Nostalgi är ett jävla gift...

Jag möttes i dag av beskedet att ett av mina... (höll på att säga gamla) favoritband - Demon - beslutat sig för att lägga av. Min första tanke var: Kan rockhjältar verkligen säga tack och hej bara så där? Ungefär som en konditor som tröttnat på att rulla rulltårta på Gunnarssons konditori? Finns det något fackförbund som rockhjältar kontaktar och säger att "Jag fick inte förtur hos husläkaren när jag fick skrumplever och tinnitus samtidigt i oktober, så nu säger jag fan upp mig!"?

Det kanske är så. Men uppenbarligen har de också som vanliga dödliga en viss uppsägningstid. Demon meddelade via sin hemsida att de kommer att ha en avskedsturné under hösten 2007. Att jämföra med "Jag kommer fan bara att göra 126 rulltårtor till, sedan får det var nog!"

Nu blev jag kanske lite lättsam i tonen i mitt försök att jämställa rockhjältar med oss som själva får betala för husläkaren. Men ska sanningen fram så blev jag faktiskt rätt låg. Demon är ett band som hela vägen från debuten 1981 med "Night of the demon" till den sista(?) plattan förra året, "Better the devil you know", närmast känts som en riktigt god vän.

Merparten av de nära vänner jag har som är die hard-musiknördar som jag själv hyser en stor respekt för Demon. Och det är just det som verkligen gör ett band aktningsvärt. Att man nästan får dåligt samvete för att man inte profeterat mer under sin livstid för dem - som Demon - som verkligen förtjänat det. Istället ödslas tid och ord på band som likt maskrosor invaderar oss under en kort tid och som får osäkra själar att nappa bara för att inte känna sig utanför. Som Guns 'n' Roses, Nirvana eller valfritt band av de 1607 senaste spelade på NRJ, Rix eller Lugna favoriter. Till de osäkra själarna kan jag bara säga att de verkligt stora är de prestigelösa. Underdogsen, gräsrötterna, knegarna. Oavsett yrke. Vissa lägger störst vikt vid att någon över huvud taget står där längst fram och uppskattar att man fortfarande andas och dessutom har något att säga. Andra är mer måna om att det ska vara rätt champagneflaska, chokladask och blondin enligt givna mått på hotellrummet. Vilka som överlever längst behöver jag knappast gå in på.

Demon är som sagt av det rätta virket. Det är det som gjort att de känns mer som en god vän än som någon oåtkomlig idol. Efter de två (framgångsrika) första plattorna "Night of the Demon" och "The unexpected guest" - som bortsett från att de var lysande var rätt traditionella rockplattor där de visade sin musikaliska förmåga - visade de plötsligt upp sitt rätta jag. I mina ögon är Demon med sina 109 studiolåtar det bästa politiska språkröret hårdrocken någonsin har haft. Flera av de elva studioplattorna var rena konceptplattor, och merparten av alla texter skulle utan tvivel hålla för en seriös, politisk paneldebatt 2007. Som svensk jämförelse blixtrar osökt KSMB och Nationalteatern förbi. De var jämförelsevis på samma nivå budskapsmässigt då det begav sig. Demon är fortfarande - om tyvärr än i bara några få månader till - fortfarande där, ständigt uppdaterade och angelägna om att ge sin bild av en vriden värld.

När jag skickade ut ett meddelande om att Demon beslutat sig för att dra sig tillbaka fick jag faktiskt svar från en polare som öppet erkände att han faktiskt aldrig hört en enda låt av dem. Det var också den utlösande faktorn till nattens inlägg. Eftersom jag jag blir som ett barn på julafton när jag får chansen att dela med mig av det jag älskar så var min första tanke inte "Hur fan kan han ha missat Demon?" utan "Shit, vilka låtar ska jag lyckas pressa in på en Best of-platta på 80 minuter?"

Efter middagen började således samtliga Demon-plattor att en efter en snurra på stereon. Bortsett från att jag kom fram till att det var fullkomligt omöjligt att få till en bra samlingsplatta (problemet är inte att hitta 15 bra låtar, problemet är att välja bort 94) så blev jag samtidigt låg. Även om en "polare" flaggar för sin undergång så är det tragiskt. Nästa tanke som slog mig då var att jag faktiskt bara blir deprimerad när gamla favoritband från min ungdom upphör att existera. De band som jag upptäckt under de senaste 20 åren och som jag musikaliskt kan jämställa med de jag lyssnade på när jag var runt 16 visade sig när jag tänkte efter inte alls betyda lika mycket om man satte döden - i valfri musikalisk form - som en avskiljare.

