Degar Lasse signing-bonus?

Det tog inte mer än åtta dagar. Alltså från att Schlebrügge lämnade Bajen till att han kom med i landslaget på riktigt. Träbocken från Katrineholm måste ha haft våta brytningsdrömmar i ett par år om att Max skulle skriva på för vilken annan klubb som helst så att han kunde få meddela att Max var redo att dra på sig den tvättäkta, blågula landslagströjan mot Egypten.

Att ta ut en Bajare (om någon undrar så är det min grönvita, konstnärliga frihet som tillåter mig att stava det med versalt B) i Sveriges LANDSLAG - på RIKTIGT - hade ju naturligtvis varit helt oacceptabelt. Det skulle ju skrämmande nog vara ett erkännande av att det är kollektivet som gör laget. Ett kollektiv som i Lagerbäcks värld endast existerar i just svenska landslaget.

Farbror Lars har aldrig plockat ut en Bajare i landslaget på egen hand. Den senaste grönvite var Alexander Östlund som plockade bort Robben i EM-kvarten 2004, men den uttagningen var nog snarare ett tecken på förvirring hos dåvarande Lars-Tommy. Innan dess såg vi inte en grönvit hjälte i den riktiga blågula tröjan sedan... bollen uppfanns (vilken kom ungefär två veckor efter hjulet). Inte ens den störste spelaren i svensk fotboll genom tiderna - Uffe Eriksson - fick en rejäl chans.

Inte ens efter SM-guldet 2001 fanns det en oombytt plats på läktaren för en Södergamäng. Det var ju helt otänkbart. Det var ju undantaget som bekräftade regeln - att något annat lag än Sverige kunde vinna på ren lagmoral. Man njöt knappast mindre av att Mats Olsson detta år tippade Bajen på 14:e och sista plats, men med facit i hand undrar man snarare om det inte är han som är landslagets verklige huvudtränare...?

Om nu någon mot förmodan skulle ha glömt när Salle och Max gjorde debut i "fusklandslaget" ska jag gärna påminna er. De gjorde det nämligen samtidigt. I november 2003. Mot Egypten... (det är nu ni ska höra signaturmelodin till The Twilight Zone i bakhuvudet). Inte helt överraskande för oss grönvita själar så är för övrigt även Kennedy uttagen till denna landskamp. Ni vet, han som var svenskt medioker när Bajen tog SM-guld men som blommade ut när han skrev kontrakt för ett annat lag...

Lasse Anrell ställde för övrigt redan i augusti 2005 frågan om träbocken från Katrineholm var rätt man för jobbet. Jag avstår från att svara men meddelar att jag mer än gärna bjuder Zlatan på tårta nästa gång han passerar Björns trädgård.

För tillfället ligger mitt fokus annars på musikåret 1986. I februari varje år är vi nämligen ett antal nördar som träffas en blöt kväll för att utse förra årets bästa rockplatta respektive den bästa 20 år tidigare. Om en månad är det således dags att utse 2006 års och 1986 års bästa plattor (ordet rock är egentligen överflödigt eftersom de enda bra skivor som görs tillhör denna kategori - resten klassas som rent förbrukningsmaterial. Eller är det någon som tror att Darin, 50 Cent och Britney Spears kommer att ha sin plats i musikmytologin om 20 bast...?).

Målet är en topp 10-lista för respektive år. Vissa år är det hyfsat lätt, andra är är det sjukt svårt. Och det är nästan alltid just retrolistan som är svårast. 1986 är svårt av den anledningen att "gudarna" här hamnade i någon sorts limbo - förmodligen relaterat till förvirringen över pudeleran och den enorma mängd droger som fanns att tillgå - vilket innebar att de just detta år gjorde sin absolut sämsta platta. Ett "bra" exempel är Saxon, som jag i vissa kretsar anses vara en så pass frispråkig ambassadör för att jag antagligen borde stå på deras lönelista. De släppte 1986 "Rock the Nations". Den enda skiva med dem som jag inte äger. De är i mina öron ett av världens 10 bästa band genom tiderna (mycket på grund av att de under sina första 20 år i princip inte skrev en enda låt som gick i moll) men de har alltså gjort en - av 16 - studioplattor som jag vägrat köpa på såväl vinyl som cd. Det sammanfattar 1986 rätt bra.

