Vad vore sommaren utan hårt rockande jyckar från storstan och kepsgubbar från Närke...

Närmare en månad utan närkontakt med en dator kan göra en smått galen. Så jag hoppas att ni laddat med groggen, för här blir det skriva av...

Att naturkatastrofen Elisabeth Höglund har en hållhake på någon chef på SVT står efter förra veckans sändningar helt klart. Speciellt med tanke på att Harald Treutiger i dag gick ut med att han fick kicken från tv eftersom han är för ful. Få kan anklaga Höglund för att hon är för snygg... Men jag tänker främst på när Carolina Klüft besökte morgonsoffan. Hon berömde Carolina för att hon sprungit på fina 6,80. Resultatet handlade naturligtvis om längdhopp. Hon dissade Carolina för att hon kom sist på 200 meter. Att hon mötte världseliten på just 200 meter och dessutom gjorde en riktigt bra tid var inget som Höglund hade den blekaste aning om. Och hon avslutade med att önska Carolina lycka till i OS. Till och med min morsa vet att det är VM som snart börjar.

Om man ska se det från en humoristisk synvinkel så hade det kunnat bli riktigt roligt och befriande om det hade varit en intervju gjord av någon som verkligen inte brydde sig ett skit om idrott. Och dessutom bara vagt känt till Carolina Klüft till utseendet från någon tidning, utan någon som helst aning om vad hon pysslade med. Det hade varit humor. Men självlysande inkompetens kan tyvärr aldrig bli roligt, bara pinsamt...

Att Magnus Ugglas "Asfaltsbarn" är den låt som ligger mig närmast rent personlighetsmässigt är inte direkt en nyhet man stoppar pressarna för. Jag har denna semester - tre veckor i Vingåker - dock gjort allt för att smälta in på bästa möjliga sätt i samhällets gröna utkant. Till exempel skaffade jag lånekort på biblioteket i Katrineholm. Hur stort är inte det? Senast jag hade ett lånekort på ett bibliotek var i Gottsunda i Uppsalas södra förorter 1979. En förort som får Tensta att likna Djursholm (det är tveksamt om ens hälften av min niondeklass befinner sig i frihet för tillfället - de som fortfarande är i livet vill säga). Jag var nu tvungen att skaffa det eftersom det krävs för att man ska få låna de allmänna datorerna i 20 minuter.

Det var rätt lockande att redan där och då glida in med en kasse pilsner och uppdatera bloggen. Ni kan ju föreställa er blicken från bibliotekarien när 08:an plötsligt glider in med en halvplatta Carlsberg Sort Guld med kommentaren "Ursäkta, är det okej om jag knäpper ett par rackare samtidigt som jag loggar in mig på er burk?"

Hösten stora datum är för övrigt 21 oktober. Eller vad sägs om följande klockrena trippel:

1. För tredje gången någonsin spelar Y&T i Sverige, på Rockland i Sala tack vare en nordisk turné. Jag har nog nämnt det tidigare på denna adress, men Y&T på Sweden Rock 2003 är nog det bästa jag sett i hela mitt liv. Det kommer att bli sjukt bra igen.

2. Det som aldrig kunde ske gjorde det. På riktigt. Laget som aldrig kunde vinna vann. Den förening som av Mats Olsson i Expressen tippades komma sist i allsvenskan 2001... kom först. Guldet kom äntligen hem till Söder och många med mig ser fortfarande den dagen som en hackig inspelning på Super-8 av något som egentligen inte har hänt på riktigt. Lite Area 51-känsla över den dagen.

3. Tidernas coolaste, kvinnliga trummis - Sandy West - dog denna dag förra året. En brudarnas John Bonham. En damernas Keith Moon. Värd alla minnesgroggar och trumstockar i världen.

