass. Faktiskt.

Det händer ju ibland att ens utseende jämförs med någon mer känd persons. Jag har hört en hel del genom åren, men jag har bara blivit uppriktigt glad och stolt över en jämförelse. Det var en tidigare arbetskollegas flickvän som i många, långa sekunder begrundade mig under tystnad för att sedan förkunna att "Du ser ju ut som en ung Tommy Lee Jones". Det måste ju åtminstone betyda att jag är coolast av alla... i mitt kvarter?

På plats tre 1987 år kommer TOMMY SHAW och plattan AMBITION - världens bästa AOR-skiva genom tiderna? Fan vet. Låten "Are You Ready For Me?" är i alla fall av klar Survivor/Journey på topp-kvalitet. Och "Ambition" landar vid en seriös bedömning i alla fall med lätthet på en topp 10-lista över historiens bästa AOR-plattor. Själv har han bara varit bättre vid två-tre tillfällen - men då som medlem i STYX. Bästa spåret finns inte att finna på Youtube, så ni får istället hålla till godo med "No Such Thing". Och med tanke på att 80-talet är mer inne än någonsin blir man antagligen inte hetare än Tommy och puman i denna video!

En ny Ohly har gjort entré i politiken: lögnhalsen Lars dotter Felicia. Undrar om hon har spelat fotboll med Pia Sundhage? Det närmaste Lars Ohly för övrigt kommer Tommy Lee Jones-cool är att han är född samma datum som Wyatt Earp dog. Och att han fick sitt livs första tårta samma dag som Johnny Cash spelade in liveplattan på Folsom...

Fastnade framför TV:n och den smått fascinerande dokumentären om MoDo. Det måste vara över 10 år sedan jag satt som klistrad framför håkky. Men den gav en intressant bild av hur den lilla Ö-viksklubben lyckats få fram flera av de bästa spelarna i världen. Mycket tack vare Kabben Lundberg, MoDos gudfader (sektledare?) som Anders Hedberg påstod sig ha allt att tacka för. En slags idrottens svar på Ingvar Kamprad, som hittills stöpt 24 NHL-proffs genom åren - de flesta självlysande stjärnor.

Den här festliga bilden är tagen på en akutmottagning på ett sjukhus i Alabama. Om man ska döma utifrån hans val av klädesplagg är det inte så mycket som talar för att mannen på båren överlevde...

Om Robert Duvall är Nacka så är Tommy Lee Jones numera Kenta Ohlsson. Steven Seagal? Han är fortfarande "Dala" Dahlkvist.

På plats fyra 2007 hamnar ett par gamla bekantingar som plötsligt ryckt upp sig: DREAM THEATER och plattan SYSTEMATIC CHAOS. Redan förra "Octavarium" var det bästa de presterat på över 10 år, och nu låter det ännu bättre. "Systematic Chaos" går således in på en topp fyra all-time för drömteatern - imponerande! Bästa spåret är nog "Forsaken". Nog, eftersom innehållet på progressiva plattor alltid har en tendens att skifta efter tid och humör.

Aftonbladet har fått ett nytt stjärnskott: Anna Åberg. Hon skrev i går om tragedin i Ålesund, och det framgick rätt tydligt att hon är i total avsaknad av empati. Behövs empati? kanske någon då frågar. Behövs Anna Åberg? är då mitt självklara svar. Hon skrev att en av de saknade spelat fotboll i många år, en hade mysiga, politiska möten där hon serverade kakor, och att en tredje är aktiv seglare. Värst är dock underrubriken: "Kristin bloggade - tre timmar senare föll huset samman" Hur tolkar man det? Borde jag bli orolig för vad som ska hända om tre timmar? Och vågar jag servera kakor? Tack, Anna, för att du slog i den sista spiken i kvällspressens förtroendelista. Hänt i veckan kommer att döda för att få din namnteckning på ett anställningskontrakt...

Då är vi framme vid topp tre även av förra årets plattor. Jag kan då meddela att de tre topplacerade skivorna landade på exakt samma snittbetyg (3,82). Det som avgjort är dels hur de sjunkit in med tiden, dels hur de är sammansatta i sin helhet. Så, tyvärr, får man nästan säga till bronsmedaljören COHEED AND CAMBRIA med sin fjärde platta, som har den glasklara titeln GOOD APOLLO I'M BURNING STAR IV, VOLUME TWO: NO WORLD FOR TOMORROW. Precis som med föregående platta på listan varierar favoritlåtar från dag till dag, men "The Running Free" är en klockren glädjespridare precis som "The Suffering" var på den synnerligen begåvade New York-kvartettens förra skiva. Nu väntar man givetvis med spänning på deras femte skiva som gör berättelsen komplett. Man kan tycka att det är ambitiöst av vissa band att göra en konceptplatta. Kom igen när ni slår fem - som tillsammans utgör historien om det gifta paret Coheed och Cambrias liv och död och deras sons kamp för hämnd. Och den femte och sista plattan är den som är början på hela historien. Vem sa att LSD var en dålig drog?

