Nu ska vi se hur han tar branten...

Eftersom jag uppnått den digra ålder då det är helt OK att erkänna vad man ser och lyssnar på kan jag erkänna att jag i kväll (själv hemma med barnen dock) såg på Postkodmiljonären. Om man får vara lite elak så är det ju oftast så att de som vinner mest i lotterier är de som endast kan lämna det efter sig i arv, eftersom deras dagar på krogen var räknade för decennier sedan.

I kväll vann Greta, 85, en Volvo för närmare en kvarts miljon på sitt postnummer. Om hon har många arvingar förtäljer inte historien, men i sådana fall är en skön släktfejd säkerligen att vänta. Greta själv var nog inte ens i stånd att urskilja färgen på sin bil...

För ett par år sedan var vi ett gäng grabbar (naturligtvis, när det det gäller värdelöst sportvetande) som fick för oss att tävla i att droppa de mest nostalgiska, kultiga slalomstjärnorna. Och då snackar vi riktigt svarta hästar. Namn som Michael von Grünigen, Marc Girardelli och bröderna Mahre var ungefär som att säga Brad Pitt eller Johnny Depp i en filmtävling (vilket innebar att namn som Gros & Thöni i stort sett diskade dig från tävlingen på grund av oseriöst intresse).

Nej, här snackar vi om de som du inte ens minns att du faktiskt minns. Snöfantomer som Paolo Di Chiesa, Roland Collombin, Paul Accola, Hansi Hinterseer, Joel Gaspoz och Bruno Nöckler. För att inte tala om den sköna, kanadensiska, dödsföraktande störtloppstrion Ken Read, Steve Podborski & Dave Irwin. Eller japanen Toshihiro Kaiwa, som satte ett oslagbart rekord genom att "köra ur" innan han ens lämnat starten (han slog en framlängesvolt över startpinnen som sätter igång klockan). Dessutom körde han en gång parallellslalom mot Torsten Jakobsson. Bara en sån sak.

Och så ska vi naturligtvis inte glömma tjejerna. När det kommer till alpin idrott har namn som Annemarie Moser Pröll, Rosi Mittermaier, Erika Hess, Sylvia Eder och Hanni Wenzel absolut samma kultstatus. Som sportidiot har man ju dessutom klarare minnen av vad man gjorde samma dag som Ulrike Maier (29 januari 1994 i Garmisch) och Leonardo David (16 februari 1979) tragiskt förolyckades i skidbacken än när Palme blev skjuten. David dödförklarades dock inte förrän 26 februari 1985, efter mer än sex år i koma...

Hur som helst. Jag minns med ett leende hur mobilen under denna alpina "tävling" ibland kunde pipa till klockan två på natten en tisdag. Någon i gänget hade just vaknat kallsvettig och insett att ingen ännu hade sagt Fausto Radici - den enögde slalomfantomen. Tävlingen avbröts dock abrupt när en i bekantskapskretsen - vi kan kalla honom statistikern - fick reda på vår lilla tävling. Han första kommentar var "Ni har väl sagt Franco Bieller?". Ridå. Thank you, good night, we love you all. Franco Bieller. Italiens Bengt Fjällberg. Italiens Kenny Jönsson. Italiens Pontus K-märkt. Ett namn att döda för...

Så vad ville jag säga med detta? Jo, att parallellslalomtävlingen Skistar med Lag Stenmark mot Lag Krizaj på Eurosport förra helgen var så nära hårdporr en idrottsnostalgiker kan komma. Jag har givetvis bränt över den på dvd om någon skulle vara intresserad.

I morgon är det äntligen dags för årets stora musikhändelse - "Årets rockalbum 1986 och 2006". När det gäller årets platta 20 år tidigare så rangordnar jag alltid 20 plattor. Jag tänkte därför här och nu avslöja vilka som ligger på plats 11-20 för år 1986. Motiveringar får dock vänta till topp 10.

