Under de senaste 25 åren har jag bara upptäckt fem (5!) nya band som jag tycker det är värt att springa till skivaffären för: Queensrÿche, Dream Theater, Danko Jones, Coheed and Cambria och Kamelot. Av dessa så hade Queensrÿche en rejäl svacka i ett decennium, Dream Theater har haft en svacka som fortfarande pågår efter de tre första plattorna, Coheed and Cambria undrar jag fortfarande om de egentligen bara skojar med oss och Kamelot har precis nått toppen (riktigt bra gig ikväll på Klubben för övrigt). Det är med andra ord endast Danko Jones av nya musiker sedan över 20 år tillbaka man kan lita på. And that's only rock'n'roll. But I love it - of course.
Men under mina fem första månader som rockälskare upptäckte jag 20 band som fortfarande håller. Så hur tolkar jag det? Antagligen som att man alltid är och förblir ett barn av sin tid. Ta bara svensk musik. Jag blir helt konfys av Trackslistan. För mig har det bara funnits tre riktigt bra tvättäkta svenska band genom tiderna: KSMB, Nationalteatern och Ebba Grön. Efter dem fanns Noice och Magnus Uggla i den smalare fållan och Abba och Gyllene Tider i den bredare. Och så fanns Kenta som levde i sin egen sagolika bubbla. Han sa en gång att Stoffe levde i Blixt Gordons värld. Vilken värld han själv tillhörde får vi tyvärr nog aldrig veta. Men vi vet att Per Gessle bara kan drömma om att tonsätta Strindberg...
De bästa banden genom tiderna är enklare. Åtminstone om man drar ned listan till tre: Thin Lizzy, UFO, AC/DC (endast med Bon Scott). I den ordningen. Därefter blir det riktigt jobbigt. Speciellt om man ska blanda genrer. Är Judas Priest bättre än David Bowie? Är Saxon bättre än Ultravox? Är Black Sabbath bättre än Blondie? För mig är svaret JA (oftast) på samtliga tre frågor, men det är ytterst hårfint, och det är i stort sett omöjligt att definiera med tanke på den stora skillnaden musikmässigt. Jag hade aldrig varit den jag är i dag utan Bowie, Ultravox och Blondie. Och det är möjligt att vågskålen på någon av frågorna slår över åt andra hållet om du frågar mig om ett par år.
Eller ta böcker. För 30 år sedan kunde jag inte leva utan den senaste "Alfred Hitchcock och Tre Deckare löser..." För 20 år sedan upptäckte jag Thomas Harris, vars romaner skrämde vettet ur mig betydligt mer effektivt än de efterföljande - men än i dag mästerliga - filmerna "Röda draken" (givetvis endast originalet av Michael Mann med Brian Cox som Hannibal Lecter) och "När lammen tystnar". För 10 år sedan insåg jag att rockhjältars biografier var det bästa man kunde läsa under en livstid ("The Rocker" om Phil Lynott, "Highway to Hell" om Bon Scott och den fullkomligt sanslösa "The Dirt" om Mötley Crüe är outstanding i genren. Och "Shoot out the lights" om UFO är för den som vill ha lite extra lök på laxen). Och för några år sedan så upptäckte jag plötsligt Paul Auster och Yann Martel.
Film ska vi inte tala om. Där är man plötsligt så oense att det är löjligt. För mig har min topplista varit intakt sedan jag var liten (då snackar vi tonår och uppåt - det fanns ju en tid då man på fullt allvar tyckte att "The Octagon" med Chuck Norris var svinbra). Men min topplista är - utan inbördes ordning på den här nivån - "Alien", "Blade Runner", "Midnight Cowboy", "This is Spinal Tap" och "The Deer Hunter". Och den överlägset bästa svenska filmen genom tiderna är "Mannen på taket" (den går in på topp 10 all time). Men jag har träffat folk - miltals ifrån psykkliniker - som på fullt allvar anser att "Titanic", "Bodyguard", "Göta kanal" eller "The Matrix" är filmhistoriens främsta mästerverk. Nej, jag hade inte befogenhet att låsa in dem.
Så hur tolkar man rätt och fel här egentligen? Det är ju egentligen det som är livets stora fråga.
Idrott har jag inte ens varit inne på. Där är det om möjligt än mer subjektivt. Det finns gammelgubbar som snackar om att Nacka var den främste som lirat för Bajen. Och det finns chippar som hävdar att Kennedy är den främste grönvite bolltrollaren på Söder genom tiderna. Själv skakar jag bara på huvudet åt båda två. För mig finns det bara en nummer 1 i Bajen någonsin: Uffe Eriksson. Varken Nacka eller Kennedy skulle få putsa Uffes skor i mina ögon. Jag var på plats mot Italien på Råsunda då Uffe körde tunnelbanan. Han slog först en tunnel på sin mittfältare, sedan slog han en tunnel på sin back, och avslutade showen med att försöka slå en tunnel på keepern - som fick en tå på bollen i sista sekunden. Det är utan tvekan det vackraste jag har sett på en fotbollsplan. OM den hade suttit så hade Kurre Hamrins klassiska mål varit som en snedspark på Vångavallen i jämförelse. Det räcker för mig. Den som vågar vinner (och då har jag inte ens nämnt alla trollkonster Uffe utförde på Söderstadion).
