Vid bardisken är snacket alltid på rätt nivå...

”Vilket kanonläge hon hade varit i om hon hade varit lite starkare”. Repliken är SVT:s kommentator när Anna Olsson närmar sig upploppet i ett sprintlopp på skidor. Eh… ja, det är ju liksom just det idrott går ut på. Att vara lite starkare, lite snabbare än alla andra. Utan tvekan årets sportfloskel så här långt.

Jag glömde 1: Eftersom sammanfattningen av skivåret 2008 inte blev lika genomarbetad som normalt, så blev AOR-nörden i mig bryskt undanknuffad av den mossige metallaren. Jag släpper här därför fram den mjuka pudeln och förkunnar att Journeys "Revelation" faktiskt är den bästa platta dessa legender gjort sedan "Raised on Radio" 1986. Mycket tack vare den filippinske Steve Perry-klonen Arnel Pineda, som är galet vass i Change for the better - 2008 års bästa 80-talshit, om ni förstår vad jag menar.

De skönaste diskussionerna dyker oftast upp på den lokala syltan. Jag var på min häromdagen och halkade in i en som de två bakom bardisken hade. ”Har du sett Death Race?” frågade den ene, och följde efter den andres nej upp med ”Gillar du seriemördare?” Ja, ni fattar. Inte på Nobelnivå direkt, men helt rätt nivå till ett par kalla vid en bardisk.

Nog för att man alltid tyckt att Thomas Wassberg är en hård rackare, men det kom ändå som en överraskning att hans favoritband är Rammstein. Den gubben är fanimej lika hård och kärv som ett Gunnebostängsel…

I torsdags fick jag veckans dos av rock i form av Backyard Babies på Tyrol (jag skippade dock såväl Jäger som tyrolerhatt). Backyard är ju trots allt det mesta av rock’n’roll det här landet har att erbjuda sedan Leila K började samla tomburkar och Thåström började dejta Regina Lund. Framför allt trummisen Peder Carlsson och sångaren Nicke Borg. Dregen är så uppenbart utstuderat rock’n’roll, men Carlsson och Borg är genuint coola. Nästan som Cheap Trick. Där snackar vi en kvartett av omätbar coolhet.

Jag glömde 2: Man brukar ju inte lyfta på hatten för motståndare frivilligt, men om jag vann på lotto skulle jag göra allt för att köpa Per Hellmyrs till Hammarby. Snacka om lirare. Lika mycket som jag hatar att se honom snurra mot Bajen, lika mycket njöt jag av hans fullkomligt sagolika behandling av skridskor, klubba och boll under VM.

Höjdpunkten vid den lokala bardisken var när bartender 1 drog igång Village Peoples Go West i högtalarna. Bartender 2 med ett flin: ”Lirar du din bögmusik nu igen?” Bartender 1: ”Lägg av nu, dom ÄR inte bögar!” Bartender 2 med ett asgarv: ”Eller HUR!”. Bartender 1, lutande över bardisken mot mig: ”Fan, han bara trackar mig för Village People. Visst ÄR dom inte bögar?!” Varpå jag bryter ihop fullständigt och nästan ramlar av barstolen av skrattkramp…

En bandyportfölj lyser alltid upp tillvaron

Så där, då är man nästan uppe vid ytan igen. Inte för att jag vet hur tillvaron ser ut om någon månad, men jag säger som Per Elofsson: ”Det är bara att bryta ihop och komma igen”.

För att bättra på humöret förlades gårdagen till Västerås och VM-finalen i bandy. Jag försökte få med mig ett rejält gäng, men det slutade med att jag själv satt i bistrovagnen på väg mot gurkstan. Jag trodde i min enfald att alla var lika förälskade i den vackraste av sporter som jag, men icke. Som tur var blev jag som alltid varmt mottagen av Wille & Co på plats, och portföljen var givetvis laddad.

Är det bara jag som tycker att det är lite fruarna i Stepford-varning på Jessica Almenäs? Lite för klämkäck, lite för perfekt, lite otäck. Man får nästan känslan av att hon är tillverkad på någon uzbekisk genfabrik...

Det var första gången jag fick uppleva ett svenskt VM-guld i någon sport på plats. Det kändes stort. Dessutom bidrog man till det nya publikrekordet i ABB Arena: 7519 glöggstinna personer. Men trots det var det inte så speciellt bra drag, så jag testade i andra halvlek något nytt för att tagga mig lite extra. Jag tryckte helt enkelt in hörlurarna till mp3-spelaren, satte på Metallicas ”Ride the Lightning” och hällde upp en rejäl mugg med Blossas 08. Och när Anders Östling körde slalom genom det ryska försvaret och sprätte in 3-1 till tonerna av ”Trapped Under Ice” så infann sig plötsligt den rätta guldstämningen.

