Utan snus i sju dagar försmäktar vi på denna ö

Jag tror det började med att jag inte kunde sova. Eller så ville jag inte sova eftersom virren värmde så skönt. Eller för att jag plötsligt blev ett år äldre. Eller så var det bara för att det äntligen blev mörkt när det blev kväll, och allt ljus, alla insekter, allt gräs, alla kalla öl i den varma eftermiddagen, alla promenader bara för att det var "skönt", alla fikapauser bara för att diskutera vad man åt till middag i går... äntligen var borta. Att det äntligen börjar bli mörkt och kallt igen.

Alla soldesperata bimbos har äntligen gått i ide. Alla muskeldesperata spännbögar (ett riktigt skönt epitet från 80-talet - vart tog de EGENTLIGEN vägen?) har äntligen fastnat under skivstången eller fått en allergichock eftersom verkligheten gav dem ett akut astmaanfall när det visade sig att ryssfemmor och brun utan sol inte innehöll en jämnt avvägd dosering från den totala kostcirkeln.

Vad jag vill komma till är att det snart äntligen är höst. Den tid på året som lockar fram den tänkande lille snubben (kan man säga snubban om tjejer?) i en. På vintern drömmer folk om att våren ska komma. På våren tar vissa första bästa tillfälle att hoppa i sandaler och shorts (tillsammans med keps de enda tre plagg som en vuxen person med viss självaktning aldrig skulle drömma om att bära) bara för att det ÄNTLIGEN är 14 grader "varmt" ute. Och på sommaren ser man oavbrutet den desperata, värmesökande blicken hos alla som inte har råd med 14 dagar på Rogers bar på Mallis. Men smygsupa ur bag-in-box i Rålis är tydligen tillräckligt mycket semester för de flesta.

Till den senare kategorin kan jag bara säga att Café Parasoll är en av få oslipade krogdiamanter norr om Rimini. En korvkiosk i centrala Stockholm med fullständiga rättigheter. Förstod ni innebörden av det? En KORVMOJ med rätt att kränga SPRIT! Du kan med andra ord lämna handduken på den lätt brunaktiga gräsmattan för 10 minuter och gå in och beställa en 90-grammare med ost och en sexa GT. Eller en bratwurst med en fyra Turkisk peppar. Förr eller senare lär Storebror inse hur galet bra det är och därmed förbjuda det, så passa på medan det bjuds gott folk.

Men det är som sagt bara en överlevnadsoas. I väntan på den bästa tiden på året. Den bästa tiden som är... nu. Hösten. Den enda tid på året då vi slipper alla dessa desperata människor från övriga årstider. För de som är ute och garvar när det är höst - det är de som verkligen vet hur man roar sig och vad som är värdefullt här i livet. På riktigt.

Nu vet jag knappt längre hur hela denna blog började. Men det börjar kännas bra. Och nästan kallt. Vilket alltså är synonymt. Två av historiens största rockpoeter var Phil Lynott och Bon Scott. Båda visste hur man rockade röv. Tyvärr så pass bra att de båda numera har slutat att rocka röv. Men Phils bevingade ord var "I can do anything I want to" (paradoxalt nog på samma platta som han sjöng "I got to give it up") och Bons var "It's a long way to the top if you wanna rock'n'roll". Och exakt där emellan ligger faktiskt Nirvana. Inte bandet alltså, utan verkliga livets toppunkt (gruppen Nirvana sög get*** om vi ska vara helt ärliga).

Hur som helst. Det började med att jag inte kunde sova. Men nu börjar faktiskt ögonlocken att pressa sig nedåt. Festbromsar som inte uppskattar den annalkande kylan kan hålla sig härifrån. Men jag uppskattar den. Så länge leve hösten. Länge leve kylan. Och länge leve rock'n'roll.