Mitt förslag är att ni alla hyr en minibuss denna dag, sätter "Queens of Noice" med The Runaways på repeat på bilstereon, landar på eftermiddagen på någon skön sylta i Sala och kollar på den medhavda vhs-kassetten eller dvd:n med Bajen-Örgryte 2001 på deras storbilds-tv tillsammans med med några kalla öl för att sedan runda av kvällen på Rockland med den bästa konsert ni garanterat kommer att bevittna detta år. Och deras nya trippel-dvd är givetvis höstens mest givna filminköp.

Sommarens höjdpunkt kan ha varit The Poodles på Folkets park i Vingåker. Senast jag var i en folkpark var i Oskarshamn 1975 med farsan. Då stod Jerry Williams på scenen (och på bänken framför oss satt några raggare och spydde sig igenom Jerkas gig). Min undran denna gång var givetvis om den bild man föreställer sig om hur det ska vara på Folkets park i Vingåker en lördagkväll var sann. Det var den. Alla brudar hade 80-talsfrillor (alltså både permanentade och slingade) och var aningen för berusade och fnittriga. De påminde alla om en ung Agneta Fältskog.

Grabbarna var givetvis väldigt mycket för berusade, något som säkerligen kom sig av att de på parkeringen utanför tömde sina medhavda pet-flaskor med skogsstjärnan, nonchalant lutandes mot kylarna på deras lätt rostiga Volvo och Ford. De påminde alla om en ung Östen Warnebring. Och inne vi toaletterna satt det affischer med de band som tidigare haft äran att spela där. Min personliga favorit var nog Timmyz. Martin Kellerman hade inte kunnat teckna det bättre. Jyckarna? De gjorde en kanonspelning. En annan kul de gjorde var när de körde nya singeln "Seven Seas" (som för övrigt fäster som citron-Toy på en snedsliten trottoarkant i Tripoli) tillsammans med Peter Stormare på Grönan. Den som inte såg det på tv kan kolla in det här.

Som ni säkert redan märkt så har jag blivit väldigt pro-pudelsk. Jag kan inte hjälpa det. Man må tycka det är smånördigt, men det är bara rock'n'roll - och jag älskar det. Lordi må vara ett lyckokast för de kärva, vodkaälskande finländarna. Men schlagerfestivaler till trots så är The Poodles och Wig Wam är alldeles utomordentliga representanter för den musik vill vill att vår nästa generation ska vara torsk på. Norrbaggarna har hunnit med två ypperliga album i läran för folket och pudlarna hittills ett av absolut högsta hitklass (och som sagt en ny singel som vägrar lämna trumhinnan och nynningsreflexen). Electric Light Orchestra släppte samma år som jag befann mig i folkparken i Oskarshamn plattan "Face the Music". Det var inte bara en klassisk skiva, utan framför allt en paroll för rock'n'roll som funkar än i dag. Just face it...

Sommarens bottennapp var Örebro borta. Sonens och sambons första bortmatch. Dotterns första match över huvud taget. Min första bortamatch utan en endaste droppe pilsner innanför västen sedan... ja, vem fan vet. En motståndarstraff i 93:e minuten är ju inte det man längtar efter en sådan högtidsdag. Vissa dagar är fotboll det bästa som finns, andra är det rent outhärdligt. Hur man ena dagen kan slå ut Utrecht i Intertotocupen för att nästa torska mot ett jumbogäng som inte hade spelat roligare fotboll om de så ställt in elva Kronblomstatyer på plan är en gåta (det var ju inte direkt en slump att fotbollsmördarna från Eyravallen var den första elitförening som skaffade konstgräs). Men det är en idrott som härdar en.

En lustig sak var dock att vi faktiskt hamnade bredvid en tvättäkta gubbe i keps. På riktigt. På platsen bredvid mig. 70 plus och infödd örebroare, iförd en keps som säkert ansågs elegant på den tiden vi hade vänstertrafik. På arenan där legenden säger att just de är de gnälligaste fotbollssupportrarna norr om Krakow. Men gubben höll mot alla odds låg profil. Han log till och med mot mig några gånger. Men det kanske var för att Bajen just hade missat öppet mål...

