I skuggan av Idol-Markus

Att musiken sedan 80-talet utarmats är nog de flesta överens om. Möjligtvis förutom de som vid en given tidpunkt råkar vara 13 år och har satt på Rix FM eller någon annan gudsförgäten radiokanal som med glädje bidrar till det musikaliska förfallet.

Även om man tar Idol som ett varnande exempel så är det långt ifrån de största syndarna (ska man vara helt ärlig så har ju deltagare som Daniel, Sebastian och Markus de senaste åren faktiskt kunnat sjunga). Men i mina ögon vinner man ingen respekt som fullfjädrad musiker om man inte själv kan bidra till något. Dagens musikutbud består som vi alla känner till av ”artister” som varken kan skriva en not eller textrad, än mindre kan spela ett instrument. Eller – gud förbjude – inte ens kan hålla en ren ton utanför studion. Det känns hårt att sparka på de som redan ligger, men fabriksprodukter som Britney Spears och Pink dyker osökt upp i trumhinnan (och det gör ont).

Det finns en väldigt enkel regel för att skilja smörjan från kvalitén: dansare. Om man behöver dansare på scenen så är det ett talande bevis på att man själv är så pass usel och/eller ointressant att man behöver något vid sidan om som distraherar. Det är för övrigt samma regel som kan tillämpas inom filmvärlden – om man måste fylla ut runt en tredjedel av tiden med sång- eller dansnummer så borde man från start insett att man inte hade material till en långfilm (och således gett manusförfattaren sparken). Folk får gärna tycka bra om Fred Astaire, Gene Kelly och Sound of Music. Men det hade underlättat för oss alla som älskar film om någon med huvudet på skaft låst in dem i en sång- eller dansstudio istället och låtit filmvärlden tillhöra filmskaparna. Anledningen till att filmer som Gudfadern, Alien, The Deer Hunter och Taxi Driver inte innehåller sång- och dansnummer beror faktiskt inte på att filmskapare som Coppola, Cimino, O’Bannon, Scott och Scorsese är jävligt dåliga på att skriva just sång- och dansnummer…

Men nu kom vi ifrån ämnet lite. Och dagens ämne är bra musik. Vad är bra musik? Och framför allt – vad är bra SVENSK musik? I dagens kulturellt utarmade samhälle så är det oftast EN artist som gäller i alla väder för dess fans. Han eller hon är helt enkelt bara bäst, oavsett om det gäller album, låt, röst eller låtskrivare (i och för sig ett okänt ord år 2006). En intressant aspekt är att det i stort sett inte funnits ett enda svenskt band vars debutskiva är den bästa de gjort. Debuten har snarare känts rätt töntig och/eller naiv i ett försök att vara rebellisk (vilket kan ha med de aktuella årtalen att göra). Men när den initiala glädjen över ett skivkontrakt släppt så ha de visat vilka sjukt begåvade låtskrivare de var (och fortfarande är i få fall).

Jag tänkte därför utlysa en liten omröstning för dem som av någon destruktiv anledning läser just denna blogg (ni har gott om tid att svara eftersom jag har som policy att aldrig skriva nykter, vilket begränsar min förmåga att fylla ut denna sida med text). Jag inleder givetvis med att förkunna mina egna favoriter inom svensk musikhistoria. Det är givetvis en smått omöjlig uppgift, men samtidigt visar den att musik för den som verkligen älskar musik rymmer så pass många fler aspekter och känslor än vad som i dag matas ut i etern. Och det intressanta är att när jag verkligen tänker efter så är det så långt ifrån dagens enformiga, radiostöpta form man kan tänka sig.

Det låter förmodligen helt wild and crazy för en tonåring år 2006, men jag tror faktiskt inte att min favoritlåt, favoritplatta och favoritgrupp är gemensamma för samma artist. Men årtalen har däremot en koppling. Av de sju artister eller grupper som jag anser stå för 100% av Sveriges musikhistoria så släppte tre sin bästa platta 1980, tre 1981 och en redan 1978. Där kommer automatiskt nästa intressanta fråga: är musik helt styrt av ålder? Är det kanske så att Idol-Markus faktiskt är lika bra som KSMB för dem som är 16 år i dag? Att de faktiskt tycker så betvivlar jag inte. Men faktum kvarstår att de som jag anser bär det svenska, musikaliska kulturarvet på sina axlar dessutom faktiskt skrev och spelade sin musik själva. Och de behövde inte ens några dansare…

KSMB

Jag inleder med den i mina öron bästa svenska gruppen genom tiderna. Många i min generation vet jag skulle säga nästa band på listan, men KSMB var faktiskt helt outstanding. Och deras platta ”Rika barn leka bäst” från 1981 är så bra att man blir tårögd. Om man bortser från introt så är fyra av de fem första låtarna på plattan fyra av de garanterat tjugo bästa låtar som någonsin komponerats i detta land: ”Sex noll två”, ”Polsk zchlager”, ”Blått & guld” och ”Klockan 8”.

