Om i dag inte var en ändlös landsväg...

Eftersom snabba kast är inne med tanke på Anja Pärsons osannolika tävlingspsyke så tänkte jag anamma det i nattens inlägg.

Sedan jag för en vecka sedan köpte comhems erbjudande om "mediumpaket" (27 kanaler) och samtliga Canal+ (färre men bättre) för 299 spänn i månaden så tillbringar jag numera tiden framför tv:n med att undersöka vad jag egentligen kan se. En kanal som jag haft utbyte av tidigare är VH-1. Där är jag framför allt torsk på deras Classic Albums-inspelningar. Bara programmet om Judas Priests liveklassiker "Unleashed in the East" var värt varje tv-avgiftsöre. Det är inte varje dag man får veta att all sång på en klassisk "liveplatta" är pålagd hemma i George Harrisons vardagsrum. Eller att de coola skrammelljuden till "Metal Gods" är gjorda med hjälp av George Harrisons besticklåda i köket.

Men i dag var det en topplista som gällde (de är bra på sånt). Nu var det de 50 bästa kärlekslåtarna genom tiderna som gällde. Om pallplatserna har jag egentligen inget att säga. "Unchained Melody" med The Righteous Brothers, "Wonderful Tonight" med Eric Clapton och "When a Man Loves a Woman" med Percy Sledge är tre riktiga... dräpare, om vi snackar denna kategori. Men som alltid dyker det upp någon joker som man hellre dör än vägrar att ifrågasätta. Som "Love is All Around" från filmen "Notting Hill" med Wet Wet Wet på plats fem! Jesus. Den låg till och med före mästerverk i genren som "Your Song" med Elton John och "Have I Told You Lately" med Van Morrison - två låtar som enligt min mening är givna utmanare till pallplatserna i denna "tävling".

Det förde mig osökt in på tankar kring vilken svensk låt som egentligen är den bästa kärlekslåten genom tiderna. Och nu bör ni vara uppmärksamma - detta är nämligen första (och sista?) gången i mitt 41-åriga liv som jag kommer att tala gott om Bob Dylan. Den bästa svenska kärlekslåten är nämligen naturligtvis "Men bara om min älskade väntar" med Nationalteatern. Eftersom cover låter så billigt så väljer jag att kalla den för "tolkning" av Bob Dylans "Tomorrow is a long time". Elvis har sjungit in den (en sorts stel countrytappning), Bob själv har sjungit in den (låter som en ordinär slagramsa för LO), och ett otal amerikanska folk- och countrymusiker har spelat in den (resultaten förstår ni själva). Men den ende som tog såväl texten som musiken till sitt hjärta och gjorde den odödlig var faktiskt Ulf Dageby. Nationalteaterns svenska tappning är så smärtsam och vacker att man vill lägga sig ned och dö. Och det är först i det läget man kan kora den bästa kärlekslåten genom tiderna. Den ende icke-svensk som gjort en hyfsad version av låten är faktiskt Rod Stewart. Känn på den du. Eller reagera på hur förbannat smörig jag helt plötsligt blev. Det ändrar vi genast på...

Jag vet inte om det är att betrakta som humor eller tragik att vissa tidningar och tv-kanaler fortfarande väljer att skriva (e fl) efter oavgjorda resultat i hockey. Alla vet att hockeymatcher (inom rimliga gränser) inte får sluta oavgjorda. Ändå kan man läsa, låt säga, MoDo-HV71 4-4 (e fl). Den spontana tanken i det läget är "Vad stod det innan förlängningen? 4-0...?"

Kan någon förresten förklara hur fotbollsplanerna i London i januari är bättre än de i Stockholm i juli? Är det de brittiska arenavaktisarna som använder någon form av uppåttjack på gräset eller är det de svenska arenavaktisarna som använder nedåttjack på sig själva?

I går avsatte jag faktiskt 10 minuter åt tv-programmet "Let's Dance". Jag ville helt enkelt få klarhet i vad det är som fyller dagstidningarnas löpsedlar på lördagar. Jag blev faktiskt rädd för mänskligheten. Utan att överdriva så måste det vara den mest debila "fredagsunderhållning" som någonsin visats i en markbunden kanal. Ni som inte förstår ordet debil kan i lugn och ro fortsätta att rösta...

Desto roligare var det att se Marie Lindberg i kvällens deltävling i Melodifestivalen. En övernervig lärare från Munkedal som aldrig tidigare stått på en scen - och som tog snabbtåget till finalen i Globen. Skulle inte förvåna mig om hon vann hela skiten. Underskatta ALDRIG en seriös underdog.

På tal om underdogs så gjorde jag i går ett riktigt klipp på Tradera: Alla tre (utgångna) plattor med Stockholms negrer på cd för 250 spänn. Så nu har jag äntligen den svenska rockhistorien som i en liten cd-ask hemma i bokhyllan.

Framför allt känns det bra att ha en komplett samling med Michael Alonzo hemma. Den forne sångaren i KSMB (Sveriges bästa band genom tiderna) har nämligen bidragit till TVÅ ändringar i Sveriges grundlag. Imponerande. Den mest minnersvärda handlade faktiskt just om Stockholms negrer. Deras debutplatta "Brutal diciplin" blev först inte bara bannlyst av Sveriges Radio utan även av Konsum (hur hårt är inte det?). Dåvarande justitiekanslern Harald Dryselius i högsta domstolen friade Alonzo från åtalet om hets mot folkgrupp i låten "Fy fan svenska flicka" då det rörde sig om en "konstnärlig framställning". Sedan 1997 ändrades tolkningen av Sveriges grundlag gällande sångtexter som kan antas påverka människors åsikter. Motsvarande tillmälen gentemot invandrare har sedan dess lett till fällande domar mot utgivare av så kallad vit-makt musik. Snacka om att Alonzo var en vaken gosse...

"Det kan ha varit drogrelaterat". Oddset på att "kan" skulle stå med i utlåtandet var hela 1.28, jämföret med 1.01 utan "kan". Det handlar givetvis Anna Nicole Smith. Det fick mig osökt att tänka på Jeff Porcaros död. Trummisen i Toto alltså. Enligt medierna så avled han den 5 augusti 1992 till följd av en hjärtattack sedan han använt ett ogräsmedel i sin trädgård - vilket således utlöste hjärtattacken. "Freak garden accident" valde en dagstidning att rubricera det hela, vilket ofrånkomligt för tankarna till världens genom tiderna bästa komedi, "This is Spinal Tap" (som av en händelse spelades in efter Jeffs död), där samtliga trummisar gick en ytterst osannolik död till mötes.

Intressant är att Jeff faktiskt spelade trummor på Ted Gärdestads platta "Blue Virgin Isles" 1978 - tillsammans med brorsan Steve Porcaro och gitarrfenomenet Steve Lukather, båda från Toto likaså. Om någon nu missat kopplingen så kan jag avslöja att herr Gärdestad inte heller mådde speciellt bra...

Har jag förrsten sagt hur mycket jag saknar Carl-Gustaf Lindstedt...?