In i dimman

Hamnade för jobbets räkning i London i veckan. I tisdags kväll satt jag i hotellbaren med öl nummer X i ordningen i näven och The Guardian på bordet. Insåg att England är ett märkligt land. Hela sportbilagan inleddes med fyra (4!) helsidor cricket. Först i en dagstidning i en på avstånd hyfsat civiliserad nation. 20 hela tabloidspalter om en kroppsutövning som känns som någonting Fuglesang skulle kunna upptäcka långt där uppe i en tidigare okänd värld.

Men bland de notiser som fanns om fotboll (efter att man bläddrat en stund) så hittade jag något intressant. Jag citerar:

"Romario watch, week four: finally the old fellow justified at least some of the £80,000 that Adelaide United are reported to have paid him for four appearances in the A-League. Fifteen minutes into last weekend's home game against Newcastle Jets, Ante Covic in the visitors' goal could only parry Jason Spagnuolo's low cross from the left and Romario was on hand to bundle the loose ball over the line. It was not pretty but a tribute to his continued ability to be in the right place at least some of the time - and it took the 40-year-old to within 13 goals of his target of 1,000.

The 987th goal of his career opened the scoring for Adelaide, who went on to win 3-2 in front of a crowd of 12,214 in the Hindmarsh Stadium. Romario also provided the pass for the winning goal and five minutes from time he hit an instant drive which produced a reflex save from Covic and could have come from his personal highlights video. A minute later he was substituted, this time to allow him to enjoy a farewell ovation."

Som ni förstår var jag tvungen att beställa in en ny öl och läsa notisen från början igen. Det känns som om det bara var timmar sedan man fick en liten tår i ögat när Ante för sista gången vandrade ut från Söderstadions gräsmatta, och plötsligt befinner man sig på en hotellbar i Soho och läser om hans bedrifter nere i landet som gav kängurun ett ansikte. Och han plockar bollar ur nätet som farbror Romario av alla pensionärsmässiga spelare nesligt placerat där. Ibland känns det som om Södermalm är världens centrum...

Onsdag kväll var det dags att åka hem. Som tur var var det hederliga gamla SAS som skulle återbörda mig till Maria-Gamla stans församling. De som valt andra flygbolag sitter förmodligen kvar på Heathrow än. Ödesdagen i Lützen måste ha varit rena solskenshistorien vid jämförelse. Fem timmars väntan kostade det dock, men det kan man leva med när det finns första hjälpen i form av Guinness nära perfektion (den slutgiltiga perfektionen uppnås naturligtvis endast i Dublin) nära till hands. Dessutom kunde jag glädja mig åt att äntligen ha kommit över Survivors två första plattor - "Survivor" och "Premonition" - på cd för ynka 11 pund styck (tack Virgin Records för mina julklappar från AOR-musikens vagga - jag vet, jag är mjuk som en marshmallow ibland).

När det sedan var dags att kliva ombord mitt i natten så såg man framför sig hur man skulle sitta i halvskum belysning och dregla över en plastlåda med halvtaskig kyckling. Då kom partysignalen. På mitt kavajslag satt som alltid min Bajenpin, och när jag kliver ombord och förväntar mig ett plastigt flin och ett tillgjort "go' kvä'll" eller "välkommen" så möts jag istället av en steward som ser alldeles för glad ut för att vara spik nykter och som med hög röst börjar sjunga "Söööderbröööder glöööder!".

Snacka om uppvaknande. För mitt inre blixtrade sekvensen från filmversionen av "Twilight Zone", där John Lithgow ser ett monster käka upp vingen på flygplanet, förbi. Fast på ett positivt sätt. När det sedan var matdags försökte han (inte utan framgång) att överösa mig med alla sorters alkohol som passade till det magra utbud som fanns att erbjuda. Min spontana känsla var att han antingen var en gammal oljerock som helt bytt spår i livet, eller att han läst om hammarbyare i tidningarna under fler år och haft det som sin innersta, mest förbjudna dröm att en gång få tillhöra det högsta kastet - Die Hard Bajare. Att få sitta med "The Wild Bunch" på en SL-buss till Eskilstuna med bar överkropp och en flaska kir i byxlinningen.

Oavsett vilket måste han ha gjort stort intryck på sina kollegor. För när jag en stund senare trycker på knappen (ni vet den som det inte kommer apelsinjuice från) för att be om en flaska rödtjut säger flygvärdinnan "Självklart hammarbajar'n!".

Världsklass. SAS - connecting people...