Plats 20: ROCK THE NATIONS - Saxon
Plats 19: 5150 - Van Halen
Plats 18: ANIMAL BOY - Ramones
Plats 17: TRILOGY Yngwie Malmsteen
Plats 16: EAT 'EM AND SMILE - David Lee Roth
Plats 15: THE ULTIMATE SIN - Ozzy Osbourne
Plats 14: THIRD STAGE - Boston
Plats 13: A KIND OF MAGIC - Queen
Plats 12: PEACE SELLS... - Megadeath
Plats 11: SLIPPERY WHEN WET - Bon Jovi

Slutligen kan jag bara konstatera att Hollywood är en lustig lekplats. Martin Scorsese är natten till måndag nominerad till en Oscar för bästa regi för sjunde gången. Den här gången kommer han garanterat att plocka hem statyetten. Det märkliga är att han kommer att få den mer för lång och trogen tjänst än för sitt arbete på The Departed - för det är långt ifrån hans bästa regiinsats av de sju filmer han nominerats för.

Än mer intressant blir det om vi nämner filmer som Mean Streets, Alice bor inte här längre, Taxi Driver, The King of Comedy och Casino. Fem filmer att betrakta som klassiker. Men inte för någon av dessa fem blev han nominerad. Det var för sex andra filmer. Det säger en del om Scorseses storhet, så jag skiter i att The Departed inte ens hamnar på Scorseses egen topp 10 - geniet från Queens är tillsammans med Ridley Scott den ende regissör som är värd en Oscar för regi vilken dag på året, vilken tid på dygnet som helst. Och då har jag som är musiknörd inte ens nämnt The Last Waltz...

Om i dag inte var en ändlös landsväg...

Eftersom snabba kast är inne med tanke på Anja Pärsons osannolika tävlingspsyke så tänkte jag anamma det i nattens inlägg.

Sedan jag för en vecka sedan köpte comhems erbjudande om "mediumpaket" (27 kanaler) och samtliga Canal+ (färre men bättre) för 299 spänn i månaden så tillbringar jag numera tiden framför tv:n med att undersöka vad jag egentligen kan se. En kanal som jag haft utbyte av tidigare är VH-1. Där är jag framför allt torsk på deras Classic Albums-inspelningar. Bara programmet om Judas Priests liveklassiker "Unleashed in the East" var värt varje tv-avgiftsöre. Det är inte varje dag man får veta att all sång på en klassisk "liveplatta" är pålagd hemma i George Harrisons vardagsrum. Eller att de coola skrammelljuden till "Metal Gods" är gjorda med hjälp av George Harrisons besticklåda i köket.

Men i dag var det en topplista som gällde (de är bra på sånt). Nu var det de 50 bästa kärlekslåtarna genom tiderna som gällde. Om pallplatserna har jag egentligen inget att säga. "Unchained Melody" med The Righteous Brothers, "Wonderful Tonight" med Eric Clapton och "When a Man Loves a Woman" med Percy Sledge är tre riktiga... dräpare, om vi snackar denna kategori. Men som alltid dyker det upp någon joker som man hellre dör än vägrar att ifrågasätta. Som "Love is All Around" från filmen "Notting Hill" med Wet Wet Wet på plats fem! Jesus. Den låg till och med före mästerverk i genren som "Your Song" med Elton John och "Have I Told You Lately" med Van Morrison - två låtar som enligt min mening är givna utmanare till pallplatserna i denna "tävling".

Det förde mig osökt in på tankar kring vilken svensk låt som egentligen är den bästa kärlekslåten genom tiderna. Och nu bör ni vara uppmärksamma - detta är nämligen första (och sista?) gången i mitt 41-åriga liv som jag kommer att tala gott om Bob Dylan. Den bästa svenska kärlekslåten är nämligen naturligtvis "Men bara om min älskade väntar" med Nationalteatern. Eftersom cover låter så billigt så väljer jag att kalla den för "tolkning" av Bob Dylans "Tomorrow is a long time". Elvis har sjungit in den (en sorts stel countrytappning), Bob själv har sjungit in den (låter som en ordinär slagramsa för LO), och ett otal amerikanska folk- och countrymusiker har spelat in den (resultaten förstår ni själva). Men den ende som tog såväl texten som musiken till sitt hjärta och gjorde den odödlig var faktiskt Ulf Dageby. Nationalteaterns svenska tappning är så smärtsam och vacker att man vill lägga sig ned och dö. Och det är först i det läget man kan kora den bästa kärlekslåten genom tiderna. Den ende icke-svensk som gjort en hyfsad version av låten är faktiskt Rod Stewart. Känn på den du. Eller reagera på hur förbannat smörig jag helt plötsligt blev. Det ändrar vi genast på...

