En smutsig affär, ett skitigt dansband, ett löjligt löfte...

Det var något av en utomjordisk känsla att natten till en onsdag befinna sig i den aktre baren på Silja Serenade och dra en gin & tonic och höra dansbandet med en medelålder på 25 först köra Secret Services klassiska "Oh, Susie", följd av finska gudarna The Hurriganes "Get On". Det sjuka är att de gjorde bra versioner av bägge, trots att ingen av dem kan ens kan ha börjat första klass när det begav sig. Det följdes upp med den absolut sämsta versionen jag någonsin hört av "Summer of 69", följd av en löjligt usel version av Totos "Georgy Porgy" - outgrundliga äro de dansanta, finska sjöbusarnas vägar.

Michael Hanekes "Funny Games" från 1997 kan mycket väl vara den obehagligaste film jag någonsin sett. En av få filmer vars infernaliska, psykologiska terror över ett decennium senare fortfarande kan ligga och gnaga i bakhuvudet. Därför kan man ifrågasätta det listiga i att en fredagkväll innan krogen gå och se Hanekes egna amerikanska nyversion av filmen. Jag lärde mig tydligen ingenting första gången. Och mår på nytt lika mentalt bra som jag gjorde då...

De bitvis brutalt chockerande scenerna (som Haneke effektfullt nog genomgående placerar utanför bild) som man fick som en knytnäve i magen förra gången har naturligtvis inte samma effekt en andra gång. Men samtidigt är filmen ohyggligt mycket obehagligare att genomlida när man sedan dess själv fått barn. Visst är det utomordentligt välgjort - de utmärkta skådespelarinsatserna och Hanekes ondskefullt kliniska hantverk är det svårt att klaga på - men det är knappast en film att välja för en skön verklighetsflykt i två timmar. Det får ungefär samma effekt som när man en gång i tiden laddade upp inför en krogkväll med att se "Farväl Las Vegas" på Rigoletto. Ångest är bara förnamnet.

Så har vi då kommit fram till nostalgimålet. Årets bästa rockplatta 1987. Jag vill än en gång påpeka att det är rock modell hårdare som är förutsättningen för denna sammanställning och den gemensamma träff vi mossiga metallare brukar ha en gång per år. Det finns de som tror att jag bara lyssnar på hårdrock. De har fel. Jag kan lika gärna dö för Blondie, Sparks, Ultravox och David Bowie. Men just dessa årslistor är som sagt broderade med läder och nitar för enkelhetens skull.

1987 års bästa rockplatta är en av genrens bästa genom tiderna. Och den bästa någonsin av artisten i fråga i soloform: DREAM EVIL av DIO. I nu över 20 år har jag fått "Holy Diver" och "Last in Line" tillbakakastade i ansiktet när jag utnämnt denna till Ronnie James Dios främsta under eget namn. Men jag står fast vid det. Dream Evil är så galet bra att det är löjligt. Som jag berättat tidigare går jag igenom alla plattor låt för låt och betygsätter dem på en skala från 1 till 5. De nio spåren på Dream Evil drar tillsammans ihop osannolika 4,67. Det spöar till och med ett par plattor som herr Dio gjort med såväl Rainbow som Black Sabbath. Och eftersom sex av nio spår är fullpoängare bjuds ni i videoväg på vad som finns på Youtube: här SUNSET SUPERMAN live i Italien 1897! Men eftersom vi ändå snackar om en av 80-talets bästa hårdrockplattor så får ni här även det något smörigare singelspåret ALL THE FOOLS SAILED AWAY

På bandylagets säsongsavslutningsfest på Långholmen träffade jag Thomas, en skön söderkis av den gamla stammen. Det visade sig att han varit på Långholmen tidigare under helt andra former. Närmare bestämt 1975 i fängelset. Han var nämligen tillsammans med duon Hasse och Lasse vårt lands kanske främsta kassaskåpssprängare på 70-talet. Åtminstone Stockholm bästa enligt honom själv.

Verklighetens Dynamit-Harrytrio blåste bland annat ut tegelkåken vid Aspudden på vägen ovanför Shellmacken. "Det låg fan kassetter över hela jävla vägen", som Thomas uttryckte det med yrkesstolthet i rösten. Om du har vägarna förbi den byggnaden så kan du se att det är ett annat tegel i en del av väggen upptill. Bara på Söder möter man sådana legendarer...

