Allt talar för att det borde heta Holmzveden...

Okej, jag erkänner. Förra veckan tittade jag på "Dansbandskampen". Men vänta nu! Låt mig få förklara. Jag befann mig nämligen i Vingåker, och där finns ettan, tvåan, fyran, sexan och lådvin (hur fan vi får in TV6 förblir ett mysterium). Hur som helst är ju tv-utbudet en lördagkväll i Sverige helt skrämmande uselt. Man får alltså välja mellan "Slocknade stjärnor på is" eller "Dansbandskampen". Valet föll således på det senare - och det var en av de roligaste kvällar jag haft framför tv:n. Den ena massakern efter den andra på gamla popdängor avverkades på löpande band av dansband som antingen var fullkomligt tondöva eller utklädda till Elvis-kopior på LSD (vilket naturligtvis inte är en garanti för musiköra men väl för god underhållning under alkoholpåverkan).

Bodde i veckan på hotell i Oslo. Fick rum 602. Det var nästan så att jag hade väntat mig att få höra KSMB när jag öppnade dörren...

I Holmsveden finns det en man som går omkring iklädd cowboyhatt. På riktigt. I alla fall enligt han en trappa upp. Han klev på tåget söderut under World Cup i bandy. Jag ger mig fan på att han dessutom kan varenda låt i Dansbandskampen utantill. Visst är det obehagligt när plotten till en bra inavelsskräckis förvandlas till verklighet framför ens ögon?

Redknapp-effekt eller inte. Men från 2 poäng på 8 matcher till 7 poäng på 3 är rätt imponerande. Speciellt med tanke på att de på de två senaste tagit fyra poäng och gjort sex mål på Arsenal och Liverpool. Spurs är sannerligen Londons Bajen...

"Låt den rätte komma in" är närmast magisk filmunderhållning och ett ovanligt lyckat exempel på bokfilmatisering. Spring genast och se om du inte har hunnit med det än. Både för det fantastiska skådespeleriet som för Blackeberg i ett skönt grovkornigt retrospektiv från ett svunnet, tidigt 80-tal. Nostalgi och otäckt krypande spänning i en för året oöverträffad kombination.

Min bror kan numera titulera sig jurist. Jag är så jävla stolt över den gamle skolkaren. Ring om ni får problem med något eller någon!

Riksfritzbruttan har i veckan gett sig in i vargdebatten. Jag har faktiskt alltid trott att Silvia var rätt vass innanför pannbenet. Att hon sett en viss charm i att som god rikssamarit "rädda" den där osannolike förloraren från Solna. Och att arvet som hälften brasse, hälften tysk borde ha gjort henne till en bollkonstnär i världsklass. Men nu vet vi att lika barn leka bäst, och vi kan krasst konstatera att hon har är osedvanligt puckad för att var en person som kan sju språk flytande...

Att folk på allvar kan tycka att dansbandsmassakern är god underhållning gör mig lite orolig för den mentala hälsan hos vissa av mina medmänniskor. Men jag försökte ta det för var det var - en flippad parodi på musiktävling - vilket i kombination med en stadig bag-in-box emellanåt fick mig att skratta så att tårarna rann. Det var också festligt att se och höra "juryn", som så uppenbart försökte motsvara juryn i ett annat musiktävlingsprogram i en annan tv-kanal. Fast som parodi även det. Bara att kläcka ur sig att "Kiss borde lära sig av er" sedan ett av banden fullkomligt slaktat "I was made for loving you" går ju bara att skratta åt så man gråter. Eller att de tyckte "det var stabilt med en sådan taktfasthet" som kommentar till ett nummer man måste ha varit berusad intill medvetslöshet till för att hitta någonting som påminde om takt i.

Den som för övrigt inte anser att fotboll är på liv och död kan ju fråga den grekiske division 3-spelaren som hängde sig när han inte blev uttagen i truppen till cupmatchen mot Olympiakos. Eller, det kan man ju inte längre. Men han höll nog inte med...

Den coolaste upplevelsen den senaste tiden var dock när jag hamnade på ett party på ett kontor på Västmannagatan i Vasastan. Redan när jag gick in genom porten så tänkte jag att "det här är ju i samma kvarter som de spelade in Mannen på taket". När det sedan visade sig att vi skulle högst upp (7 trappor) i huset så blev jag allt mer exalterad. Och när jag några minuter senare fick upp en balkongdörr och blickade ut över taket så såg jag att det var exakt där Ingvar Hirdwall låg med ett gevär den 1 oktober 1976 i Sveriges bästa film genom tiderna. Som ni förstår är det svårt att matcha en mer religiös upplevelse för en filmnörd.