Men eftersom jag är så pass nördig att jag tar detta på fullaste allvar varje år kan jag redan nu - innan världens trognaste jury sammanträtt - avslöja att den platta som förmodligen ligger på väldigt mångas topp 3 - "Slipper When Wet" med Bon Jovi (ni vet, Livin' on a Prayer, You Give Love a Bad Name etc) - faktiskt inte ens kvalar in på min topp 10. Min slutgiltiga lista över de bästa rockplattorna 1986 och 2006 kommer naturligtvis att under alkoholpåverkade former publiceras i detta forum vad det lider.

Härmed avslöjade jag (eller kanske inte alls) även en del om hur den i allmänhetens ögon förmodligen aningen splittrade kulturmänniskan Roisin Dubh tänker. När det gäller musik vill jag nämligen till 90 procent bara bli lycklig, men när det kommer till film och litteratur önskar jag till 90 procent att huvudpersonen dör en rent överjävlig ond, bråd död. Förklara det den terapeut som kan.

Tune in, turn on, drop out...

Vanlig nysning kan vara digerdöden - se om du är drabbad

Det var någon gång i slutet av 80-talet som jag bestämde mig för att aldrig mer läsa Expressen. Anledningen var ett antal sport- och musikskribenter som såg sig själva som journalistkårens självskrivna übermenchen. De var så vedervärdigt självgoda att man faktiskt inte hade något annat val än att sluta hjälpa till med att betala deras löner.

Ett par av dem har jag chockerande nog lärt mig att uppskatta på senare år. Kanske för att något efter några år på kvasitoppen drabbade dem som fick dem att självmant dra ut stören ur röven - kombinerat med att de redan från början trots allt hade en viss skriv- och berättarkonst i blodet (även om de på den tiden inte hade någon som helst aning om hur de skulle använda den). Vissa av de övriga har på ett naturligt sätt fallit bort genom ren självsanering, samtidigt som ett fåtal av någon outgrundlig anledning finns kvar. Av de senare under mina sista sporadiska år som Expressenläsare är Linda Skugge ett utmärkt exempel på den mest odrägligt obegåvade sortens människor som förlorare landet runt fortfarande betalar för att läsa.

Men på senare år är det istället Aftonbladet som hamnat i min skottlinje. En anledning är deras iver att göra hypokondri till Sveriges största folksjukdom.Det känns nästa som om man åtminstone en gång i veckan möts av "Vanlig hosta kan vara cancer - se om du är drabbad!" En annan är att chefedaktören Anders Gerdin (må han aldrig börja nysa) i slutet av förra året gick ut med att Aftonbladet minsann skulle fokusera mer på positiva nyheter än negativa. Jag köpte Aftonbladet i går och fick följande rubriker i urval:

• Maten som gör att du inte kan få barn
• Nu blir mamma yngre
• På helgen gör vi porrfilm
• Experterna sågar skäggmodet
• Hefner, 80 hoppas bli pappa igen
• Snökaos i morse (borde jag inte ha fått veta det innan?)
• Halsbränna kan orsaka strupcancer (da capo)
• ...2 helsidor Let's Dance...
• Här ska hon sluta knarka (om Lindsey Lohan)

Vecko-Revyn 1992, någon? Västbanken, George Bush och Bagdad kom tillbaka - allt är förlåtet...

Filosofen Ludwig Wittgenstein hade två motsägelsefulla, "bevingade" ordspråk. Det ena var "Om det man inte vet håller man tyst." Det andra var "Om människor aldrig gjorde dumheter skulle aldrig något intelligent bli gjort." Kvällspressens wannabe-journalister verkar ha tagit det sistnämnda på största allvar. Men eftersom något intelligent aldrig kommit ur deras funderingar och så kallade sanningar så borde de med facit i hand istället ha anammat det förstnämnda. Eller kanske valt ett tredje, mer passande från samme man: "Intressera dig inte för det som antagligen bara du förstår."

Per Bjurman och Fredrik Virtanen i ett nötskal. Om man lägger till "tror att du" innan "förstår".

