Redan när jag skrev mitt första inlägg på denna blogg funderade jag på hur jag skulle ta avsked. Det enda jag visste var att jag - givetvis - skulle vara packad, klockan skulle vara fem på morgonen och man skulle höra en trumvirvel i bakgrunden. Så här sitter jag nu klockan fem på morgonen, packad som ett troll (vem kan vara nykter efter 0-0 mot Trelleborg?) och med trumvirveln mullrande i bakgrunden (från nya Evergreyplattan). Och säger "tack!". För det har varit roligt som fan. Och aningen luddigt. Men vad mer kan man begära när man går ut med löftet att fylla en blogg med bokstäver som endast är påkomna i berusat tillstånd. Det är förmodligen just därför jag också nu slutar detta forum i denna form, eftersom jag lovat att aldrig skriva nykter. Det blev till slut ett jobbigt självändamål att supa till framför datorn. Men skit samma, nu kör vi ett sista race...
Marcus Allbäck tyckte att domarens insats var för dålig för att ens kommentera, sedan han blivit utvisad mot Häcken efter två gula kort. Han hävdade att kvalitén var betydligt bättre hos honom själv eftersom han tränade varje dag för "det här". Han kanske borde sluta träna "det där" med tanke på att det är svårt att hitta två mer klockrena gula kort än de han fick. Men man ska kanske inte begära så mycket av någon som förmodligen har Dire Straits som favoritband och inleder varje svar med "Nää, men...".
Jag såg i veckan James Deans sista film, Jätten. En roll han osannolikt nog Oscarnominerades för - för han var faktiskt rätt kass om sanningen ska fram. Framför allt var han inte i närheten av Rock Hudson, i rollen som hans ärkerival. Visst, Dean var faktiskt helt okej i Öster om Eden, men det var inte en prestation som inte Ola Rapace, Jonas Karlsson eller Shanti Roney hade gjort bättre. Och han var fånigt valpig i Ung rebell. Så i mina ögon hamnar han i samma kategori av löjligt överskattade "artister" som Marilyn Monroe och Kurt Cobain.
22 blankt. Det är vad Bajens anfallare Nathan Paulse hävdar att gjort på 200 meter. Tjugojävlatvå blankt.
P O Enquist verkar kunna säga vad som helst utan att "journalisterna" på SVT reagerar. Först var det i Babel, där han avslöjade sin alkoholism utan att intervjuaren reagerade och spann vidare på årets stora kulturscoop. I helgen intervjuades han på nytt i Kulturnyheterna i SVT i samband med bokmässan. Han hävade då, helt opåkallat, att Stephen King var en av världens främsta stilister och en av USA:s mest intressanta författare. Intervjuaren fortsatte prata som om en av våra verkliga kulturgiganter kommenterat vädret, och inte just höjt "skräplitteraturens" gigant till skyarna. Har man inga baskrav för att antas som journalist hos SVT...?
Bajen har i stort sett krängt iväg ett halvt landslag i fotboll de senaste tre åren. Och i bandy krängde vi verkligen iväg hela landslaget för två år sedan. Hur gick det sedan? Jo, vi är lika fattiga som tidigare fast sämre som lag. Det gav tydligen 1,03 i odds hos Ladbrokes i februari. Den grönvita ränderna verkar - på gott och ont - aldrig gå ur. I allsvenska fotbollen har Bajen inte vunnit på två månader. I bandyn har vi inte vunnit över huvud taget på försäsongen, men däremot släppt in 70 kassar på nio matcher (= nio raka förluster) hittills. Och helt plötsligt börjar jag bli intresserad på allvar igen. Jag har i stort sett inte missat en hemmamatch i vare sig fotboll eller bandy de senaste 20 åren, men när vi ÄNTLIGEN! (som Gert Fylking skulle ha uttryckt det) är tillbaka som underdogs så börjar livet kännas drägligt, och jag börjar nästan planera för obskyra bortaresor på nytt.
Kulten kring Marilyn Monroe är för övrigt helt förbluffande med tanke på att hon var en rakt igenom usel skådespelerska och en om möjligt ännu sämre sångerska. Hennes mest minnesvärda prestation var förmodligen någon avsugning på ett kontor hos Columbia Pictures. Eller Twentieth Century Fox. Eller United Artists. Eller kanske i Vita huset... Samma sak med Kurt Cobain. Det bästa denne osannolikt miserable människa och musiker någonsin gjorde var att till slut stoppa gevärspipan i munnen. I mina ögon var han lika betydelsefull för musikens utveckling som Staffan Strand var för höjdhoppets.
Charlie Davies dribblingsnummer mot Elfsborg var det vackraste jag sett sedan Kennedy skickade gårdaren Patrik Eriksson-Ohlsson att köpa korv på Råsunda för fem år sedan.
Om man tycker det är pinsamt att göra bort sig i Idol så är det ingenting mot att göra bort sig i Postkodmiljonären. Som hon som tävlade förra helgen och brände två livlinor på 2000-kronorsnivån (två jävla tusen). Hellre bevisar jag för hela svenska folket att jag inte har någon sångröst än att jag har sämre allmänbildning än en nattfjäril.
Det gamla kultrockbandet 220 Volt var tydligen Hasse Eskilssons favoritband, det är fan mer kult än nöden kräver! Men är man från Jämtland så är man.