Förra helgen hamnade jag på Anchor på Sveavägen. In på scen klev en kvartett som kallade sig för Metallmaffian. När det visade att de bland andra var forne Talismanledaren Marcel Jacob på bas och nuvarande Hanoi Rocks-gitarristen Conny Bloom på sång, slog förväntningarna omedelbart i taket. Men de gossarna kunde sannerligen infria dem, genom att bjuda på i dubbel bemärkelse knytnävsversioner av låtar som Rising Force, We Rock, 22 Acacia Avenue, Tarot Woman, Mob Rules, Heaven and Hell, Electric Eye och Bark at the Moon. I går var jag tillbaka på Anchor, men då för att njuta av combacken av Jailbreak - tveklöst Sveriges bästa coverband! Katten, vad det svänger på den där puben emellanåt.

Jag fick för övrigt utmärkelsen Årets bandysupporter. Stort. Något som inte bara jag själv kan känna mig enormt hedrad av, utan som förmodligen även Zinkens krog tackar för. Vem vet, jag kanske får åka med i båten någon dag i sommar...

Jag blir inte riktigt klok på nya MSG-plattan. Den oberäknelige herr Schenker har mot alla odds lyckats sätta ihop ett band av högsta kaliber: Don Airey på keyboard, Neil Murray på bas, Simon Phillips på trummor - och kungen av trånga jeans, den gudomlige Gary Barden, vid micken. Och Schenker själv är på flera sätt vitalare än på många år. Ändå känns plattan aningen återhållsam. Det vilar en känsla av säkerhetsbälte över såväl låtar som produktion, gitarrspel och sång. Trots det är det den förmodligen bästa MSG-plattan sedan... 1983: Built to Destroy (jepp, den senaste MSG-plattan som Barden sjöng på innan denna). Men om samtliga inblandade bara vågat lita på sin förmåga skulle det utan tvekan ha resulterat i 2008 års bästa platta. Nu är det "bara" överraskande bra.

Hamnade i en taxi i Oslo förra veckan på väg hem från en konferens. Taxichaffisen tillhörde den pratglada sorten och började genast snacka film eftersom han utifrån hämtadressen förstod att jag arbetade med det. Han styrde rätt snabbt in samtalet på tecknad film och började opåkallat berätta om sina animerade favoriter. Efter en kvart droppade han "Jag ser egentligen bara på tecknad film". Åh fan, svarade jag, och frågade varför. "Jo, i tecknade filmer kan ju rollfigurerna göra saker som vanliga skådespelare inte klarar av, så då blir det ju mycket bättre". Vad svarar man på det? Sedan berättade han stolt att han hade allt som över huvud taget släppts på dvd med "Tom & Jerry". Att han var i 50-årsåldern och såg ut som en kopia av mördaren Anders Eklund gjorde som du förstår att jag gärna ville att Oslos centralstation inte skulle ligga så långt bort som den nu gjorde...

Spelschemat för Sweden Rock har precis blivit klart. Skönt att se att det inte är några krockar att tala om. Lika skönt att se att Triumph fick den kanske bästa tiden: lördag 20.15 på huvudscenen. Och att fredagen blir en grym nostaligtripp med Ace Frehley, Hanoi Rocks, Whitesnake, Saxon och Def Leppard efter varandra från 16.30 till 02.00. Blekinge - the place to be.

På tal om norrmän är det ju svårt att inte tänka på Liverpoolbacken Riises snygga självmål på övertid mot Arsenal. När jag såg det tänkte jag osökt på Karl-Oskar Fjörtofts handboll i derbyt på Råsunda 2003. En hands som sannolikt kostade Hammarby föreningens andra guld. Han kom aldrig tillbaka på toppnivå efter just den händelsen, vilket givetvis är smått tragiskt. Men om Liverpool missar Champions League-finalen med ett mål lär deras fans knappast förlåta Riise. Norrmän - you can't live with them and you can't kill them...