Avslutningsvis så var jag och firade en av mina allra närmaste, trognaste vänner när denne fyllde 40 i lördags. Det var inget party utan mer än familjemiddag. Låter kanske inte kanonspännande på förhand, men den gode vännens far är från Sicilien, och närvarande var således en handfull sköna släktingar från bollen framför stöveln. Och efter några glas italienskt rödvin började de äldre komma igång på allvar. Jag tycker personligen att historier är något förlegat (jag tror till och med att kvällstidningarna har slutat med dem), men det dök upp en under kvällen som faktiskt är värd att föra vidare. För att fullt ut ta del av varje poäng i denna historia bör här förklaras att männen från Sicilien inte hyser någon större tilltro till sina landsmän från Sardinien.

En fåraherde från Sardinien fyllde 100 år och nationell TV var på plats för att intervjua jubilaren. De frågade då vilket som var hans roligaste minne under hans 100 år.

"Det roligaste...? Hmmm... Jo! Det var när den finaste tackan försvann på Argentarioberget. Först var vi så ledsna och vi letade efter henne i tre dagar. Men till slut så hittade vi henne, sedan knullade vi henne och sedan så firade vi hela natten!"

"Oj då", sa intervjuaren. "Men det passar nog inte riktigt att berätta i nationell TV. Om vi säger så här istället, vilket är ditt näst roligaste minne under dina 100 år?"

"Det näst roligaste...? Hmmm... Jo! Det var när den finaste bocken försvann på Argentarioberget. Först var vi så ledsna och vi letade efter honom i tre dagar. Men till slut så hittade vi honom, sedan knullade vi honom och sedan så firade vi hela natten!"

"Aj då", sa intervjuaren. "Jag tror att vi får ändra frågan helt och hållet. Berätta istället om ditt tråkigaste minne under dina 100 år."

"Mitt tråkigaste minne...? Hmmm... Jo! Det var när jag försvann på Argentarioberget..."

Till sist ett riktigt innerligt och välmenat lycka till i Anderlecht till Max, det är du sannerligen värd. Hoppas bara att Bajen inte tvingas till ett "nyttigt" år i Superettan efter denna åderlåtning...

Nää... det känns OK

Att idrottsmän inte alltid betraktas som kärnfysiker kan givetvis ha sin orsak i att majoriteten börjar alla sina svar till journalister med "Nää...". Rätt fascinerande. Den oerhört djuplodande frågan "Hur känns det?" får nästan automatiskt det lika begåvade svaret "Nää... det känns rätt bra". "Det måste ha känts rätt bra när du gjorde mål?" replikeras med "Nää... det kändes ju rätt bra när jag gjorde mål".

Nu är det lätt att hacka på Henke Larsson, som närmast är att betrakta som en olympisk mästare på "Nää"-svaren (nej, det var inte positivt menat, det hade varit bättre för mänskligheten om han och alla andra idrottsmän närvarat vid svenskalektionerna istället för att bolla gris på skolgården). Men denna sjuka är framför allt nästan genomgående gemensam för alla hockeyspelare. Ni vet, samma lirare som alltid svarar Dire Straits på frågan om favoritmusik.

Men om man nu ska bortse ifrån den stereotypa bilden av hockeyspelare (eller håkky, som jag föredrar att stava det eftersom det ger en mer korrekt sinnesbild) så borde man ändå förutsätta att den av dessa fantaster - som är ensam om att ha fler skivor hemma i skivhyllan än de som Dire Straits har gett ut - samtidigt borde vara någorlunda förnuftig. Dvs vd:n för Svenska hockeyligan - Peter Gudmundsson.

Så vad åstadkommer han? Jo, han utlyser en tävling där man kan vinna 50.000 kronor om man röstar fram den "bästa" tacklingen i Elitserien. Att den ende store utövaren i bandy i badkar sedan Pelle Lindbergh - Peter Forsberg - kan vara den ende i modern tid som uppsökt en akutmottagning fler gånger än undertecknad borde vara ett tecken på att denna tävling nästan är lika begåvad som att utlysa en om vem som kan spränga sig själv i luften flest gånger i Gazaremsan.