Vad jag gjorde i påskas? Precis samma sak som Folke...

Tänk om man hade fått Stallone som mattelärare...

"Vad bra att ni gick till semi, då har jag råd att köpa en båt."

Det är en kommentar som låter som en dålig vits i en Djursholmsversion av "Åshöjdens BK", men den är faktiskt helt sann. Fälld av ägaren av Zinkens pub förra fredagen (om någon undrar varför hälften säger Zinkens pub och andra hälften Zinkens krog kan kanske bilden vara till viss - ännu oklarare - vägledning). Men vem är jag att klaga. Jag har ju gladeligen i stort sett bekostat den där båten själv efter 19 år av bandy och 13 år av fotboll på Zinken...

Hammarby hockey skickar ner sig själva i ettan utan kval och undviker därmed konkurs åtminstone ett tag till. Alla läsare av denna sida vet att håkky inte direkt är min favoritsport. Att till 90% åka in i ett sarghörn (bara att man kallar en halvcirkel för ett hörn är illa nog) och grottar fram en puck innan man helt slutkörd måste byta efter 92 sekunder, anser jag föga underhållande. Om varje lag hade haft 22 Foppa så skulle det kanske ha varit rätt kul. Nu är det Sjödin eller Molin (båda 55+) som gäller som dragplåster i Elitserien. Och det lär ju inte vara festligare i divisionen nedanför.

Men det har varit värre än så. Gärdets stolthet hyrde 1985 in något som man kallade för ett "superfan". Det var en kanadick - med betoning på dick - som i SM-finalen mot SSK hade i uppgift att sjunga fram sina fläskkotlettfrillor till oförtjänt famgång. Hur det gick? Kringlorna vann givetvis med 3-2 i matcher mot clownerna från Valhallavägen...

Läser att japanska företaget Japan General Estate anser att intag av alkohol på kvällstid förbättrar kommunikationen på företaget. Därför får mellancheferna som har fler än 20 pers under sig 20.000 buckaneros mer i pluskan varje månad för att gå ut och supa med sina underordnade på kvällstid. Det är tydligen chef i Japan man ska bli.

Det fanns dock en tid då håkky hade charm. Som när Marre Czerkawski & Co sänkte råttorna på Globen 1993. Birger - eller vad han heter - Salmings sista match. Och åtta SM-guld är alltid åtta SM-guld. Men jag har ingen rätt att beklaga mig, det vore hyckleri på oanständig nivå. Jag lider dock med dem som verkligen lever för håkkyn. Men faktum kvarstår: inget lag är bättre än sitt senaste resultat. En obehagligare sanning är att inget lag är populärare än sin senaste publiksiffra. Och just där ligger den krassa verkligheten för våra grönvita rinkhjältar.

Årets mest bajsnödiga sportjournalister är givetvis Simon Bank och Erik Niva. De tvekar heller inte en sekund att slå sig själva på bröstet. De är enligt dem själva Sveriges bästa sportjournalister - baserat på en omröstning gjord på svenskafans.com. Tydligen var det 9000 pers som hade röstat. Med andra ord 25% av dem som besöker ett allsvenskt "derby" i Uppland. Av dem hade 65% röstat på Bank och Niva. 5800 med andra ord. Uppdelat på dem båda. Med andra ord färre än de som går och ser Brage en söndageftermiddag. Trovärdigt så det förslår.

Jag kommer givetvis heller aldrig att glömma Randy Maxwell. Eller Myran Gustavson. Eller "Mini" Berg. För att inte tala om OBS-kedjan: Stefan Ohlsson, Pelle Backe & Tony Skopac. För att trovärdigt kunna dissa håkky måste man en gång ha gillat det. Trots mitt tycke i dag som gränsar till förakt har jag alltså långt där inne en plats som värmdes upp för en lång, lång tid sedan. Det fanns faktiskt en tid i min ungdom då jag till och med skulle kunna säga att jag... älskade det. Och än i dag älskar jag minnet av Pelle Lindbergh. Folk kan snacka sig kräkfärdiga om Sudden och Foppa i NHL. De kommer oavsett vad som händer aldrig att ens komma i närheten av Pelle Lindbergh. Känn bara på namnet. Det var på den tiden då jag stavade sporten h-o-c-k-e-y...

Eftersom det verkar rätt oklart hur det blir med träffen och sammanställningen av listorna för 1987 och 2007 års bästa plattor lossar jag här plats fem på nostalgilistan: GARY MOORE och hans WILD FRONTIER, med ett snittbetyg på imponerande 4,11 (som jag nämnt tidigare så har de nio bästa plattorna 1987 snittmässigt högre betyg än den bästa plattan 2007. Verklighet eller nostalgi?).

Om man ska dela upp Gary Moores karriär (vars höjdpunkt givetvis var Thin Lizzys BLACK ROSE) i två delar, så är Wild Frontier faktiskt den näst sista skivan han gjorde som rockstjärna (den sista - AFTER THE WAR - lär vi återkomma till när listan för 1989 års bästa skivor ska sammanställas). Bästa spåret är i mina öron varken titelspåret eller megahiten "Over the Hills and Far Away". Inte mullrande rockrökaren "Thunder Rising" eller ljuvt sköna "Johnny Boy". Det är istället skönt popprockiga TAKE A LITTLE TIME - bättre än så görs inte en rockhit.