Jag vet inte om det är att betrakta som humor eller tragik att vissa tidningar och tv-kanaler fortfarande väljer att skriva (e fl) efter oavgjorda resultat i hockey. Alla vet att hockeymatcher (inom rimliga gränser) inte får sluta oavgjorda. Ändå kan man läsa, låt säga, MoDo-HV71 4-4 (e fl). Den spontana tanken i det läget är "Vad stod det innan förlängningen? 4-0...?"

Kan någon förresten förklara hur fotbollsplanerna i London i januari är bättre än de i Stockholm i juli? Är det de brittiska arenavaktisarna som använder någon form av uppåttjack på gräset eller är det de svenska arenavaktisarna som använder nedåttjack på sig själva?

I går avsatte jag faktiskt 10 minuter åt tv-programmet "Let's Dance". Jag ville helt enkelt få klarhet i vad det är som fyller dagstidningarnas löpsedlar på lördagar. Jag blev faktiskt rädd för mänskligheten. Utan att överdriva så måste det vara den mest debila "fredagsunderhållning" som någonsin visats i en markbunden kanal. Ni som inte förstår ordet debil kan i lugn och ro fortsätta att rösta...

Desto roligare var det att se Marie Lindberg i kvällens deltävling i Melodifestivalen. En övernervig lärare från Munkedal som aldrig tidigare stått på en scen - och som tog snabbtåget till finalen i Globen. Skulle inte förvåna mig om hon vann hela skiten. Underskatta ALDRIG en seriös underdog.

På tal om underdogs så gjorde jag i går ett riktigt klipp på Tradera: Alla tre (utgångna) plattor med Stockholms negrer på cd för 250 spänn. Så nu har jag äntligen den svenska rockhistorien som i en liten cd-ask hemma i bokhyllan.

Framför allt känns det bra att ha en komplett samling med Michael Alonzo hemma. Den forne sångaren i KSMB (Sveriges bästa band genom tiderna) har nämligen bidragit till TVÅ ändringar i Sveriges grundlag. Imponerande. Den mest minnersvärda handlade faktiskt just om Stockholms negrer. Deras debutplatta "Brutal diciplin" blev först inte bara bannlyst av Sveriges Radio utan även av Konsum (hur hårt är inte det?). Dåvarande justitiekanslern Harald Dryselius i högsta domstolen friade Alonzo från åtalet om hets mot folkgrupp i låten "Fy fan svenska flicka" då det rörde sig om en "konstnärlig framställning". Sedan 1997 ändrades tolkningen av Sveriges grundlag gällande sångtexter som kan antas påverka människors åsikter. Motsvarande tillmälen gentemot invandrare har sedan dess lett till fällande domar mot utgivare av så kallad vit-makt musik. Snacka om att Alonzo var en vaken gosse...

"Det kan ha varit drogrelaterat". Oddset på att "kan" skulle stå med i utlåtandet var hela 1.28, jämföret med 1.01 utan "kan". Det handlar givetvis Anna Nicole Smith. Det fick mig osökt att tänka på Jeff Porcaros död. Trummisen i Toto alltså. Enligt medierna så avled han den 5 augusti 1992 till följd av en hjärtattack sedan han använt ett ogräsmedel i sin trädgård - vilket således utlöste hjärtattacken. "Freak garden accident" valde en dagstidning att rubricera det hela, vilket ofrånkomligt för tankarna till världens genom tiderna bästa komedi, "This is Spinal Tap" (som av en händelse spelades in efter Jeffs död), där samtliga trummisar gick en ytterst osannolik död till mötes.

Intressant är att Jeff faktiskt spelade trummor på Ted Gärdestads platta "Blue Virgin Isles" 1978 - tillsammans med brorsan Steve Porcaro och gitarrfenomenet Steve Lukather, båda från Toto likaså. Om någon nu missat kopplingen så kan jag avslöja att herr Gärdestad inte heller mådde speciellt bra...

Har jag förrsten sagt hur mycket jag saknar Carl-Gustaf Lindstedt...?

Nostalgi är ett jävla gift...