Som av en händelse så spelar Foppa nu i Philadelphia, laget som var ökända för sina "tuffa" poliser (som inte ens hade kommit till "Nää" i sin vokabulär). Något man tyckte var häftigt när man var åtta år gammal. Och som Peter Gudmundsson uppenbarligen fortfarande tycker är häftigt, 30 år för sent. Uppenbarligen har han nog att göra med att få omgång 912 av Elitserien lika attraktiv som omgång 911.

Jag räknade en gång ut att om man skulle ha ett rimligt flöde av matcher per vintervecka - enligt de antal omgångar som spelas i Elitserien, så skulle man inom fyra år påbörja kvartsfinalserien samtidigt som första omgången av nästa säsongs grundserie spelades. Och så undrar de varför håkkyn är död...

En annan anledning är något vi egentligen inte borde ge minsta bokstav i utrymme: så kallade cheerleaders. Där hade åtminstone Bajen Fans så pass mycket stake att när Hammarby för första gången använde sig av detta förhatliga tidsfördriv så kontaktade de Hammarby Hockey dagen efter och gav dem ultimatumet att de fick välja mellan lättklädda niondeklassare och sjungande supportrar. Som tur var valde Bajen rätt. Inte för att det verkar hjälpa så mycket i dagsläget dock, men ändå...

Men som principsak är det sannerligen ett val på liv eller död. Om man behöver något som drar uppmärksamheten från det huvudsakliga så är det ett glasklart bevis för att det huvudsakliga saknar intresse. Sång- och dansnummer i filmer är ett. Det är mycket möjligt att Ginger Rogers, Fred Astaire, Nils Poppe, Julie Andrews och Gene Kelly var gudabenådade dansare och sångare. Jag kunde inte bry mig mindre. Det enda jag kan ifrågasätta är varför de då ställde sig framför kameran istället för framför mickstativet eller på dansgolvet.

För mig är denna form av distraktion ett bevis på att det huvudsakliga är så jävla tråkigt att man tvingas ha något annat att fästa blicken vid. Det kan vara en lättklädd, 15-årig skolflicka i idrottssammanhang eller ett sång- eller dansnummer i en film. Kontentan är ändå densamma: sporten suger eller manusförfattaren har inte fått ihop en story som håller i 90 minuter. Tack gode gud för att Bajen räddade Charlie Davies från detta omänskliga öde.

Ett öde som flera hjärntvättade svenskar inte verkar vara räddade ifrån är ickesporter som curling och skidskytte. Egentligen står det under min värdighet att uttala mig om dessa, speciellt som jag redan spytt min galla över gympaleken innebandy. Men "idrottsgalan" tvingar mig. Om vi börjar med det minst upprörande (det är med andra ord bara skitupprörande) så känns det ibland som om vi svenskar har en mentalitet som vore bättre idrottsligt förenat med Sudan. För endast i detta land kan vi göra en utövare av en ickesport som skidskytte till nationalhjälte.

Jag var så förbannat glad när Magdalena Forsberg äntligen lade skidorna... och stavarna... och bössan... och patronerna... och gevärsselen... och vallan på hyllan. Jag tänkte att "Äntligen kan vi få koncentrera oss på vad vi verkligen är bra på och som vad som räknas!". Vi är en pyttenation som kan vara oerhört stolta över framgångar som nationer i samma storlek bara kan drömma om. Som, typ, Sudan. Men lik förbannat ska vissa börja väsnas över "framgångar" i gymnastiska övningar som ingen har behov av. Bara för att vi råkar ha någon som är bra på det (i likhet med det blågula laget från Uppland i spökboll med plastpinnar).

Om vi har ett metadonoffer från Säters slutna avdelning som är bäst i världen på att äta bajs så skulle jag inte direkt öppna med det om jag möter Brasilianska fotbollens förbundskapten Dunga. Men i den här nationen gör vi tydligen det. "Hallå, vi har en tjej som heter ACO som är bäst i världen på att åka skidor - och skjuta - samtidigt!". Apoteket var god dröj...