Är vi där? Är vi framme? Är det dags att kora 2007 års bästa rockplatta? OK. Då är vi framme vid en högst värdig segrare. "Shout at the Devil" är en given 80-talsklassiker i rockkretsar. Och jag vill nog så här en jävla massa år senare hävda att Mötley Crües debutplatta "Too Fast for Love" också var riktigt vass. Men bandet blev trots detta något av ett skämt under de följande decennierna. Det som fick mig att komma i "kontakt" med bandet igen var dels comebackturnén, som bland annat gjorde ett avstamp på Sweden Rock i Blekinge med ett inte allt för imponerande resultat, dels biografin "The Dirt", som mycket väl kan vara den mest underhållande bok jag någonsin läst. Jag har till och med dragit det så långt att jag uppmanat mina närmaste vänner att känna att om de bara ska läsa en bok i sitt liv som ska få dem att garva, chockeras och önska att de för några timmar vore någon helt annan, så ska de läsa The Dirt. Du behöver inte ens gilla Mötley Crüe. Du behöver faktiskt inte ens ha hört talas om Mötley Crüe för att njuta av The Dirt. Så bra är den.

Jag har mött djurgårdare som garvat åt Bajen bandy, som sagt att det är ett köpelag och en samling bonnläppar. Vad ska jag säga om det? Årets bonde är ju trots allt den finaste och mest åtråvärda utmärkelsen som en spelare i Hammarby bandy kan få (löjligt coole bonden Gustav Björkman fick den i år). Men har någon tagit en ordentlig titt på "Öfres trupp"? Jones Kusi-Asare kom till Rinkeby som 14-åring. Stefan Batan är född i Södertälje. Där har ni Djurgårdens enda två kopplingar till Stockholms län i Allsvenskan 2008...

Men om vi går tillbaka till vad vi diskuterade. Årets bästa skiva. Det är en rätt tung titel. När jag hörde att Nikki Sixx hade gjort en soloplatta tänkte jag att jag kunde ge honom en chans bara genom att lyssna på den. Att det skulle vara något som fick hakan att slå i backen var knappast troligt. Men det var fan i mig magiskt. Jag visste från start att Nikki Sixx var hjärnan i Mötley Crüe, men inte att han skulle vara så formidabel utan de övriga puckona.

Allting går att sälja med mördande reklam, skrev Ulf Peder Olrog redan på 40-talet. Det verkar funka även i dag. En rubrik på förstasidan i Aftonbladets tv-bilaga i veckan var "Perelli kan vinna finalen". En kommentar som tydligen ha kommit från Lena PH:s läppar. Där har du två saker som omedelbart avslöjar försöket att locka köpare med rena lögner. 1. Om Lena verkligen ordagrant hade uttalat sig om årets final så hade hon till att börja med använt vederbörandes förnamn, Charlotte. 2. Om hon verkligen hade trott det hon sa så hade hon naturligtvis sagt "Charlotte vinner" istället för "Perelli kan vinna". Det är klart att hon kan vinna. ALLA som ställer upp kan vinna. Men det blir sjukt töntigt när man vinklar frågorna och låtsas som om ingen vet vad den kan och ingen vet vad den vill.

Om jag får gå utanför musiken reklammässigt en kort stund så kan jag jämföra det med biofilm. Nio av tio filmer på bio går back (men man sätter upp dem för att det i slutändan gynnar dvd-försäljningen). Ett "lysande" exempel är "Direkt in på biotoppen". Något som faktiskt används av flera filmbolag i dagspressannonsering. Men eftersom samtliga filmer går in p åbiotoppen är det således lika avancerat som att kunna andas själv. Eller att kunna koka sin egen konserverade gröt...

En av mina bästa vänner sa att Nikki Sixxs självbiografiska roman "The Heroin Diaries" var så galen att den inte gick att ta till sig, så skruvad att den fick "The Dirt" att framstå som en rätt normal vardagsbok. Jag har den hemma men har ännu inte läst den. Men om den är ens i närheten av skivan - som Nikki Sixx har förklarat vara konceptplattan och musiken till hans roman - så lär det vara årets bästa bok. För det är som ni säket har förstått 2007 års bästa skiva.

Här den första singellåten LIFE IS BEAUTIFUL. Men eftersom det är årets bästa platta så bjuder jag precis som i fallet Dio på en mer välkammad låt - som också den är helt sagolik: ACCIDENTS CAN HAPPEN. Om du har möjlighet så stanna upp en sekund extra och låt det sjunka in, för detta är på riktigt. Årets bästa skiva. Nikki Sixx. Omöjligt att fatta. Faktiskt...