Mentalsjukdom är på en slips avstånd

Jag avslutade min fotbollskarriär i går. Den tog slut i division 7 och klubben Bajen United Football Club, en förening som jag ställt mitt (högst begränsade) fotbollskunnande till förfogande åt i nästan 13 år. Det är en rätt lång tid. Jag "värvades" dit från ABK (arbetarklubben) Pelikvarnen. Ett annat kompisgäng som startade i division 8 någon gång strax efter Boerkriget. Namnet kom sig av att hälften ville att vi skulle heta Kvarnen, medan andra hälften ville att vi skulle heta Pelikan. Att allas våra sympatier låg hos grönvita ölhallar är förmodligen en rätt överflödig kommentar.

Men jag hamnade så småningom alltså i Bajen United FC. Det namnet behöver knappast någon vidare förklaring. Jag minns fortfarande första BUFC-träningen - en träningsmatch i Örby 1995 - som i går. Jag stack från mittlinjen på en djupledsboll mot mål. En av alla bröder (BUFC har varit brödraföreningen framför alla andra, under min tid i klubben har minst sju brödrapar - i vissa fall tre brorsor - passerat revy).

Den ene brorsan av de sju brödraparen skrek då åt mig att "Kan du inte offside, eller?!"

Förnedrande. Jag såg ju att ene mittbacken hos motståndarna satt och knöt ena skosnöret i straffområdet när jag drev bollen i ensamt majestät mot mål. Något som "brorsan" inte lade märke till. Men domaren hörde "brorsan" och blåste av - just som jag skulle dra ned brallorna och sätta bollen i krysset bakom Örbytönten i mål.

Sedan dess har det blivit otaliga matcher bakom fiendes linjer. Det intressanta är att jag bara hängt in kassen i A-lagssammanhang mot den eminenta fotbollsföreningen BK Borsten (jo, de gillar alkoholhaltiga drycker). Första gången var det en språngnick i krysset (endast Uffe Erikssons tunnelbana mot Italien på Råsunda har varit vackrare i fotbollshistorien). Andra gången punkterade jag matchen med mitt 9-0 i bortre burgaveln ur ingen vinkel i vår segermatch med 10-1 (som för övrigt var den första matchen någonsin på Zinkensdamms nya konstgräsmatta). Och i går darrade det till i benskyddet när jag hoppade upp framför ett skott - som styrdes in i burgaveln. Skottet hade förmodligen suttit ändå, men vetskapen känns bra... Men endast tre A-lagsmål på 13 år. Samtliga mot samma motståndare. Efter att ha mött säkerligen 40 olika lag. Fotbollsherrens vägar äro outgrundliga.

Men jag vill tacka alla mina motståndare (många som jag gillar riktigt mycket, andra som jag hatar innerligt) och framför allt mina medspelare (ingen av de som var med när jag började i klubben fanns med när jag slutade - ett tecken så gott som något på att det är dags att lägga dobbarna på hyllan) för 13 jävligt roliga år. Och inte minst Albin Selin, som också avslutade sin karriär i samma match - men på fel planhalva. Det är bara synd att man aldrig fick den där nålen som bekräftar att man vunnit en serie. Varken som spelare, tränare eller ordförande. Men jag gjorde åtminstone mitt för att intala de andra om att Champions League hela tiden fanns där rakt ovanför oss. Om än en bra bit upp. Hälsningen? Den är givetvis från Svennis...

Satte i kväll på Velvet Revolvers senaste platta "Libertad". Med tanke på att jag anser Guns 'n' Roses vara ett av de sämsta banden i historien som satt sina fötter i en skivstudio är det rätt storsint av mig att över huvud taget sätta på en platta som innefattar flera av nämnda bands medlemmar. Men sångaren Scott Weiland är till skillnad från Axl Rose å andra sidan en seriös sångare.

Lustigt är att de faktiskt åstadkommit årets klockrenaste låtstöld. Jag stod med hörlurar och lyssande på plattan när jag lagade mat, och blev rätt upprymd när jag upptäckte att de gjort en cover på Rolling Stones "Little T & A" från deras - i mina öron bästa - platta, "Tattoo You". Det märkliga var bara att de hade ändrat texten. Och att verserna inte överensstämde helt. Jag trodde bara att det var en egen tolkning, tills jag kollade låtlistan och upptäckte att det inte alls var "Little T & A" utan en låt som heter "Mary Mary". Jämför dessa två låtar och försök att inte rodna. Men bra är den.

En cover de däremot erkänner är "Can't get it out of my head". Dessutom ett riktigt bra coverval för en inbiten gammal Electric Light Orchestra-fan som undertecknad (ELO var för övrigt det första rockband jag såg live - närmare bestämt 1974 på Hovet).