Eller idrottsgalan. "Årets idrottsprestation" utfördes enligt juryn av någon kvinna med 80-talsfrisyr som kastade iväg en sten längs en isbana. En "bedrift" 9 av 10 svenskar klarar av på tio försök på fyllan med viss tur. Samtidigt hade vi en person som efter att ha slitit av hälsenan (tänk bara den tanken) kom tillbaka och satte världsrekord i höjdhopp. Något inte ens två av jordens befolkning klarar av oavsett promillehalt och hur många försök de än får. Det sätter det hela i viss proportion. Och tyvärr även på fyllan utnämnda jurygrupper i vår patetiska nation i samma proportion till övriga.

Tyvärr är jag ateist. Om så inte vore fallet hade jag förlitat mig till att gud förintat alla utövare av curling, innebandy och skidskytte över en natt. Jag menar, folk skrattar åt Nordisk kombination. Där har åtminstone alla utövare samma typ av utrustning: skidor. Som jag sagt tidigare - passa er för casting från helikopter...

När vi ändå är inne på musik (nåja, vi var åtminstone det tidigare) så vill jag erkänna att jag (i sann gammal mossig Roisin Dubh-anda) fått ett nytt favoritband: Tierra Santa. För knappt en vecka sedan var jag hos en god vän som har en riktigt bra supporterbutik i Gamla stan. Han hade då varit i Barcelona och hemma hos personen han sov hos fått höra en skiva. Skivan var "Indomable" från 2003 och gruppen var alltså Tierra Santa.

Jag fick en kopia och blev helt torsk direkt. Så även min sambo (vilket hör till ovanligheten då hon normalt sett är min hårdare, mer skramliga hälft). Efter vissa undersökningar visade det sig att Sound Pollution i Gamla stan är den enda skivbutik i Stockholm som saluför Tierra Santa. Det visade sig även att min gode vän i måndags varit där innan mig, för när jag frågade efter bandet svarade killen bakom disken att "Det var fan vad de var populära helt plötsligt. Här har ingen köpt en skiva på fem år och så säljer jag två samma dag".

I dag var jag där och skaffade mig min femte Tierra Santa-platta, och då började han till slut fråga vad det var fråga om (han fick nämligen ringa till lagret varifrån en snubbe fick komma med skivorna). Jag svarade då samma sak som jag säger till er alla nu: Om ni är lika mossiga som jag och fullkomligt dyrkar NWOBHM så är Tierra Santa det bästa ni kan höra. Det låter med andra ord som klassisk Iron Maiden, Saxon och Accept med inslag av lite dalaoljig Sator - på spanska! Till saken hör att jag aldrig tidigare i mitt liv införskaffat fem skivor med ett och samma band på en vecka. Och då är jag ändå skivnörd...

Till sist vill jag bara säga att varje bokstav i detta inlägg är tillägnat Lelle. Var du än befinner dig nu så är den Lelle jag en gång lärde känna djupt saknad. All kärlek till dig i dag och för en lång tid framåt. Hälsa Phil, Bon, Kenta, Stoffe & grabbarna...

Se Arboga sedan dö...

Den 30 juli 1984 på Istegade i Köpenhamn utfördes den i modern tid hårdaste tatueringen som någonsin gjorts. En legend i Bajenklacken - vi kan kalla honom M - befann sig denna kväll i vad som då betraktades som syndens näste. 16 år gammal hamnar M hos en tatuerare och ber om en tatuering. Dagen efter - när det är dags att återvända till den danska grannstaden Malmö (där Bajen torskar med 1-6) - vaknar M upp och har en tatuering på höger underarm. Han minns själv inget av kvällen innan, men ingen som träffat M kan glömma den hårdaste tatueringen som en 16-åring (eller 66-åring) någonsin beställt. På underarmen syns en råtta. Och genom råttan löper en fet kniv. Och i texten runt råttan står det KROSSA GNAGET.

Hans familj - vi kan kalla dem K - är legendarisk i Hammarbyfansens historia. Jag minns en gång när jag på Gröne Jägaren sa åt bröderna K att de skulle få så mycket spö om de stannade att de inte kunde sitta ned. Några sekunder senare hängde jag upp-och-ned vid roulettebordet där bröderna K tagit tag i var sitt ben och skakade om mig tills jag insåg att jag kanske skulle gå på någon i min egen storlek istället. Eller sluta leka klassens clown.