Den väckarklockan visste var den satt, som man kanske säger i Vänersborg. Att det är en av de starkaste kandidaterna till svensk musikhistorias bästa platta råder det inga tvivel om. Och det var en skiva som åtminstone garanterade Johan Johansson priset till den bäste låtskrivaren i Sverige genom tiderna.

EBBA GRÖN

Visst, första plattan är hur kul som helst ur en rebellisk synvinkel. Men det var ”Kärlek och uppror” 1981 som skapade historia. Personligen föredrar jag låtarna i dur, dvs ”Alla visa män”, ”Till havs” och ”Turist i tillvaron”. Men det var de ångestladdade ”Svart & vitt”, ”Stockholms pärlor”, ”Mental istid”, ”Mord i mina tankar” och ”Hat & blod” som satt som en klockren spark i underlivet på det svenska ”välfärdssamhället”.

Öppningslåten ”800°” är förmodligen den enda som Idolpubliken känner till. Men det var resten av låtarna som gjorde denna platta till Sveriges kanske bästa genom tiderna.

NATIONALTEATERN

Ett av denna listas två riktigt ojämna band. Jag fullkomligt hatar de brajsega rödparollåtarna ”Hanna från Arlöv”, ”Speedy Gonzales” och ”Jack the Ripper” (ungefär som ABBA, vilka jag uteslutit på denna lista. Jag bokstavligen kräks när jag hör ”Fernando” eller ”Chiquitita”. Björn & Benny är givetvis värda en hedersplats på denna lista, men eftersom jag valt att utgå ifrån låtar på svenska så föll de bort. ABBA:s låtar på svenska led av samma naiva sjuka som övriga gruppers debutplattor på denna lista. Men jag vill samtidigt utpeka ”Hole in Your Soul” som en av de 10 bästa låtar som skrivits av en svensk någonsin. Den bevisar att ABBA hade alla chanser att vara mer rock’n’roll än Björn & Benny förmodligen vågade eller ville).
Nationalteaterns gladproggiga inställning kunde dock inte gömma Ulf Dagebys makalösa låtskrivarförmåga. 1980 släppte de plattan ”Rövarkungens ö”, och de tre första låtarna – ”Vi fortsätter spela rock & roll men vi håller på att dö”, ”Sent en lördag kväll” och titellåten ”Rövarkungens ö” (samtliga skrivna av Dageby) – placerade in den i svenska musikhistoria för alltid. Att Uffe sedan spelade på Kentas begravning gjorde knappast saken sämre, men det har ingenting att göra med att jag anser ”Rövarkungens ö” vara den bästa svenska låt som någonsin gjorts.

GYLLENE TIDER

Jag misstänker att många fnyser, men gudarna ska veta att Per Gessle är Sveriges förmodligen smartaste låtskrivare genom tiderna. Vill du lära dig att skriva en hit? Ring Per Gessle!

Detta är dock på en helt annan planet än tidigare nämnda band. Här finns inte ångesten, här finns inte klassfrågan, här finns inte de existentiella frågorna. Men här finns en partyglädje som är helt osannolik. Ha en fest med jämnåriga, ha en klassåterträff, ha en nyårsvaka efter att kinapuffarna och häxpiporna tystnat och sätt på ”Moderna tider” från 1981. Om festen dör – skaffa nya polare.

Med låtar som ”Det hjärta som brinner”, ”Leva livet” och ”Kärleken är inte blind” är detta inget annat än en svensk klassiker. Själv blir jag 12 år igen när jag drar på Gyllene Tider. Gessle har fortsatt att använda sin känsliga hitnäsa. Det är givetvis effektivt (vilket listplaceringar med Roxette har visat i minst ett decennium) men det blir aldrig igen lika roligt som här. Och det var verkligen kul!

NOICE

Har någon fattat hur bra de faktiskt var? De slog igenom med ”Tonårsdrömmar”, men det var på ”Bedårande barn av sin tid” 1980 som de verkligen visade klassen. Det räckte med ”Du lever bara en gång” och titelspåret ”Bedårande barn av sin tid” (som kom efter varandra på plattan) för att Hasse Carlsson & Co för alltid skulle skriva in sig i svensk musikhistoria.