Republikanske guvernören Mike Huckabee droppade i sin reklamfilm till förmån för sin presidentkandidatur följande replik: "My plan to secure the border? Two words: Chuck Norris." Det är ju en skitskön replik - om den sagts ur ena mungipan i en B-actionrulle. Men när den kommer ur munnen på en av fyra kandidater till posten som världens mäktigaste person borde åtminstone de som bor i det landet bli smått oroade. Alla vi som har en udda hatkärlek till Chucken kan i och för sig se det roliga i det hela. Enda haken är ju bara att Mike Huckabee själv garanterat inte har någon humor...

Triumph bygger upp förväntningarna inför lördagsgiget på Sweden Rock 7 juni på ett snyggt sätt genom att låta fansen själva välja setlistan. På SRF:S hemsida kan man fram till 13 mars välja ut vilka 15 låtar man vill höra den kanadensiska powertrion framföra. Av 80. Lycka till. Topp 8 har dock redan efter 10 timmar och närmare 500 personers röster gjort ett litet ryck. Själv satte jag snabbt kryss för de låtar jag kände att jag inte kunde leva utan att uppleva. Det gick sådär. Det landade på nämligen på 29. Därifrån är det som att välja vilka av ens barn som inte ska få följa med på årets sommarsemester.

På plats 5 förra året hamnar undertecknads i det närmaste husband: SAXON och deras THE INNER SANCTUM. Bästa spåret? Galet nog är jag helt torsk på medvetna hitförsöket IF I WAS YOU. Resten är väldigt stabil Biff med pommes frites. Att den skulle ha spöat senaste "Lionheart" hade man naturligtvis aldrig väntat sig - den var ju i det närmaste fulländad. Men i Saxonklassen är "The Inner Sanctum" helt klart godkänd. Och godkänd i Saxonsammanhang är som ni nu har förstått att hamna på topp 5 på en årslista av alla rockskivor som över huvud taget har släppts. Det är stabilt.

Bandyhjältarna fick sig dock en rejäl snyting i tredje semin. Det kändes väl bara så där roligt att sitta med en kall pilsner och byta kanal efter 31 minuter och 7-0 i baken. När grabbarna verkligen hade behövt göra en USA mot Sovjet i Lake Placid 1980 så gjorde de istället en... Lillen mot Bruno 1985.

McCain å sin sida har Stallone och Schwarzenegger som sina närmaste kända sympatisörer. Information som sammantagen sannolikt borde räcka för att garva läppen av sig åt samtliga republikaner. Speciellt som dessa betraktar sig själva som de smartaste och vassaste representanterna inom amerikansk politik. För mig räckte det att se del tre av "Rambo", "Terminator" och "Missing in Action" för att veta att de förmodligen... har fel.

Kom förra lördagen över "crap corner", dvs Expressens sportbilaga och dess sportpanel. Mats Olssson, som jag vissa stunder gillat ordentligt (men det har aldrig haft med idrott att göra), gjorde sitt bästa för att få mig att hata honom för all framtid. På frågan om han kommer att sakna Pelle Fosshaug svarade han nämligen "Utan honom finns det ingen anledning att uppmärksamma bandyn som sport längre."

Är det förresten någon som listat ut hur nummermatematiken fungerar i Rambofilmerna? Låt se nu, först kom "First Blood". Sedan kom "Rambo: First Blood Part II". Därefter kom "Rambo III". Och nu... eh... "Rambo" - igen. Om vi summerar så vi har alltså två "Rambo" och en "Rambo III". Så när släpps egentligen "Rambo II"? Före "First Blood III", eller? Man får nästan känslan av att det är Sly själv som suttit och räknat på fingrarna. Men han kom helt på egen hand ända till två i alla fall. Nästan...

Nollan (nej inte hjälten Grahn) Sjögren droppade å sin sida en kommentar som för all framtid idiotförklarar henne: "Hur kan man lägga matcher på Hovet när Globen finns?". Kanske för att 13 pers på Hovet skapar bättre tryck än 13.000 på Globen, någon? Fast det givna svaret är naturligtvis: "Hur kan man anställa Suzanne Sjögren när riktiga sportjournalister finns?"

Min sons barndom har varit lycklig. Men det lär bara pågå fram till torsdag 09.30. Då ska han nämligen med klassen och se på - djupt andetag - clownen Manne. Men varje generation ska väl ha sin beskärda del av ångesten. Man får väl bara hoppas att Staffan Westerberg inte är gästartist. Och att de bjuder på Prozac i pausen.

Verkar jag bitter? Inte så konstigt - Sverige kom ju bara nia i skidskyttarnas mixedstafett i Sydkorea förra veckan, hela 1.57 minuter efter segrande Norge. Landssorg...