Såg Marion Jones teatraliskt med tårarna rinnande nedför kinderna be sin familj och hela det amerikanska folket om ursäkt för att hon dopat sig. Det var sannerligen amerikansk pekoralteater när den är som mest outhärdlig. Finns det någon utanför det inavlade Mississippideltat som kände sympati med henne? Om man nu förutsätter att någon som missade pallen vid hennes fem medaljer i OS i Sydney 2000 var ren, så kan jag inte ens föreställa mig det hat den personen måste känna. Tänk dig att ha lagt ned 20 år av sitt liv med en OS-final som den enda mål. Och så vinner en som sedan erkänner att den varit dopad. Personligen tvivlar jag på att jag skulle känna mig tillfreds så länge personen i fråga fortfarande andades...

En mycket märklig företeelse är Facebook. Folk är uppenbarligen helt torsk på denna sida som Harvardstudenten Mark Zuckerberg startade 2004. Att han sedan nobbade Googles bud på 2,3 miljarder dollar (någon som fattar hur mycket pengar det är?) för sidan visar väl bara att han är mer korkad än alla dem som sitter som slavar framför den under dygnets vakna timmar (man heter inte Zucker för intet).

Jag har en egen idé till en ny sida. Den ska vara som en spegelbild av denna blogg. Med andra ord ska folk bara få skriva till varandra på fyllan. Och alla kort som är upplagda ska vara fyllekort från sköna Club 33-resor till Benidorm och Rhodos på 80-talet. Vad sidan ska heta? Shitfaced, så klart!

"Känslan ska vara att nu är det match, nu är det fest." Kommentaren är Lena Wallin-Kantzys, och syftar till hennes eget krav på kavaj eller kostym hos tränarna under match. Hon är inte en av ledarkvinnorna i grottbjörnens folk, vilket man lätt kan tro, utan generalsekreterare i basketförbundet. Ett förbund som uppenbarligen är äldre än runskriften.

Grottbjörns-Lena har klubbat igenom att tränarna i basketligan måste böta 5000 kronor om de inte bär kavaj eller kostym under match. Det vore nästan på sin plats att spelarna krävde att hon bar stringtrosor med hål i grenen...

Slipsen lanserades av kroatiska ryttare under Trettioåriga kriget, som varade mellan 1618 och 1648. Det var över 400 år sedan. Var alla med på den? F-Y-R-A-H-U-N-D-R-A år sedan! Så länge sedan var det som det var poppis och snyggt att bära slips. Personligen anser jag att bossen ska skita i om man bär trasiga jeans och rock'n'roll-t-shirt. Jag förutsätter att det var huvudet och inte klädsmaken man fick jobbet för. I Grottbjörns-Lenas fall hoppas jag för hennes skull att hennes grabbar kan spela basket.

Idol körde i fredags "One hit wonders"-tema. En av tjejerna sjöng "Baby Love" av ett av världens genom tiderna bästa band, Mother's Finest (som jag sett många gånger live, bland annat som headline på Stockholms Jazz & Bluesfestival). En kille sjöng "I wanna know what love is" av ett av USA:s mest framgångsrika pop/rockband genom tiderna, Foreigner (som jag såg live som headline på en utomhusamfiteater i Dallas på nationaldagen 4 juli 1994!).

Så min aningen försynta, ödmjuka fråga är: vid hur många miljoner sålda album går gränsen för att inte klassas som ett One hit wonder-band? OK, jag köper att gemene man på rak arm kanske inte känner till några fler låtar än just dessa två med Mother's Finest och Foreigner. Men är det verkligen det som gör ett One hit wonder-band?

Om vi ska vara helt ärliga - hur många av gemene man kan utan att tänka efter droppa någon annan låt av Deep Purple än "Smoke on the water"? Någon annan än "God save the queen" med Sex Pistols? Någon utöver "The boys are back in town" med Thin Lizzy"? Eller "Satisfaction" med Stones? "Paranoid" med Black Sabbath? "We will rock you" med Queen? Kan merparten av befolkningen över huvud taget klippa en låt med The Doors, Pink Floyd eller Led Zeppelin utan att behöva tänka efter? Om ens det hjälper? Gör det även dessa band och dess låtar till "One hit wonders"? Men OK, det får en att må rätt bra över hur tillfällig Idoljuryn är ur ett musikhistoriskt perspektiv...

Ha nu alla en riktigt skön oktober - det är ju trots allt den bästa månaden på året. Fotbollsallsvenskan når sin upplösning, bandysäsongen inleds med World Cup i Ljusdal, årets bästa filmer kommer antingen på dvd eller bio, rockkonserterna når sitt klimax och det börjar äntligen bli OK att dricka gin & tonic hemma i soffan efter att sommarsolen gått ned för gott. Själv ska jag nu hälla upp en fet virre och kolla Mel Gibsons "Apocalypto" på nytt. Det finns trots inget bättre än att somna halvdragen till en riktigt fet, filmisk adrenalinkick!