Christian Traorés efternamn uttalas enligt säker källa (han själv) utan betoning på "é". Då är ju bara frågan varför en akut accent används på nämnda bokstav och inte en grav accent (è). Men med tanke på att jag jobbat i tio år med danskar borde jag inte bli förvånad. Det är snarare pricken över "i" (och inte den spanska varianten "í"). När det kommer till våra grannar i sydväst kan jag bara hålla med Ernst-Hugo Järegård. Danmark bebos utan tvekan av Europas mest otrevliga, självgoda befolkning, sjukt långt ifrån chimären av den gemytlige mannen på Ströget. Men nu kom jag långt ifrån Christian, han innefattas inte av min bild av den ordinäre dansken. Han verkar tvärtom väldigt sympatisk (det är bara den där felvända accenten som fuckar upp det hela).
På herrsidan har det naturligtvis varit omöjligt att missa Usain Bolts framfart på sprinterbanan. Men om vi jämför med damerna så är 22 blankt nästan sekunden snabbare än Linda Haglunds svenska rekord. Och det är i paritet med vad den helt tokdopade östtyskan Marita Koch åstadkom som bäst. Bara så att ni förstår hur galet snabbt 22 blankt verkligen är.
Allas vår älskade Albin Selin skickade nyligen ett meddelande om att han satt och lyssnade på thailändsk pudelrock. "Fett majs", uttryckte han saken. "Fett. Punkt" tycker jag om den saken. Men SVT-dokumentären om ADHD var helt fantastisk. Om det här är rätt tillfälle att komma ut så gör jag det nu: jag älskar Pelle Fosshaug. Det finns helt enkelt alldeles för få sympatiska psykfall i detta land. En som bara är dum i huvudet kan man aldrig gilla, men en som bara är dum i huvudet när det verkligen gäller att plocka fram vinnarskallen är det omöjligt att tycka illa om. Jag har träffat den private Pelle Fosshaug på krogen, och det är inte många jag hellre skulle tillbringa ännu en fredagkväll på en sunksylta med. Den mannen är verkligen helt rätt 24-7.
Jag har i mina dar förutom "roliganer" arbetat med folk från England, Norge, Finland, Tyskland, USA, Kanada, Australien, Österrike, Spanien, Grekland och Italien. Det finns få personer bland dessa jag tyckt direkt illa om. Bland danskarna finns det få personer jag inte velat ta livet av - så illa är det faktiskt (och jag kan gärna dra massor av skrämmande exempel valfri krogkväll). Om du har varit en ond människa i ditt liv så kommer du till Danmark när du dör. Punkt.
Jag var förra månaden i Italien med jobbet. Vi var först i Milano ett par dagar innan vi drog vidare till Como, men just som vi skulle dit fick jag veta att det var match på San Siro (Stadio Giuseppe Meazza heter det uppenbarligen bara för turister, för det finns inte en käft eller vägskylt som säger så). Milan-Juve i någon försäsongsturneringsfinal (veckans längsta ord - och i denna tid av ondskefulla särskrivningar så bjuder jag fan på öl till den som kommer på ett längre) av Berlusconi Trophy (ödmjuk kille, för övrigt, den där Silvio).
Det sjuka var att vi som transportmedel lyckats få Inters officiella spelarbuss. Så där stod jag med resväska i Como och undrade hur jag skulle lyckas ta mig tillbaka till Milano på kvällen. Det slutade med att jag frågade busschaffisen om han skulle tillbaka "till stan", och det skulle han. Så jag fick skjuts i nästan två timmar, helt solo i Inters spelarbuss (den hade till och med Interemblemen broderade på nackskydden) för att kolla Milan-Juventus. När vi var en kilometer från arenan stannade han dock med förklaringen "Sorry, I can't drive you all the way. This is Inters bus and it's Milan playing tonight". Fett majs anyway, som Albin skulle ha uttryckt det. Och om jag hade vetat vilken plats som var Zlatans så hade det varit skön humor att olla den...
I december kommer Vince Neil till Arenan. Enligt rykten super han till rejält på denna soloturné. Det räcker för mig. Plus det faktum att Easy Action är förband. Ses vi vid grillen uppe i korsningen, eller?
En som om möjligt var sämre än bruden i Postkodmiljonären var hon i "Vem kan slå Filip och Fredrik". Såg ni tävlingsmomentet där man skulle placera en stjärna på en världskarta där man trodde att den aktuella staden ligger? Hon placerade Dakar i Tjeckien, Tokyo mitt i Kina och Mecka någon mil utanför Berlin. Något säger mig att hon kommer att få ett samtal från Örgryte när Allbäck väljer att lägga dobbarna på hyllan...
På tal om särskrivningar så kommer här veckans läxa till alla er som slutade använda svenskan som skriftspråk fyra dagar efter gymnasiet: ett ord som uttalas som ett(1) ord skrivs också som ett(1) ord. Busenkelt och skitsmart. Inte bus enkelt och skit smart. Rock on!
Med tanke på vad vi sett Nathan åstadkomma på fotbollsplanen så ligger nog 33 blankt närmare sanningen.
Slutligen vill jag resa en häck för Sven Nylander. Han sög aldrig, han kom alltid fyra. Vilket i och för sig naturligtvis sög, framför allt för honom själv kan tänkas. Men va fan, det kunde ha varit värre. Han kunde ha hetat Staffan Strand. Hellre fyra i världen än tvåa i Sverige...
Sköt nu om er. Farbrorn med förkärlek till åldrad metall och grönvita fotbollströjor kommer snart tillbaka i en ny svid. Vem vet, kanske börjar jag skriva igen redan om några timmar. Helt wild and crazy kanske jag dyker upp på samma adress helt spiknykter med fyra inlägg om dagen. Eller så blir det i bokform, vilket är målet.
Oavsett: Tune in, turn on, drop out...