Däremot var tanterna(!) bakom oss outhärdliga. De klagade oavbrutet i 90 minuter - på sina egna spelare, givetvis. Det var ju som sagt i Örebro vi var. Bortsett från ett plötsligt utfall mitt i andra halvlek. Då säger den ena "Har du sett laguppställningen i Hammarby, man kan ju undra om de har några svenskar i laget." Då kunde jag givetvis inte hålla käft längre utan påpekade vänligt men bestämt att samtliga förutom fyra spelare denna dag var svenskar som växt upp i Sverige. Då svarade hon att "Jahaja, så pass. Vad bra, man vill ju inte att svenska ungdomar ska hindras att få chansen för alla inköpta utlänningar." Varpå jag givetvis informerade henne om att i stort sett halva det grönvita laget på planen kom från just Hammarbys eget utvecklingslag. Hon verkade dock förvirrad över det faktum att någon som heter Monteiro i efternamn kan vara uppväxt i Farsta. Gubben i keps överraskade mig med andra ord positivt med sitt uteblivna gnäll, medan damerna på raden ovanför bekräftade mina fördomar om landsortens fördomsfullhet. I Närke är det uppenbarligen fortfarande 1907...

Något som hör sommaren till är givetvis böcker. Jag hade glädjen att läsa två riktigt bra under min semester. Den första var Biff Byfords självbiografi "Never Surrender" (ni vet, den som hamnade i min "heliga hög" efter att jag beställt den från England till Akademibokhandeln för tre månader sedan). Det enda negativa var att Biff var lite väl snäll mot alla han skrev om - förutom gitarristen Graham Oliver som han var lite väl bitter mot. Men den var värd sina pengar och sin väntetid. Precis som med galet underhållande Mötley Crüe-biografin "The Dirt" så är det givetvis oslagbart med en bok skriven AV vederbörande än OM densamme (vilket man ofta tvingas hålla till godo med som rockälskare eftersom knark och sprit har en tendens att verka mer lockande än papper och penna).

Det fanns ett par riktigt sköna anekdoter i Biffs bok. Som exempelvis att Sheraton allmänt gick under namnet "Stalag 13" bland alla rockband på 80-talet. Det fanns nämligen inget hotell i hela Europa som det var svårare att få med sig tjejer upp på rummet, på grund av de nitiska vakterna i foajén. Eller att Steve Dawson (den omåttligt sköne basisten som för övrigt var förebilden till Derek Smalls i Spinal Tap) ofta ville hjälpa Biff med textskrivandet - och försökte rimma in textraden "Stand up and fight!" i varenda låt.

Eller den kanske bästa storyn av alla. När Saxon var i Staterna för att spela in "Rock the Nations" 1986. De träffade då Elton John, med vilken de började festa varje kväll. Samtidigt kom det till samma studio ett svenskt band med namnet Roxette, som skulle spela in sin debutplatta "Pearls of passion". De ville använda sig av den stora studion som Saxon bokat, och de erbjöd Biff och gossarna att de skulle pröjsa för all mat under deras vistelse om de fick låna studion några timmar.

Biff och gossarna gick med på det, vilket slutade med att de hade frossartävling i lyxmat tillsammans med Elton John och hans följe. Under denna dekadenta partyperiod så hamnade dessutom låtarna "Party Till You Puke" (stor humor) och "Northern Lady" på Saxons platta. På bägge dessa låtar är det Elton Fucking John som spelar piano! Man kan nog utgå ifrån att Roxette-låten "It Must Have Been Love" från deras platta inte handlade om Pers relation till Biff och Elton.

Den andra höjdarboken var för övrigt Jens Lapidus "Snabba Cash". Men den har väl alla hunnit läsa vid de här laget. Om inte är det bara att springa till närmaste pocketshop. Eller varför inte till närmaste bibbla med en kasse pilsner...