Häromdagen när jag såg slalom på TV kom jag att tänka på Jan Bachleda. Det var en tid då vi var ett gäng som i flera månader droppade kultiga namn på forntida alpina stjärnor (som jag skrivit om här tidigare). Vi kunde vakna på natten för att skicka ett sms med texten Toshihiro Kaiwa eller Paul Accola. En god vän som nu går under artistnamnet Franco Bieller droppade just det namnet, och sedan var den tävlingen all, som det heter.

SJ har numera halvflaskor av mitt favoritvin Campolieti i bistron. Det kompenserar alla förseningar en del. Nästan tecken på klass faktiskt.

Polacken Bachleda var en av stabbens två favoriter (den andre var den enögde Fausto Radici). Om jag inte minns fel så var Bachledas största merit någonsin att han ledde slalomtävlingen i Adelboden 1975 efter första åket. Han vann naturligtvis inte (äkta hjältar vinner - nästan - aldrig). Han kom nog trea, och han slutade nia i den totala slalomcupen 74/75. Men farsan minns det fortfarande som om det var igår när Bachleda ledde inför andra åket. Som han uttryckte det så åkte han för all saltgurka och alla rödbetor i världen. Eller i Gdansk åtminstone.

Tennishuliganer i Australian Open är verkligen skruvat. Nog för att de sympatiserade med en bosnier respektive en serb, men ändå. Jag har svårt att sätta mig in i hur det skulle vara att dra en flaska kir och sedan nita någon som inte gillade exempelvis Nicklas Kulti…

Då ska man minnas att säsongen 74/75 var ett makalöst stort alpint kultår när det gäller namedropping. På plats 1-8 i slalomcupen hamnade till slut i tur och ordning Stenmark, Thöni, Gros, De Chiesa, Hinterseer, Radici (!), Neureuther och Fernández-Ochoa. Sug på den listan. Och då har vi inte ens nämnt samma års störtloppsspecialister Klammer, Russi och Plank, eller storslalomfantomerna Hemmi och Håker. Och Walter Tresch kom på 14:e plats i den totala världscupen. Glöm aldrig Walter.

I bistrovagnen hamnade jag bredvid tränaren för det svenska landslaget i skicross. Han var på väg hem till Branäs efter en Europacuptävling i Schweiz och kopplade liksom jag av med en burk Mariestad. En trevlig lirare. Faktiskt så trevlig att jag var tvungen att kolla Wikipedia när jag kom hem för att få veta vad skicross är för något. Nu vet jag inte bara vad det är utan också att det är en OS-gren från och med Vancouver 2010.

Årets nonsens: När 2500 brittiska kvinnor skulle utse världens sexigaste man så vann Johnny Depp (fantasilöst men acceptabelt) men på andra plats kom en Robert Pattinson. Robert vem? tänkte jag innan jag googlade. Det visade sig att det är en skådis som varit med i ett par Harry Potter-rullar och i färska Twilight. Det mest fascinerande var dock att han ser sjukt alldagligt grå ut. Är "kändisar" verkligen så betydelsefulla i drömmar? Det är ju helt skrämmande ytligt om vi ska vara allvarliga. Räcker det med att en person har varit med i en film för att man utan att blinka ska kasta underkläderna?

Saxons nya fullängdare "Into the Labyrinth" snurrar avbrutet i stereon. Jag vågar nog påstå att den är det bästa detta sköna (och alltför underskattade) NWOBHM-gäng släppt sedan "Dogs of War" 1995. Till och med Aftonbladets Mattias Kling hade den överst på sin "Bäst just nu"-lista med kommentaren "Saken är Biff!". Det är bara att hålla med.

Om jag hade vetat att Jonas Claesson skulle snöra på sig grillorna i Vetlandas cupmatch mot Nässjö så hade jag nog tagit tåget till Småland.

På tal om hårt svängande musik så rankar Robert Wells Slayers Raining Blood som en av de fem bästa låtarna någonsin. Kan han verkligen mena allvar eller försöker han bara spela tuff? Den mannen känns ju också smått otäck, men fruarna i Stepford kan ju behöva män också...

Ofrivilligt uppehåll...

Prekära omständigheter har gjort att jag inte kan fokusera på något just nu. Det har tyvärr även drabbat denna blogg. Men jag planerar att komma tillbaka med full rapport och förklaring till helgen.

Tills dess får ni hålla till godo med videon till Saxons nya singel "Live to Rock" här. Om ni tycker att den känns tradig och 80-talsnördig så har ni helt rätt. Men om ni kollar vidare på länkarna till denna video och tävlingen "Riff King" på Youtube så kan ni se att ett skönt gurasolo på webkameran till just denna video kan innebära en weekend för två i exempelvis Tokyo eller Rio de Janeiro - med bandet backstage hela dagen och så får man komma upp på scen och köra SITT solo live just där och då! Den som vill kan ju kalla Saxon mossiga, men Biff & Co bevisar med detta att de fanimej är längst fram när det gäller den interaktiva musikutvecklingen!

Och medan ni kollar på den kan ni ju fundera på det märkliga med att Steve McClaren vill ha Suleyman Sleyman till FC Twente. Det är faktiskt rätt skruvat till och med för en bajare...