Kärleken till en clown

Få lag har närt så många original vid sin barm som Hammarby IF. Vissa var självlysande stjärnor, som Nacka. Vissa är värda en staty på Södermalm bara för sitt bohemiska Bajenhjärta, som Klasse Johansson, Matte Werner och Magnus Lefvert. Vissa vill vi egentligen bara glömma att de över huvud taget dragit en grönvit tröja över huvudet, som Piotr Skrobowski. Vissa vet vi än i dag inte var vi har, som Johannes Hall. Vissa var helt enkelt bara bäst, som Uffe Eriksson. Och så finns det de som bara var sitt eget galna jag. Som Pinnen. Eller framför allt som Mark White.

Denne på alla sätt uramerikanske katt bland hermeliner föddes 12 december 1961 i New Orleans. 24 år senare stod han mellan stolparna hos Ope IF. Hur han över huvud taget kom dit vet jag inte. Men jag vet att han säsongen efteråt kom till Bajen och debuterade med att göra succé i Nackas Minne på vintern. Det skulle senare visa sig att det inte var någon tillfällighet, eftersom han i stort sett aldrig spelat något annat än inomhusfotboll.

Total blev det 13 allsvenska matcher för Bajen. De flesta hade nog satt sina pengar på den då 20-årige Lasse Eriksson (som knappast behöver någon närmare presentation) som efterträdare till Roger Skalleberg, men det blev alltså en 24-årig jänkare från New Orleans som blev utsedd till Hammarbys siste utpost.

Jag tror att det var mot Öster hemma som kärleken till denne clown överbryggde allt. Någon i Östers backlinje (100 spänn på att det var Andreas Ravelli) rensade bollen, som flög i en båge ner mot bortre delen av mittcirkeln. Där dök plötsligt någon upp som absolut inte skulle vara där. Mark White. Och han nickade bort bollen innan han tog en bandysväng mot Bajenklacken och vinkade. Vi på läktaren skrek å andra sidan så högt vi kunde att han skulle springa tillbaka in mellan stolparna eftersom Öster just vänt spelet efter hans nick, och det var lika öppen gata som på Avenyn en fredagkväll fram till hans eget mål.

Man kan inte annat än att älska en sådan spelare. Man kan inte annat än att imponeras av en spelare med en sådan inbyggd mekanism att ge åskådarna valuta för pengarna. Men det fanns ett problem som kan ha sin orsak i detta publikfrieri: från omgång 6 till omgång 13 släppte White in 22 mål. Lasse Eriksson som tog över släppte bara in 11 baljor på resterande 9 omgångar.

Efter sejouren i Bajen tog White planet över det stora vattnet och hamnade i Dallas Sidekicks i MISL (Major Indoor Soccer League), och den 22 mars 1987 vaktade White målet när Sidekicks tog sin första seger någonsin mot San Diego Sockers. Detta verkade dock hjälpa föga, då det bara var den tredje segern han fick uppleva med laget, och den 4 juli (av alla amerikanska dagar) 1987 publicerades en tillkännagivelse i bland annat The New York Times att Dallaslaget inte tänkte förlänga sitt kontrakt med Söderbrodern från Louisiana.

Vad som sedan hände under en treårsperiod står skrivet i stjärnbaneret. Förhoppningsvis spelade han in en skön Texasversion av "Dom kallar oss mods". Men 1990 dök den blonda kalufsen plötsligt upp som målvakt i Fort Worth Kickers, i den då nyinstiftade MSL (Major Soccer League). Antagligen ansåg man att en kille med proffsmeriter från skitstora planer på Södermalm borde vara rätt man att skriva kontrakt med när de trygga sargerna plockats bort och man till slut infört skitstora planer i landet där allt ännat är precis... skitstort. Men antagligen ansåg sig Mark fortfarande vara en man för de ledande cirkusarenorna, och året efter var hans fotbollskarriär över.

Så vad gör han då i dag? Jo, efter att han lade målvaktshandskarna på hyllan för 15 år sedan fick han jobb som frisör på en salong i Dallas - som ägs av hans fru. Där jobbar han kvar än i dag, när han inte sporadiskt träffar sin efterträdare Lasse Eriksson och diskuterar sköna fotbollsminnen från Söders höjder.

Tyvärr finns det inte plats för drömmande fotbollskufar som Mark White i dagens fotboll. Inte ens på Södermalm. Men i mitt grönvita hjärta kommer han att för evigt att ha en av de största platserna. Och en vacker dag innan jag dör ska jag ta flyget till Dallas för att få en skön flyfrilla tillsnickrad av ett av de skönaste originalen som beträtt Söderstadion.Och sedan tar vi en Greyhoundbuss till New Orleans där han får visa sitt eget lokala Carmen, Jägaren, Snövit eller Bleckis.

För som Hammarbyare är jag stolt över att ha betalat inträde på Söderstadion för att se en spelare som Mark White. En spelare som mer än någon annan visste att "There's no business like showbusiness"...