Om jag känner för att bryta ihop till musik någon gång så sätter jag på ”Changes” med Black Sabbath från ”Vol 4”. För min sambo räcker det med att höra valfri låt med Noice för hennes dag ska vara förstörd. Så pass starkt intryck hade dessa gullegossar från Gustavsberg inte bara på drömmande flickor utan även på deras pojkvänner.

DAG VAG

Några säger si, andra säger så…Jag säger att detta är listans mest ojämna band tillsammans med Nationalteatern. Ofta blev det flummigare än nöden kräver. Men en gång hittade de hyfsat rätt: med ”Palsternacka ” 1980. Hyfsat eftersom de till skillnad från övriga band på listan var konstant ojämna vilket medförde att de aldrig hade någon platta som verkligen stack ut. Men de hade istället enskilda låtar på varje platta som stack ut. På just denna platta var det naturligtvis ”Samma sak”. De flesta känner kanske inte till titeln, med om ni läser den inledande raden och kompletterar den med ”Medan stjärnorna föds och dör…” så vet ni exakt. Och det är huvudsaken. Det är samma sak…

MAGNUS UGGLA

Hur ska man egentligen förklara denna gigant bland giganter? Denna ende soloartist bland grupper på denna lista?

Om vi tidsmässigt ska hålla oss till de övriga så släppte han faktiskt plattan ”Den ljusnande framtid är vår” 1980. Men om vi ska hålla oss till det som räknas – det bästa – så får vi gå tillbaka till 1978 för att återuppleva denne småväxte rebells storhetstid. Och plattan ”Vittring”. Låten ”Asfaltbarn” är än i dag den låt som beskriver mig själv bäst. Och låten ”Vittring” finns det förmodligen ingen som är född mellan 1960 och 1980 som inte sjunger med i på fyllan…

Den enda fråga man har när det gäller Magnus Uggla är: vad i helvete var det som gick fel!?

Nu finns det säkert de som tycker att jag missat en del grupper och artister. För att enkelt reda ut vissa frågetecken så har förhoppningsvis de flesta redan upptäckt att jag bara valt de som skriver/sjunger på svenska. Det är det som dagens avsnitt handlar om, och de som känner mig väl vet att jag är rätt insnöad på klassisk hårdrock. Men det var som sagt svensk rock som detta handlar om (vilket inte innefattar 220 Volt, Talisman, Europe etc).

Det finns givetvis fler svenska rockband/artister som en del kan tycka platsar på en lista över de bästa banden/plattorna/låtskrivarna. Så jag kan redan här och nu lägga till ett som förtjänar respekt; Wilmer X. De svänger katten, men inget av det de gjort överträffar album, låt eller bandmässigt något av ovanstående. Sator är gudomliga (och Backyard Babies sparkar också stjärt) men de skriver inte på svenska.

Om någon tycker att jag missat ett uppenbart svenskt band så kan jag bara föreställa mig att det handlar om Kent eller Ulf Lundell. Till er kan jag bara säga – eller hur. Kent skulle må bra av en veckas minröjning i Irak och Ulf Lundell är Sveriges svar på Bob Dylan och Roy Orbison – musikhistoriens två mest överskattade artister (Nirvana och Guns ’n’ Roses är för övrigt musikhistoriens två mest överskattade band). Och säger du Eldkvarn så kräks jag på riktigt…

Men jag kan erkänna att det i ovanstånde band inte finns med den bäste, svenske rocksångaren genom tiderna. Han platsar eftersom han även gjorde en del saker på svenska. The one and only är givevtvis BJÖRN SKIFS. Hans karriär sabbades av att han inte ens visste att "Hooked on a Feeling" var släppt som singel. Han valde istället att fimpa musikkarriären och satsa på riktigt usel film. Men ingen kan någonsin ta ifrån honom att han är den överlägset bäste rocksångare Sverige haft (och då räknar jag även in banden jag nämnde som bara kör på engelska). Jag glömmer aldrig en kväll på Nalens bakficka där vi stod ett gäng på muggen och diskuterade vem som egentligen var den bäste rocksångaren i Sverige någonsin. In på muggen kommer då Tommy Körberg - som förmodligen är den bäste sångaren alla kategorier i Sverige - och frågar vad vi diskuterar. När vi säger att det handlar om att Björn Skifs är den bäste rocksångaren i Sverige någonsin svarar Körberg att "Ja, det är väl inget snack. Alla vet ju att Björn är Sveriges bäste rocksångare". Och om Tommy säger så så är det så...