Jag möttes i dag av beskedet att ett av mina... (höll på att säga gamla) favoritband - Demon - beslutat sig för att lägga av. Min första tanke var: Kan rockhjältar verkligen säga tack och hej bara så där? Ungefär som en konditor som tröttnat på att rulla rulltårta på Gunnarssons konditori? Finns det något fackförbund som rockhjältar kontaktar och säger att "Jag fick inte förtur hos husläkaren när jag fick skrumplever och tinnitus samtidigt i oktober, så nu säger jag fan upp mig!"?

Det kanske är så. Men uppenbarligen har de också som vanliga dödliga en viss uppsägningstid. Demon meddelade via sin hemsida att de kommer att ha en avskedsturné under hösten 2007. Att jämföra med "Jag kommer fan bara att göra 126 rulltårtor till, sedan får det var nog!"

Nu blev jag kanske lite lättsam i tonen i mitt försök att jämställa rockhjältar med oss som själva får betala för husläkaren. Men ska sanningen fram så blev jag faktiskt rätt låg. Demon är ett band som hela vägen från debuten 1981 med "Night of the demon" till den sista(?) plattan förra året, "Better the devil you know", närmast känts som en riktigt god vän.

Merparten av de nära vänner jag har som är die hard-musiknördar som jag själv hyser en stor respekt för Demon. Och det är just det som verkligen gör ett band aktningsvärt. Att man nästan får dåligt samvete för att man inte profeterat mer under sin livstid för dem - som Demon - som verkligen förtjänat det. Istället ödslas tid och ord på band som likt maskrosor invaderar oss under en kort tid och som får osäkra själar att nappa bara för att inte känna sig utanför. Som Guns 'n' Roses, Nirvana eller valfritt band av de 1607 senaste spelade på NRJ, Rix eller Lugna favoriter. Till de osäkra själarna kan jag bara säga att de verkligt stora är de prestigelösa. Underdogsen, gräsrötterna, knegarna. Oavsett yrke. Vissa lägger störst vikt vid att någon över huvud taget står där längst fram och uppskattar att man fortfarande andas och dessutom har något att säga. Andra är mer måna om att det ska vara rätt champagneflaska, chokladask och blondin enligt givna mått på hotellrummet. Vilka som överlever längst behöver jag knappast gå in på.

Demon är som sagt av det rätta virket. Det är det som gjort att de känns mer som en god vän än som någon oåtkomlig idol. Efter de två (framgångsrika) första plattorna "Night of the Demon" och "The unexpected guest" - som bortsett från att de var lysande var rätt traditionella rockplattor där de visade sin musikaliska förmåga - visade de plötsligt upp sitt rätta jag. I mina ögon är Demon med sina 109 studiolåtar det bästa politiska språkröret hårdrocken någonsin har haft. Flera av de elva studioplattorna var rena konceptplattor, och merparten av alla texter skulle utan tvivel hålla för en seriös, politisk paneldebatt 2007. Som svensk jämförelse blixtrar osökt KSMB och Nationalteatern förbi. De var jämförelsevis på samma nivå budskapsmässigt då det begav sig. Demon är fortfarande - om tyvärr än i bara några få månader till - fortfarande där, ständigt uppdaterade och angelägna om att ge sin bild av en vriden värld.

När jag skickade ut ett meddelande om att Demon beslutat sig för att dra sig tillbaka fick jag faktiskt svar från en polare som öppet erkände att han faktiskt aldrig hört en enda låt av dem. Det var också den utlösande faktorn till nattens inlägg. Eftersom jag jag blir som ett barn på julafton när jag får chansen att dela med mig av det jag älskar så var min första tanke inte "Hur fan kan han ha missat Demon?" utan "Shit, vilka låtar ska jag lyckas pressa in på en Best of-platta på 80 minuter?"

Efter middagen började således samtliga Demon-plattor att en efter en snurra på stereon. Bortsett från att jag kom fram till att det var fullkomligt omöjligt att få till en bra samlingsplatta (problemet är inte att hitta 15 bra låtar, problemet är att välja bort 94) så blev jag samtidigt låg. Även om en "polare" flaggar för sin undergång så är det tragiskt. Nästa tanke som slog mig då var att jag faktiskt bara blir deprimerad när gamla favoritband från min ungdom upphör att existera. De band som jag upptäckt under de senaste 20 åren och som jag musikaliskt kan jämställa med de jag lyssnade på när jag var runt 16 visade sig när jag tänkte efter inte alls betyda lika mycket om man satte döden - i valfri musikalisk form - som en avskiljare.