Men under mina fem första månader som rockälskare upptäckte jag 20 band som fortfarande håller. Så hur tolkar jag det? Antagligen som att man alltid är och förblir ett barn av sin tid. Ta bara svensk musik. Jag blir helt konfys av Trackslistan. För mig har det bara funnits tre riktigt bra tvättäkta svenska band genom tiderna: KSMB, Nationalteatern och Ebba Grön. Efter dem fanns Noice och Magnus Uggla i den smalare fållan och Abba och Gyllene Tider i den bredare. Och så fanns Kenta som levde i sin egen sagolika bubbla. Han sa en gång att Stoffe levde i Blixt Gordons värld. Vilken värld han själv tillhörde får vi tyvärr nog aldrig veta. Men vi vet att Per Gessle bara kan drömma om att tonsätta Strindberg...De bästa banden genom tiderna är enklare. Åtminstone om man drar ned listan till tre: Thin Lizzy, UFO, AC/DC (endast med Bon Scott). I den ordningen. Därefter blir det riktigt jobbigt. Speciellt om man ska blanda genrer. Är Judas Priest bättre än David Bowie? Är Saxon bättre än Ultravox? Är Black Sabbath bättre än Blondie? För mig är svaret JA (oftast) på samtliga tre frågor, men det är ytterst hårfint, och det är i stort sett omöjligt att definiera med tanke på den stora skillnaden musikmässigt. Jag hade aldrig varit den jag är i dag utan Bowie, Ultravox och Blondie. Och det är möjligt att vågskålen på någon av frågorna slår över åt andra hållet om du frågar mig om ett par år.
Eller ta böcker. För 30 år sedan kunde jag inte leva utan den senaste "Alfred Hitchcock och Tre Deckare löser..." För 20 år sedan upptäckte jag Thomas Harris, vars romaner skrämde vettet ur mig betydligt mer effektivt än de efterföljande - men än i dag mästerliga - filmerna "Röda draken" (givetvis endast originalet av Michael Mann med Brian Cox som Hannibal Lecter) och "När lammen tystnar". För 10 år sedan insåg jag att rockhjältars biografier var det bästa man kunde läsa under en livstid ("The Rocker" om Phil Lynott, "Highway to Hell" om Bon Scott och den fullkomligt sanslösa "The Dirt" om Mötley Crüe är outstanding i genren. Och "Shoot out the lights" om UFO är för den som vill ha lite extra lök på laxen). Och för några år sedan så upptäckte jag plötsligt Paul Auster och Yann Martel.
Film ska vi inte tala om. Där är man plötsligt så oense att det är löjligt. För mig har min topplista varit intakt sedan jag var liten (då snackar vi tonår och uppåt - det fanns ju en tid då man på fullt allvar tyckte att "The Octagon" med Chuck Norris var svinbra). Men min topplista är - utan inbördes ordning på den här nivån - "Alien", "Blade Runner", "Midnight Cowboy", "This is Spinal Tap" och "The Deer Hunter". Och den överlägset bästa svenska filmen genom tiderna är "Mannen på taket" (den går in på topp 10 all time). Men jag har träffat folk - miltals ifrån psykkliniker - som på fullt allvar anser att "Titanic", "Bodyguard", "Göta kanal" eller "The Matrix" är filmhistoriens främsta mästerverk. Nej, jag hade inte befogenhet att låsa in dem.Så hur tolkar man rätt och fel här egentligen? Det är ju egentligen det som är livets stora fråga.
Idrott har jag inte ens varit inne på. Där är det om möjligt än mer subjektivt. Det finns gammelgubbar som snackar om att Nacka var den främste som lirat för Bajen. Och det finns chippar som hävdar att Kennedy är den främste grönvite bolltrollaren på Söder genom tiderna. Själv skakar jag bara på huvudet åt båda två. För mig finns det bara en nummer 1 i Bajen någonsin: Uffe Eriksson. Varken Nacka eller Kennedy skulle få putsa Uffes skor i mina ögon. Jag var på plats mot Italien på Råsunda då Uffe körde tunnelbanan. Han slog först en tunnel på sin mittfältare, sedan slog han en tunnel på sin back, och avslutade showen med att försöka slå en tunnel på keepern - som fick en tå på bollen i sista sekunden. Det är utan tvekan det vackraste jag har sett på en fotbollsplan. OM den hade suttit så hade Kurre Hamrins klassiska mål varit som en snedspark på Vångavallen i jämförelse. Det räcker för mig. Den som vågar vinner (och då har jag inte ens nämnt alla trollkonster Uffe utförde på Söderstadion).Men hur avgör man då vad som är bäst när det gäller tycke och smak i kulturens tecken? Lättast är som alltid att ta den enklaste vägen: jag har rätt och ni har fel. För så är det ju egentligen...
"..min topplista varit intakt sedan jag var liten" Hur liten var du, 150 eller 157 cm? Undra hur liten det minsta kan var litet? Eller frågar man sig hur stort kan det minsta vara? Frågorna liksom hopar sig - är vi själva på 'jorden'? Tänk om det är fästingarn som 'ijengkligen' bestämmer.... Mr Secret Bro c",)
SvaraRaderaShit, kommer du på sådana där frågor NYKTER!?
SvaraRadera...måste ha gått på ångorna från Cpt Nemos show på Kolingsborg... höhö
SvaraRadera