Konsten att träna till garagemusik utan tillskott av grönsaker...

Jag tror mig ha fastnat i en osund träningsfälla. I måndags var jag och försökte anpassa min stela fotbollskropp (och jag som knappt ens kunde lira fotboll) till träningsmaskinerna på gymmet, och igår var märkligt nog tillbaka där igen trots att det bara hade gått 48 timmar. Direkt när jag klev innanför dörren sa tjejen bakom disken: Du är här för spinning och core, visst? Eh, visst, svarade jag utan att veta vad jag gav mig in på.

Att spinning hade något med cyklar att göra visste jag, men det var ingen som hade berättat för mig att man skulle bli så sjukt trött (och ölsugen). Direkt efter det var det alltså dags för "core". De enda två kopplingar jag gör till det ordet är dels den svenska betydelsen "kärna", dels filmen "The Core" (som var en slags B-katastrofvariant av Jules Verne-filmatiserade 50-talsklassiker "Till jordens medelpunkt"). Hur som helst blev jag i alla fall ännu tröttare. Men inte fan kände jag det som att jag hade räddat världen från undergång. Eller var det bara i filmen?

I morgon bär det av till Västerås för Svenska Cupen i bandy. Enligt Bajens hemsida är vi klara favoriter till gruppsegern när Tillberga (redan ikväll), Villa och Falun står för motståndet. Nog för att Bajen är regerande cupmästare, men så förbannat klar favorit bör man nog inte utropa sig till efter tio raka förluster...

Tro nu inte att jag börjat knapra ryssfemmor och dricka avföringsfärgade proteindrinkar - jag har en ansenlig bit kvar till Mrado i "Snabba cash", om man säger så. Dessutom känner jag mig obehagligt bortkommen varje gång jag kliver in i ett gym. Man ser hur ögonen på vissa broilers lyser upp när de tar det sista trappstegen ner i den unkna källaren och man vet att de tänker "Äntligen hemma!". Själv känner jag mig som Mr. Bean i knickers varenda gång. Jag går runt och stirrar förbluffat på alla apparater och hummar för mig själv innan jag osäkert sätter mig vid den som verkar mest lätthanterlig, för att fem minuter senare dra mig tillbaka till löpbandet i källarhörnan.

När man är i Västerås sover man givetvis i Willes garage, som nu tydligen förvandlats till barnkammare. Men det passar ju perfekt eftersom man beter som en sjuåring på Coca-Coladiet efter tre flaskor glögg. "Willes garage" är för övrigt ett jävla skönt namn på en barnkammare. Det för tankarna till Nationalteaterns "Vi fortsätter spela rock & roll men vi håller på att dö" från mästerverket "Rövarkungens ö" 1980. Eller så för det tankarna till 70-talets Huddingelegend sniffar-Franke (som alla givetvis var skitskraja för). Han skulle mycket väl ha kunnat sitta med sin thinnertrasa i något som hetat "Willes garage". Eller Joe's garage för den delen, som Frank Zappa. Det är helt enkelt något med ordet garage som väcker nostalgin till liv.

Flera av tjejerna på jobbet går för övrigt in stenhårt för något flummigt som kallas GI-metoden (som om människan inte har överlevt utan den de senaste 40 000 åren). Är det något som verkar kunna lura människor i det oändliga så är det bantningsmetoder och "nya, dolda sjukdomar". Vart tog förresten alla elallergiker vägen? För bara tio år sedan blev de ju över en natt fler än antalet pollenallergiker. Men de kanske också helt enkelt flyttade ut till garaget?

Själv är jag som alltid slavisk utövare av IG-metoden: inga grönsaker. Men jag ska erkänna att även jag fuskar - med frukt. Så sent som igår fick jag i mig druvor från lådvinet. I förrgår från samma djävulska små bär i konjaken, och i lördags sålde jag likt Faust min själ till djävulen för såväl malt som humle. Men jag kan verkligen förstå dem som fastnar i detta växternas bokstavsträsk. Själv mådde jag nämligen, naturligtvis motvilligt, minst sagt prima vid samtliga tillfällen av närkontakt med frukt och grönt...