Demon fick mig med andra ord än en gång att inse att ingenting någonsin kommer att bli som förut. Även om man vid min ålder upptäcker det bästa bandet man har hört i hela sitt liv så kan det ändå aldrig matcha första gången man hörde Black Rose med Lizzy, Heroes med Bowie, Stargazer med Rainbow, Denise med Blondie, Suite Madame Blue med Styx, Sabbath Bloody Sabbath med Sabbath, Rebel Son med Survivor, Love to Love med UFO eller Polsk Zchlager med KSMB. Aldrig någonsin kommer man jämförelsevis att bli så deppig som om man får veta att man aldrig mer kommer att få höra någon av dessa låtar som formade den person man ofrånkomligt är i dag.

Det förde mig osökt in på idrott. Och snabbt fick jag det inre svar som jag verkligen inte ville ha. Jag upplevde det hela med oönskvärd tydlighet den 21 oktober 2001. När laget i mitt hjärta, det jag utanför hemmets och arbetets väggar lever för, vann SM-guld. Jag glömmer aldrig hur en polare kom och hämtade upp mig på läktaren när andra halvlek startat. Jag satt på en betongklump och skakade som ett asplöv med tårar i ögonen. Jag visste inte om det verkligen var vad jag ville uppleva, om jag verkligen var förberedd på det. Om jag över huvud taget pallade de sista 45 minuterna.

Det obehagliga var när domaren blåste av matchen. Då drabbades jag av en känsla som jag vet att jag inte var ensam om. Min ena halva var så lycklig att det nästan var löjligt. Det var den halva som stod på innerplan och bölade som ett barn och kramade okända människor. Min andra halva tänkte omedelbart att "Vad finns det nu? Vad är målet nu? Var är myten nu? Fan, ni har sabbat hela min dröm!"

Och när jag i dag, över fem år senare, tänker tillbaka på mina 25 år på diverse betongläktare så är det bästa minnet inte SM-guldet. Det är de tre bortamatcherna i Tipscupen 1991. Och den dag Bajen tar SM-guld i bandy - för det vet vi alla att de NÅGON gång kommer att göra - så kommer det inte att vara mitt bästa bandyminne. Efter Svartådalen och Oxelösund borta, 2 x Västanfors i kval, den helt galna nyårsmatchen mot Tellus "borta" på Zinken och åtta raka World Cup - varav första året sovandes i framsätet på en Saab - så kommer SM-guldet snarare att kännas som att "Det var fanimej på tiden". Och det är givetvis tragiskt. Men det är sannerligen ett tecken på hjärta när man saknar en SL-buss framför en limo.

Om vi återgår till musik så har min sambo bara ett riktigt favoritband genom tiderna: The Runaways. Man kan skratta åt det på samma sätt som vissa säkert skrattar åt min upriktiga sorg över att Demon meddelar att de slutar eller att jag i goda vänners lag hyllar Phil Lynott - som i mina ögon är den störste musikern vårt lilla solsystem någonsin kommer att kunna erbjuda - på hans dödsdag den 4 januari varje år. Eller man kan respektera dem med den respekt de förtjänar. Med respekten som enligt min matematik endast grundläggs när man är i den åldern att man behöver just det, just då. Och givetvis att de dessutom erbjuder såväl text som musik som fyller sin plats. Hon, sambon alltså, fick för övrigt också sitt "4 januari" i höstas när The Runaways trummis Sandy West gick bort i lungcancer (givetvis var det samtidigt hon som var mest mån om en återförening av bandet - verkligheten överträffar som bekant alltid dikten).

I en värld fylld av nostalgiker kan man tycka att den (även i mina ögon) omåttligt coola West kunde ha valt ett bättre datum för sitt tragiska frånfälle. Hon dog nämligen den 21 oktober. Det datum som idrottsmässigt har störst betydelse för mig sammanfaller således med det datum som musikmässigt numera kanske fått mest betydelse för tjejen. Om inte det är ödets ironi så vet jag inte vad som är det. För nostalgi är när allt kommer omkring inte bara det som i många sammanhang driver en framåt. Det är dessutom ett jävla gift...