Demon fick mig med andra ord än en gång att inse att ingenting någonsin kommer att bli som förut. Även om man vid min ålder upptäcker det bästa bandet man har hört i hela sitt liv så kan det ändå aldrig matcha första gången man hörde Black Rose med Lizzy, Heroes med Bowie, Stargazer med Rainbow, Denise med Blondie, Suite Madame Blue med Styx, Sabbath Bloody Sabbath med Sabbath, Rebel Son med Survivor, Love to Love med UFO eller Polsk Zchlager med KSMB. Aldrig någonsin kommer man jämförelsevis att bli så deppig som om man får veta att man aldrig mer kommer att få höra någon av dessa låtar som formade den person man ofrånkomligt är i dag.

Det förde mig osökt in på idrott. Och snabbt fick jag det inre svar som jag verkligen inte ville ha. Jag upplevde det hela med oönskvärd tydlighet den 21 oktober 2001. När laget i mitt hjärta, det jag utanför hemmets och arbetets väggar lever för, vann SM-guld. Jag glömmer aldrig hur en polare kom och hämtade upp mig på läktaren när andra halvlek startat. Jag satt på en betongklump och skakade som ett asplöv med tårar i ögonen. Jag visste inte om det verkligen var vad jag ville uppleva, om jag verkligen var förberedd på det. Om jag över huvud taget pallade de sista 45 minuterna.

Det obehagliga var när domaren blåste av matchen. Då drabbades jag av en känsla som jag vet att jag inte var ensam om. Min ena halva var så lycklig att det nästan var löjligt. Det var den halva som stod på innerplan och bölade som ett barn och kramade okända människor. Min andra halva tänkte omedelbart att "Vad finns det nu? Vad är målet nu? Var är myten nu? Fan, ni har sabbat hela min dröm!"

Och när jag i dag, över fem år senare, tänker tillbaka på mina 25 år på diverse betongläktare så är det bästa minnet inte SM-guldet. Det är de tre bortamatcherna i Tipscupen 1991. Och den dag Bajen tar SM-guld i bandy - för det vet vi alla att de NÅGON gång kommer att göra - så kommer det inte att vara mitt bästa bandyminne. Efter Svartådalen och Oxelösund borta, 2 x Västanfors i kval, den helt galna nyårsmatchen mot Tellus "borta" på Zinken och åtta raka World Cup - varav första året sovandes i framsätet på en Saab - så kommer SM-guldet snarare att kännas som att "Det var fanimej på tiden". Och det är givetvis tragiskt. Men det är sannerligen ett tecken på hjärta när man saknar en SL-buss framför en limo.

Om vi återgår till musik så har min sambo bara ett riktigt favoritband genom tiderna: The Runaways. Man kan skratta åt det på samma sätt som vissa säkert skrattar åt min upriktiga sorg över att Demon meddelar att de slutar eller att jag i goda vänners lag hyllar Phil Lynott - som i mina ögon är den störste musikern vårt lilla solsystem någonsin kommer att kunna erbjuda - på hans dödsdag den 4 januari varje år. Eller man kan respektera dem med den respekt de förtjänar. Med respekten som enligt min matematik endast grundläggs när man är i den åldern att man behöver just det, just då. Och givetvis att de dessutom erbjuder såväl text som musik som fyller sin plats. Hon, sambon alltså, fick för övrigt också sitt "4 januari" i höstas när The Runaways trummis Sandy West gick bort i lungcancer (givetvis var det samtidigt hon som var mest mån om en återförening av bandet - verkligheten överträffar som bekant alltid dikten).

I en värld fylld av nostalgiker kan man tycka att den (även i mina ögon) omåttligt coola West kunde ha valt ett bättre datum för sitt tragiska frånfälle. Hon dog nämligen den 21 oktober. Det datum som idrottsmässigt har störst betydelse för mig sammanfaller således med det datum som musikmässigt numera kanske fått mest betydelse för tjejen. Om inte det är ödets ironi så vet jag inte vad som är det. För nostalgi är när allt kommer omkring inte bara det som i många sammanhang driver en framåt. Det är dessutom ett jävla gift...