I Christer Björkmans rike är Rob Halford kung

Jag har fortfarande starka minnen från när jag första gången såg Gökboet. Just där och just då kändes det som tidernas bästa och mest filmiska freakshow. Tills att jag för någon dag sedan såg "andra chansen" i Melodifestivalen. Christer Björkman försvarade det hela med att det var artister som, citat, "inte sjungit helt perfekt eller gjort fel klädval". Må så vara. Men var inte hela poängen att de dessutom sjöng de uslaste låtarna? Vi vet alla att Christer drömmer om att Rob Halford ska ställa upp på att sjunga "det bästa" svenska bidraget. Men chansen är faktiskt större att det framkommer bevis om att Leif "Loket" Ohlsson är den siste överlevande släktingen med mayaindianerna.

"Andra chansen" i Melodifestivalen måste såldedes vara det enklaste sättet att tjäna pengar på genom tiderna. Här har vi åtta låtar som redan gått till final. Och det är en chans på 420 miljoner att någon annan skulle få en biljett till Helsingfors. Men med hjälp av syrgas och en hel nation av dumfulla puckon så fanns ändå chansen att lassa in deg på någon av förlorarna. Jag hade en fördomsfri vision om att svenskar var intelligenta - men det visade sig att "vi" satte röstningsrekord vilket innebar att vi GAV BORT över tre och en halv miljon kronor på "artister" som vi alla vet kommer att förlora i Globen. Tills någon har bevisat motsatsen så utgår jag ifrån att Sverige är den mest imbecilla nationen i Europa sedan Tyskland på 40-talet...

Vi kan ju ta Champions League som en enkel jämörelse. De åtta bästa lagen går till kvartsfinal, men man låter resten av lagen tävla om en sista plats. Faktum är att chansen att ett ruttet gäng från forna Östtyskland här har större chans att kamma hem hela cupen än vad Jessica Andersson har att vinna finalen.

Jag nåddes nyligen av informationen om att Sverige är världens minst religiösa land. Indien är samtidigt det mest religiösa. För mig är det helt OK att köpa och läsa Bibeln som en hyfsad äventyrsbok. Men jag blir smått skräckslagen för mänsklighetens framtid om jag får veta att det finns människor som tar den för sanning. För mig är skillnaden mellan den moderna tiden och forntiden just den att man har accepterat sin roll i världsalltet och insett att man egentligrn bara är en förlorad arbetsmyra. Till skillnad från att vara något eller någon betydelsefull som en gubbe i skägg utsett till sin talesman. Det paradoxala är att det är vi som lever i den industriella och ständigt utvecklande världen som inser detta först. De som verkligen är i behov av att veta det - de som just har flyttat ut ur Usamas opyntade grotta - och aldrig lärt känna Harry Potter kommer förmodligen att alltid känns sig åsidosatta. Om de ens får leva...

Eftersom jag befinner mig i den vuxna position jag gör kan jag dessutom erkänna att jag såg nästan halva "Let's Dance" i helgen (och jag tycker fortfarande att det är fruktansvärt att dans kan ses som underhållning. Jag stödjer där till fullo Norman Mailers tes om att "Tuffa grabbar dansar inte"). Men i de digitalas rike är zapparen kung, som man skulle kunna förklara denna odygd. Och det enda jag kan konstatera är att i den fattiges fredagsunderhållning är Kurt Olsson kung. Enligt löpsedlarna vill han bli utröstad. Enligt de som på fullt allvar klassificerar dans som underhållning bör han dessutom bli utröstad. Men de vet å andra sidan inget om underhållning. I soffan med en vintetra och en fjärrkontroll känns Lasse Brandebys ickedans som den mest befriande underhållning en markbunden kanal kan bjuda på en fredagkväll. Det är nästan så att jag vill stanna hemma varje fredag bara för att ringa in och rösta på världens sämste (?) dansare. För är det något som verkligen kan sabba en fredagkväll så är det att tvingas sitta hemma och stirra på några som dansar - det är är tråkigare än att se avföring tuggas jämntjockt av en collie.

I kväll vände för övrigt Bajen ett 0-2-underläge mot VSK till seger. Som okrönt bandybaron har jag sett i stort sett samtliga bandymatcher hemma på Zinken de senaste 18 åren. Men jag har aldrig sett Bajen vända en match mot VSK. Efter att ha besökt Studenternas åtta år på raken så är jag en luttrad förlorare. Jag går sedan sex år dessutom under det nationella smeknamnet Grin-Olle, och med den stämpeln sticker man inte gärna ut hakan.

Men jag kan inte förneka att det i huvudet rör sig tankar som på ett sätt hyllar Bajens prekära situation och känner att det är skönt att för en gångs skull slå helt ur underläge. Allt som ordet underdog står för är ju trots allt själva essensen hos infödd Bajare. Laget som i just denna stund fyller 110 år!