Degar Lasse signing-bonus?

Det tog inte mer än åtta dagar. Alltså från att Schlebrügge lämnade Bajen till att han kom med i landslaget på riktigt. Träbocken från Katrineholm måste ha haft våta brytningsdrömmar i ett par år om att Max skulle skriva på för vilken annan klubb som helst så att han kunde få meddela att Max var redo att dra på sig den tvättäkta, blågula landslagströjan mot Egypten.

Att ta ut en Bajare (om någon undrar så är det min grönvita, konstnärliga frihet som tillåter mig att stava det med versalt B) i Sveriges LANDSLAG - på RIKTIGT - hade ju naturligtvis varit helt oacceptabelt. Det skulle ju skrämmande nog vara ett erkännande av att det är kollektivet som gör laget. Ett kollektiv som i Lagerbäcks värld endast existerar i just svenska landslaget.

Farbror Lars har aldrig plockat ut en Bajare i landslaget på egen hand. Den senaste grönvite var Alexander Östlund som plockade bort Robben i EM-kvarten 2004, men den uttagningen var nog snarare ett tecken på förvirring hos dåvarande Lars-Tommy. Innan dess såg vi inte en grönvit hjälte i den riktiga blågula tröjan sedan... bollen uppfanns (vilken kom ungefär två veckor efter hjulet). Inte ens den störste spelaren i svensk fotboll genom tiderna - Uffe Eriksson - fick en rejäl chans.

Inte ens efter SM-guldet 2001 fanns det en oombytt plats på läktaren för en Södergamäng. Det var ju helt otänkbart. Det var ju undantaget som bekräftade regeln - att något annat lag än Sverige kunde vinna på ren lagmoral. Man njöt knappast mindre av att Mats Olsson detta år tippade Bajen på 14:e och sista plats, men med facit i hand undrar man snarare om det inte är han som är landslagets verklige huvudtränare...?

Om nu någon mot förmodan skulle ha glömt när Salle och Max gjorde debut i "fusklandslaget" ska jag gärna påminna er. De gjorde det nämligen samtidigt. I november 2003. Mot Egypten... (det är nu ni ska höra signaturmelodin till The Twilight Zone i bakhuvudet). Inte helt överraskande för oss grönvita själar så är för övrigt även Kennedy uttagen till denna landskamp. Ni vet, han som var svenskt medioker när Bajen tog SM-guld men som blommade ut när han skrev kontrakt för ett annat lag...

Lasse Anrell ställde för övrigt redan i augusti 2005 frågan om träbocken från Katrineholm var rätt man för jobbet. Jag avstår från att svara men meddelar att jag mer än gärna bjuder Zlatan på tårta nästa gång han passerar Björns trädgård.

För tillfället ligger mitt fokus annars på musikåret 1986. I februari varje år är vi nämligen ett antal nördar som träffas en blöt kväll för att utse förra årets bästa rockplatta respektive den bästa 20 år tidigare. Om en månad är det således dags att utse 2006 års och 1986 års bästa plattor (ordet rock är egentligen överflödigt eftersom de enda bra skivor som görs tillhör denna kategori - resten klassas som rent förbrukningsmaterial. Eller är det någon som tror att Darin, 50 Cent och Britney Spears kommer att ha sin plats i musikmytologin om 20 bast...?).

Målet är en topp 10-lista för respektive år. Vissa år är det hyfsat lätt, andra är är det sjukt svårt. Och det är nästan alltid just retrolistan som är svårast. 1986 är svårt av den anledningen att "gudarna" här hamnade i någon sorts limbo - förmodligen relaterat till förvirringen över pudeleran och den enorma mängd droger som fanns att tillgå - vilket innebar att de just detta år gjorde sin absolut sämsta platta. Ett "bra" exempel är Saxon, som jag i vissa kretsar anses vara en så pass frispråkig ambassadör för att jag antagligen borde stå på deras lönelista. De släppte 1986 "Rock the Nations". Den enda skiva med dem som jag inte äger. De är i mina öron ett av världens 10 bästa band genom tiderna (mycket på grund av att de under sina första 20 år i princip inte skrev en enda låt som gick i moll) men de har alltså gjort en - av 16 - studioplattor som jag vägrat köpa på såväl vinyl som cd. Det sammanfattar 1986 rätt bra.

Men eftersom jag är så pass nördig att jag tar detta på fullaste allvar varje år kan jag redan nu - innan världens trognaste jury sammanträtt - avslöja att den platta som förmodligen ligger på väldigt mångas topp 3 - "Slipper When Wet" med Bon Jovi (ni vet, Livin' on a Prayer, You Give Love a Bad Name etc) - faktiskt inte ens kvalar in på min topp 10. Min slutgiltiga lista över de bästa rockplattorna 1986 och 2006 kommer naturligtvis att under alkoholpåverkade former publiceras i detta forum vad det lider.

Härmed avslöjade jag (eller kanske inte alls) även en del om hur den i allmänhetens ögon förmodligen aningen splittrade kulturmänniskan Roisin Dubh tänker. När det gäller musik vill jag nämligen till 90 procent bara bli lycklig, men när det kommer till film och litteratur önskar jag till 90 procent att huvudpersonen dör en rent överjävlig ond, bråd död. Förklara det den terapeut som kan.

Tune in, turn on, drop out...