Finns det ett musikliv bortom bokstaven C?

Poison är klara för Sweden Rock. Vilken jävla tur att festivalarrangören lyckades klämma in en matrast också i den fullspäckade schemat...

Rami Shaaban är klar för Bajen. ÄNTLIGEN! som Gert Fylking skulle ha uttryckt saken. Frågan är väl bara hur Hammarby egentligen skulle ha uttryckt saken. Hur de egentligen uttrycker saken framgår i morgon lördag då de går ut med det hela officiellt. Men det är ju utan att överdriva rent pinsamt att vara sist med sin egen nyhet. Nu råkar jag veta att det till största delen är en läcka i Fredrikstad som ligger bakom själva huvudnyheten. Men det finns bevisligen minst en även i grönvita led som är alldeles för kåt för att få fram "sin" nyhet först. Min lösning på problemet är rejält grundläggande: Skär halsen av "Allan Ball".

Det har egentligen aldrig hänt i vår extremt kommersiella industrivärld att man fått behålla jobbet om man yppat företagshemligheter som inte är officiella. Det är med andra ord på tiden att man får veta vad det innebär att avslöja saker även inom den idrottsliga sfären. Jag menar det: skär halsen av den svartfot inom Hammarby Fotboll som gick ut med denna nyhet till medierna innan Ramis signatur satt på papperet. På riktigt. I dagens mediasamhälle är det bara skvallerbyttor som får cred och uppmärksamhet. Ett rakt snitt över strupen och en dumpning på Plattan skulle få bort den typen av asgamar och blodiglar.

Jag var i veckan med arbetet på ett "Sony United-party" på Rival. Där var det auktion med saker från de sex olika, svenska Sonybolagen. Jag ropade in två saker. Dels en låda med Bruce Springsteen - jag har ju egentligen aldrig gillat den där arbetarkillen i italienska flanellskjortor, men 32 CD-skivor, 5 DVD:er, 1 Blu-ray och 2 LP-vinyler för 800 buck var ju rätt överkomligt.

Grabbarna som jag brukar ha årets-plattor-supa-och-ha-kul-med har varit aningen frånvarande. Därför beslutar jag här och nu att droppa även plats 6 och 7 på listorna för 2007 och 1987. Vem vet, om alla visar sig vara torra och vuxna så kör vi ett topp 5-paket för rubbet här nästa helg. Men låt oss inte gå händelserna i förväg, utan börja med de som placerat sig där de förtjänar:

På plats 7 förra året hamnar KEN HENSLEY med vaxet BLOOD ON THE HIGHWAY. En helt grym konceptplatta som låt för låt tar upp herr Hensleys era som rockmusiker. För den som inte vet vem Ken Hensley är så borde det räcka med informationen att han är grundaren och keyboardspelaren i Uriah Heep.

På plats 6 förra året landar MAGNUM med PRINCESS ALICE AND THE BROKEN ARROW. Jag har tidigare sagt att det är den bästa platta herr Clarkin (som ÄR Magnum) skrivit sedan "On a Storytellers Night". Ska vi ta en dubbelcheck i publiken? Ska vi fråga på nytt om någon verkligen fattar vad det var jag just sa? Att det är deras bästa platta på 23 år? Tro mig...

Sedan kammade jag hem en mp3-spelare för 300 spänn (som enligt Pricerunner buckar minst 850 svenska dineros). Och det var faktiskt något av en uppenbarelse att få kunna höra musik igen - när man vill. Jag letade snabbt igenom min vindslåda och hittade min gamla Sony Walkman - som jag kysste adjö rakt av.

På plats 7 år 1987 hamnar en platta som jag faktiskt tror att många har på topp 3. Och det finns nog dem som t o m har den nummer 1: DEF LEPPARD och HYSTERIA. Skillnaden mellan mig och "många" är dock att jag inte sätter någon av balladknäckarna främst, utan rakt, rockigt, sköna WOMEN.

På plats 6 landar THE ETERNAL IDOL med BLACK SABBATH. Det fanns givetvis en hel del luckor att fylla efter Ozzy och Dio, Men Tony Martin gjorde sitt bästa - och det räckte långt. Bästa stänkaren var "Lost Forever", vilken inte finns att uppbringa i cyberrymden. Det är uppenbarligen alldeles för svårt att hitta något där ute som talar för Tony Martins värdighet som medlem i Black Sabbath. Men vem kan glömma grymt fräscha The Shining?

Sedan satte jag mig och la över musik som jag förväntade mig att jag inte kunde leva utan nu när jag fått en musikmaskin jag inte kan leva utan. Vad som hamnade i min nya walkman? Alla plattor med Coeheed & Cambria. Alla plattor med Cheap Trick. Alla plattor med Tony Carey. Och alla plattor med City Boy. Totalt 22 stycken. Men antalet plattor var inte det märkliga. Det helt sjuka var insikten om att min mp3-spelare faktiskt endast innehåller musik på bokstaven C!

Slutligen kan jag bara konstatera att Fabror tåg har gift sig. Han var korkad nog att tro att det skulle funka på det sättet. Att man (inte ens) meddelar vännerna att det är på det viset. Farbror tåg har aldrig varit speciellt vis. Den sortens dumhet slår alltid tillbaka på en själv. Med speciellt hård kraft om man tror att man kan mörka ett bröllop bara för att man råkar vara bosatt i Moskva större delen av sitt liv. Och slippa en svensexa. You better prepare, konduktören...