Bröderna har dessutom en syster som tidigare träffade helt fel män. En riktig klassiker är när syster K möter pucko P från Skövde. Storebror K beslutar sig för att tillsammans med pappa K åka till Skövde och ge bondläppen en lektion. Det finns bara två problem. 1: Broder K har inget körkort. 2: Pappa K har tagit en snaps. Det slutar med att broder K blir den som får köra - och de hamnar i... Arboga!

Min personligen största idrottsliga framgång var när jag den 21 oktober utmanade bröderna K på armbrytning. Stärkt av den dagens datum (vi vet alla vad som hände den 21 oktober 2001) och ett antal öl droppade jag förmodligen någon kommentar i sann gammal Purple-anda som "Come taste the band" eller liknande, och erbjöd högernäven till M och vänsternäven till Å. Jag förlorade ingen av matcherna. En god vän jämställde bedriften med USA - Sovjet i Lake Placid 1980. Och jag kände mig just då som Södermalms Eruzione. Att jag än i dag har ont i vänsternäven är en helt annan historia. Jag var David och bröderna K var Goliat. Och utan dessa två legendariska Goliat hade Södermalm aldrig varit vad det är i dag...

Spökboll med plastpinnar. Wow.

Visst är det charmigt att Lilla Sportspegeln ibland tar upp ickesporter som barn är så förtjusta i. Vad som inte är lika charmigt är när dessa gamla gympalekar får verklig sändningstid i nationell, markbunden sport-TV. Att denna synd även kan uppta flera sidor i våra största dagstidningar är naturligtvis lika illa, men vi har tyvärr vant oss vid att 2000-talets journalistik handlar om just kvasikändisar och ickeföreteelser.

I kväll tog en blågul (de kallar sig själva svartgula, men vi med föräldrar som inte är släkt med varandra kan ju med egna ögon se att deras klubbmärke är blått och gult och inte svart och gult) förening från Uppland ”Europacupguld” i gympaleken innebandy (undrar om det var laget som hade det blåa eller det gula tygbandet snett över bröstet). Wow, liksom. Idrottvärlden håller andan. Sambastämning hos Korv-Ingvar. Klackarna i taket i Blåkulla. Party on…

Det enda man med säkerhet känner till om innebandy – som närmast kan liknas vid spökboll med en plastpinnar – är att klubbnamnen i 90 procent av fallen inte bär ortnamn, utan något påhittat som låter som någon löjlig bifigur i en dubbad Koreaversion av Sagan om ringen. De numera regerande Europamästarna känner vi dock igen till namnet, en allmän idrottklubb (snacka om rotlöst) som numera tar alla chanser att jubla åt märkliga bedrifter i så kallade gymnastiska sammanhang. På Södermalm vet man att man skulle vara en given segerkandidat till Champions League-titeln i fyllstyrning på snodd damcykel eller flask- och burkpantning. Inte fan behöver vi europeiska cuper och tillsnikad mediatid för att slå oss på bröstet där.

Föreningen pappas välgödda fläskkotlettpojkar från ingenstans börjar ju också bli på dekis i alla sporter, så räkna med att även de framöver försöker sno till sig både mediatid och titlar i (dyrare) ickesporter. Och jag tror faktiskt att de kan bli ruggigt giftiga på casting från helikopter…

Avslutningsvis vill jag bara kommentera kvällens MTV-sändning där TV-kanalen VH1 listade tidernas 40 bästa hårdrocklåtar (nej, det heter inte hårdrockslåtar på svenska, lika lite som det heter popslåtar eller rapslåtar, även om det sistnämnda skulle vara rätt passande). Som en god vän så rätt påpekade så märktes det tydligt att det var hamburgerstinna individer från det stora, förvirrade landet i väst som hade röstat. Men på det stora hela var topp 10 okej. Iron Man som vinnare var faktiskt inte helt åt skogen. Inte heller Number of the Beast, Detroit Rock City, Master of Puppets och Ace of Spades på samma slutliga dekalog över skinnpaltornas och patronbältenas historia.

