Nu är det lätt att hacka på Henke Larsson, som närmast är att betrakta som en olympisk mästare på "Nää"-svaren (nej, det var inte positivt menat, det hade varit bättre för mänskligheten om han och alla andra idrottsmän närvarat vid svenskalektionerna istället för att bolla gris på skolgården). Men denna sjuka är framför allt nästan genomgående gemensam för alla hockeyspelare. Ni vet, samma lirare som alltid svarar Dire Straits på frågan om favoritmusik.
Men om man nu ska bortse ifrån den stereotypa bilden av hockeyspelare (eller håkky, som jag föredrar att stava det eftersom det ger en mer korrekt sinnesbild) så borde man ändå förutsätta att den av dessa fantaster - som är ensam om att ha fler skivor hemma i skivhyllan än de som Dire Straits har gett ut - samtidigt borde vara någorlunda förnuftig. Dvs vd:n för Svenska hockeyligan - Peter Gudmundsson.
Så vad åstadkommer han? Jo, han utlyser en tävling där man kan vinna 50.000 kronor om man röstar fram den "bästa" tacklingen i Elitserien. Att den ende store utövaren i bandy i badkar sedan Pelle Lindbergh - Peter Forsberg - kan vara den ende i modern tid som uppsökt en akutmottagning fler gånger än undertecknad borde vara ett tecken på att denna tävling nästan är lika begåvad som att utlysa en om vem som kan spränga sig själv i luften flest gånger i Gazaremsan.

Jag räknade en gång ut att om man skulle ha ett rimligt flöde av matcher per vintervecka - enligt de antal omgångar som spelas i Elitserien, så skulle man inom fyra år påbörja kvartsfinalserien samtidigt som första omgången av nästa säsongs grundserie spelades. Och så undrar de varför håkkyn är död...
En annan anledning är något vi egentligen inte borde ge minsta bokstav i utrymme: så kallade cheerleaders. Där hade åtminstone Bajen Fans så pass mycket stake att när Hammarby för första gången använde sig av detta förhatliga tidsfördriv så kontaktade de Hammarby Hockey dagen efter och gav dem ultimatumet att de fick välja mellan lättklädda niondeklassare och sjungande supportrar. Som tur var valde Bajen rätt. Inte för att det verkar hjälpa så mycket i dagsläget dock, men ändå...

För mig är denna form av distraktion ett bevis på att det huvudsakliga är så jävla tråkigt att man tvingas ha något annat att fästa blicken vid. Det kan vara en lättklädd, 15-årig skolflicka i idrottssammanhang eller ett sång- eller dansnummer i en film. Kontentan är ändå densamma: sporten suger eller manusförfattaren har inte fått ihop en story som håller i 90 minuter. Tack gode gud för att Bajen räddade Charlie Davies från detta omänskliga öde.

Jag var så förbannat glad när Magdalena Forsberg äntligen lade skidorna... och stavarna... och bössan... och patronerna... och gevärsselen... och vallan på hyllan. Jag tänkte att "Äntligen kan vi få koncentrera oss på vad vi verkligen är bra på och som vad som räknas!". Vi är en pyttenation som kan vara oerhört stolta över framgångar som nationer i samma storlek bara kan drömma om. Som, typ, Sudan. Men lik förbannat ska vissa börja väsnas över "framgångar" i gymnastiska övningar som ingen har behov av. Bara för att vi råkar ha någon som är bra på det (i likhet med det blågula laget från Uppland i spökboll med plastpinnar).
Om vi har ett metadonoffer från Säters slutna avdelning som är bäst i världen på att äta bajs så skulle jag inte direkt öppna med det om jag möter Brasilianska fotbollens förbundskapten Dunga. Men i den här nationen gör vi tydligen det. "Hallå, vi har en tjej som heter ACO som är bäst i världen på att åka skidor - och skjuta - samtidigt!". Apoteket var god dröj...

Tyvärr är jag ateist. Om så inte vore fallet hade jag förlitat mig till att gud förintat alla utövare av curling, innebandy och skidskytte över en natt. Jag menar, folk skrattar åt Nordisk kombination. Där har åtminstone alla utövare samma typ av utrustning: skidor. Som jag sagt tidigare - passa er för casting från helikopter...
När vi ändå är inne på musik (nåja, vi var åtminstone det tidigare) så vill jag erkänna att jag (i sann gammal mossig Roisin Dubh-anda) fått ett nytt favoritband: Tierra Santa. För knappt en vecka sedan var jag hos en god vän som har en riktigt bra supporterbutik i Gamla stan. Han hade då varit i Barcelona och hemma hos personen han sov hos fått höra en skiva. Skivan var "Indomable" från 2003 och gruppen var alltså Tierra Santa.

I dag var jag där och skaffade mig min femte Tierra Santa-platta, och då började han till slut fråga vad det var fråga om (han fick nämligen ringa till lagret varifrån en snubbe fick komma med skivorna). Jag svarade då samma sak som jag säger till er alla nu: Om ni är lika mossiga som jag och fullkomligt dyrkar NWOBHM så är Tierra Santa det bästa ni kan höra. Det låter med andra ord som klassisk Iron Maiden, Saxon och Accept med inslag av lite dalaoljig Sator - på spanska! Till saken hör att jag aldrig tidigare i mitt liv införskaffat fem skivor med ett och samma band på en vecka. Och då är jag ändå skivnörd...

5 kommentarer:
Erkänn att du bara gillar det där spanska bandet för att två av killarna har Steve Dawson mustasch.
Trevligt att skymta världens vackraste emblem.
Btw. Me love Pichler...
Allan: Om så vore fallet så är Steve Dawson-musche en anledning så god som någon annan. "Dob" är trots allt en av musikhistoriens tre coolaste basister (naturligtvis tillsammans med Phil och Pete Way).
Anonym: Wolfgang Pichler är onekligen en rätt skön figur. Så galet übertysk på något vis. Men man gillar ju även... låt säga Ron Jeremy, men det innebär inte att man anser honom vara en fullgod medlem av det övre skådespelarkastet.
Pichler fyller för övrigt 52 år på tisdag, så fira gärna med en Jägerte.
Tierra Santa e faktiskt helt klart värda att uppmärksammas.Tack än gång för du vet vad.
Skicka en kommentar