Tre steg ifrån ett liv utan skatt...

Bortsett från när jag kör bil - vilket är betydligt mer sällan än när sköne sydafrikanen Jody Scheckter rattade F1-bilar på 70-talet - lyssnar jag på radio högst fyra gånger om året (och två av dem brukar vara när någon jag finner vara intressant ståtar som Sommarpratare). Visserligen har jag snart uppnått den åldern då Melodikrysset kanske vore på sin plats, men än så länge känns radio rätt mossigt. Speciellt sedan Rockklassiker kickade de två enda personerna som kunde något om rock: Örjan Englin och Bosse Johander. Numera är Rockklassiker lika hett som Lugna favoriter (men fan vet om inte Chris De Burgh känns festligare än att höra "Sweet Child O'Mine" för 143:e gången samma dag).

Men i kväll satt jag som en sexåring i väntan på Kalle på julafton framför radion. P4 Live körde Heaven and Hell från Sweden Rock i somras. Det var precis lika bra som jag mindes det. Den lille mannen med lejonrösten (som fyller respektabla 66 år i juli nästa år!) sjöng precis som jag också mindes det skiten ur alla 25-åriga dagsländor. Fånigt leende med en vinare i handen satt man där framför 103,3 och teleporterades tillbaka till en sliten äng i Blekinge en torsdag i juni. Så vackert att det i stort sett bara var en fotogenlampa som saknades...

Läser för tillfället Ian McEwans "Lördag". Det är första gången jag läser denne Bookerpristagare som enligt en enig litteraturkritikerkår världen över rasande skickligt plitat ned bokstäver i över 30 år. Jag har aldrig tidigare läst någon som så lättsamt skriver så makalöst detaljrikt och målande om det stora i små vardagliga företeelser. Spring och köp. Och - framför allt - läs.

Förra veckan hamnade jag för första gången i mitt liv på Rivieran. Monte Carlo är en riktigt märklig plats. Utanför kasinot såg jag en (1) Audi. Det var det enda bilmärket på parkeringen som normalt går att se på Stockholms gator. Och en flaska Heineken (som inte ens är gott - Heineken har alltid smakat tvål) kostade 100 spänn. Mitt huvudsakliga mål under resan var annars att få bege mig till Stade Municipal Du Ray för att få bevittna Olympique Gymnaste Club de Nice-Côte d'Azur (i folkmun kort och gott Nice) mot AS Saint-Étienne. Det sket sig. Den kvällen var det obligatoriskt med gemensam middag.

Jag lyckades dock ge mig ut på stan för att köpa en keps till sonen. En Saint-Étienne-keps, givetvis - de är ju grönvita. Jag ska dock erkänna att jag skämdes lite över att lägga fram den på disken. Jag menar, vad skulle man själv som kassörska i den lokala sportbutiken på Södermalm tycka om det dök upp en märklig jeppe några timmar innan Bajen-Göteborg och köpte en Blåvitt-kepa?

Senare samma kväll landade jag (givertvis) i hotellbaren. Där fick jag överraskande plåster på såren i form av pianisten. Efter att ha dragit slemmiga pianoversioner av kräkhits av Peter Cetera och Celine Dion drog han helt oförberett av "Georgy Porgy" från Totos debutplatta - och sjöng dessutom hela låten! Fransmän: You can't live with them, you can't kill them...

Något som jag fick veta under resan som jag inte hade en aning om var att de ca 6000 monegaskerna, dvs de som är infödda i Monaco, betalar skatt som är nästan lika hög som här i Sverige. Det är bara internationellt intjänade pengar som skattebefrias. Det låter ju verkligen kanonbussigt. Om du som infödd sliter som en hund i en liten fruktaffär så måste du hala iväg en tredjedel av din inkomst till staten, men om din granne kommer från Rövhålet (även känt under smeknamnet Göteborg) och har valt att viga sitt liv åt den smått suspekta gymnastikformen tresteg så behöver han inte dega en spänn! Rättvist sa Bull.

Matchen? Den vann Nice med 3-0...

Magnus Uggla uppträdde i kväll på tv iklädd kavaj med upprullade ärmar. Snacka om 80-tal. Snacka om Tommy Nilsson. Tyvärr är hans musik av i dag jävligt långt därifrån.

När Klebèr Saarenpää skrev på för Hammarby första gången trodde jag att det var ett dåligt skämt. Jag trodde att den gamle gårdaren satt i kassan på Konsum i värmländska Kil eller något liknande. Efter sin första träning med Bajen den gången droppade han dessutom (roliga?) kommentaren "Det kändes bra ända tills vi började springa". En variant på Lillen Eklunds sköna "Jag hängde med bra tills det small" efter titelmatchen mot Frank Bruno 1985. Nu har Klebèr kommit till Bajen en andra gång.

Men som grönvit ända in i venerna ska jag ge honom en tredje chans (jag dissade honom givetvis första gången redan när han hade en blårandig tröja), och jag ska villigt erkänna att han gick in och visade stake som inhoppare i ett dittills hönsvirrigt försvar mot Gefle i senaste hemmamatchen. Mot Rövhålet är det dock upp till bevis med tanke på att Allsvenskans bästa innermittfält (Eguren/Chanko) är avstängt. Sedan är det ju trots allt rätt OK att Klebèr föddes på Akademiska sjukhuset i Uppsala den 14 december 1975. Jag tror att det var ungefär då jag låg på samma sjukhus efter att ha sparkat på en kotte, landat på skallen och vaknat upp med en massa söta flickor i vita rockar runt omkring mig...

No animals were harmed in the process of writing this blog contribution!