Men att få in Welcome to the Jungle på plats två är inget annat än ett skämt. På min lista skulle den inte ens platsa på topp 402 (det är nästan så att Guns ’N’ Roses inte skulle platsa bland de 402 bästa banden). Och så är det givetvis en skymf mot den store Bon Scott att Back in Black tar sig in på plats fyra. Om jag verkligen är snäll så är det möjligt att den är den bästa låt som gjorts med det nuvarande coverbandet med samma namn som har en kråka vid namn Brian Johnson vid micken. Men det innebär att den som bäst kan komma på plats 46. Av AC/DC:s låtar alltså, eftersom Bon sjöng på de enda 45 som egentligen räknas…

Nästa Hallsberg

eller Är det OK om jag beställer Proud Mary?

Mina dagar som gräsänkling är lätträknade. Därför var det naturligtvis bara att ta tjuren vid hornen och ta sig ut på stan trots att man partat hela natten efter ha hyllat Phil Lynott. Vilka som däremot inte visade sig vara lätträknade var antalet Stockholmsbaserade bönder.

Efter det givna tidsfördrivet utan familj – bio och öl & flipper med öl & flipper-polaren – var jag på väg hemåt under den tidiga kvällen när jag passerade basrytmerna genom fönstren från Engelen. Fråga mig inte varför, eftersom Engelen var fylleångest redan när man var 18, men jag beslutade mig ändå för att ta en sista öl på just den lokalen. Och alla farhågor besannades. Jag är en stor vän av syltor - syltor gör livet utanför hemmet värt att leva. Men tyvärr har syltor på i synnerhet Södermalm blivit något av en trend hos dagens containerkids (ni vet, de som har en brun Adidasträningsjacka och inbillar sig själva att den faktiskt är snygg trots att man automatiskt undrar i vilken container den är hittad).

Men Engelen är en sylta av det mest otäcka slaget. Här samlas inte bara storstadens samtliga panikraggande singlar redan 19.00, utan hit kommer dessutom gifta par från landsorten som av någon outgrundlig anledning fått för sig att Engelen är det hetaste man kan besöka när man väl är i Eken. Jag skulle kunna rekommendera ungefär 242 andra ställen för en både cool, mysig och rolig kväll för svenska Stockholmsturister.

Men de hamnar fanimej på Engelen. Och det är inte bara snorpackat och snorvarmt. På scenen står dessutom ett coverband som öppnar med att dra av Smoke on the Water (från att ha varit ”Usch så elak” i 20 år har den det senaste decenniet förvandlats – på ställen som Engelen – till något som betraktas som ”Oj ett så roligt, tufft och farligt låtval”). Väck mig, snälla. Som om det inte vore nog så knockas man av två saker: Flera män bär polotröja (det finns bara en man genom tiderna som har passat i polotröja, och det är Steve McQueen) och kvinnorna stinker av hårspray (en ”hårvårdsprodukt” man trodde dog ut samtidigt med dinosaurierna).

Misstolka mig nu inte. Det är inget negativt med att vara bonde. Personligen skulle jag tycka att det var ashårt att äga en traktor. Det som är negativt är att majoriteten av dessa förtappade, dekadenta själar inte alls är bönder utan storstadsbor. När de på dansgolvet en trappa ned strax efteråt drog igång Brown Girl in the Ring med Boney M var den spontan känslan ”kult!”. Men då dörrvakten (som för övrigt bröt på småländska) gick förbi och sjöng med insåg man att låtvalet inte var kultigt alls. Det handlade förmodligen mer om att jokern i båset inte bytt ut sin skivsamling på 25 år.

Och när coverbandet på scenen sedan svarade med Proud Mary – och 90% av gästerna sjöng med – visste jag direkt att jag inte längre ville ha den öl jag beställt. Runt omkring mig växte en känsla som var betydligt obehagligare än att se fruarna i Stepford. Ska jag var ärlig har jag nog aldrig sett något så läskigt i hela mitt liv som att i en storstad se en man i polotröja och en kvinna upplivad av hårspray sjunga med i Proud Mary eller dansa till Brown Girl in the Ring. Men med tanke på dagens filmcensurregler stod det plötsligt glasklart för mig varför det stod ”Från 23 år” på dörren…

Philip Parris Lynott

20 augusti 1949 - 4 januari 1986

Vagabond • Kung • Krigare • Ängel

Innan första skivan börjar snurra och första ölen öppnas för att hylla den störste kommer här evangeliet enligt Phil i min högst personliga tolkning:

"Den vänlige väktaren vid Clontarfs slott förklarade att vänlighet inte är någon ursäkt för Diddy Levine. Han tog då sin strålpistol och sa "Se vad vinden förde med sig!". Irland välkomnade återkomsten av bondens son vid Clifton Grange Hotel, som förtäljde historien om den åldrande föräldralöse som var värd att minnas.

Uppgången och det kära frånfället av de funkiga nomadstammarna fick bruden från Buffalo att inte vilja glömma hur man snackar. Sarah var verkligt nedslagen efter att den med det barnsliga ansiktet hotat att att ringa polisen och på nytt placerat henne i skuggan av ett dystert barnhem.

Moder natur sa att hjälten och galningen med hjälp av en långsam blues skapade denna sanna rockaren. Ledaren för västvärldens vagabonder sa till den lilla flickan i blomning att "Jag kommer att smyga mig på dig för att du som minne ska få en sång under tiden jag är borta".

Hon vet att i det nattliga livet är det bara pengar som kan få henne att fortfarande vara förälskad i dig. Frankie Carroll visste att det snart var dags för en uppgörelse med den irländske superhjälten Banshee, samtidigt som Philomena fortsatte att sjunga Sha-La-La till sitt kära hjärta.

Rosalie förklarade att för dem som älskar att leva att självmord inte är en utväg. Inte ens för den vilde som ständigt hävdar att "Jag slåss på min väg tillbaka". Kungens hämnd innebar samtidigt att själen försvann bort för en ynka silverdollar. Frihetens sång är ibland detsamma som balladen för den hårde mannen.

En fängelserymning fick ängeln från kusten att springa tillbaka till Romeo och den ensamma flickan. Krigarna förklarade samtidigt att grabbarna är tillbaka i stan och att de kommer att strida eller förlora likt en kofösares sång där en smaragd står på spel.

Johnny mötte Rocky nere vid gränsen och sa "Tro inte på ett ord, det är inte riktigt guld". Lite senare när Johnny möter hästkraken Jimmy får han veta att en gammal flamma varit med i en massaker. För att hedra den söta Marie sätter han igång med en boogie woogie-dans.

En legosoldat med dåligt rykte som fastnat i opiumspåret reste söderut och dansade i månljuset likt en mördare utan orsak. Solnedgången i centrum sa honom att "Den kvinnan kommer att krossa ditt hjärta". Då räckte det inte ens att tillbe den käre Herren.

Gör vad du vill på den hårdaste gatan i stan om du gillar S&M. Men om du vill vänta på ett alibi kommer Sarah meddela att "Du måste sluta med det, annars är det bara att sticka härifrån. Med kärlek - en svart ros".

Vi kommer att vara starka nere i kinesstan sötnos. Fulsockerbluesen kommer inte att hindra en mördare på drift att ha en bra tid. Men jag försökte förhindra utrotningen (morden på bufflarna), gjorde jag inte det? Hej du, visst håller du med?

När dödsängeln säger till avfällingen att trycket kommer att öka så är det dags att lämna den här stan. Hollywood (när du är nere på botten) är ingen bra plats för kommentaren att "Ingen sa till honom...". Tjockisen Fats har mexikanskt blod men förstår ändå inte att det börjar bli farligt.

Åska och blixtar får honom att förstå att det här är DEN. Men när solen går ner är det åter ett heligt krig som får honom att kallsvettas. En vacker dag kommer hon att slå tillbaka, men älskling, gå inte snälla! Dåliga vanor kan som bekant ge dig en hjärtattack..."

Ha nu en vördnadsfull Vibe for Philo med Guinness och Jameson – alternativt en flaska vin och en flaska gin – under en lång, regnig natt.

Go dtuga Dia suaimhneas da anam

Roisín Dubh