Nu ska vi se hur han tar branten...

Eftersom jag uppnått den digra ålder då det är helt OK att erkänna vad man ser och lyssnar på kan jag erkänna att jag i kväll (själv hemma med barnen dock) såg på Postkodmiljonären. Om man får vara lite elak så är det ju oftast så att de som vinner mest i lotterier är de som endast kan lämna det efter sig i arv, eftersom deras dagar på krogen var räknade för decennier sedan.

I kväll vann Greta, 85, en Volvo för närmare en kvarts miljon på sitt postnummer. Om hon har många arvingar förtäljer inte historien, men i sådana fall är en skön släktfejd säkerligen att vänta. Greta själv var nog inte ens i stånd att urskilja färgen på sin bil...

För ett par år sedan var vi ett gäng grabbar (naturligtvis, när det det gäller värdelöst sportvetande) som fick för oss att tävla i att droppa de mest nostalgiska, kultiga slalomstjärnorna. Och då snackar vi riktigt svarta hästar. Namn som Michael von Grünigen, Marc Girardelli och bröderna Mahre var ungefär som att säga Brad Pitt eller Johnny Depp i en filmtävling (vilket innebar att namn som Gros & Thöni i stort sett diskade dig från tävlingen på grund av oseriöst intresse).

Nej, här snackar vi om de som du inte ens minns att du faktiskt minns. Snöfantomer som Paolo Di Chiesa, Roland Collombin, Paul Accola, Hansi Hinterseer, Joel Gaspoz och Bruno Nöckler. För att inte tala om den sköna, kanadensiska, dödsföraktande störtloppstrion Ken Read, Steve Podborski & Dave Irwin. Eller japanen Toshihiro Kaiwa, som satte ett oslagbart rekord genom att "köra ur" innan han ens lämnat starten (han slog en framlängesvolt över startpinnen som sätter igång klockan). Dessutom körde han en gång parallellslalom mot Torsten Jakobsson. Bara en sån sak.

Och så ska vi naturligtvis inte glömma tjejerna. När det kommer till alpin idrott har namn som Annemarie Moser Pröll, Rosi Mittermaier, Erika Hess, Sylvia Eder och Hanni Wenzel absolut samma kultstatus. Som sportidiot har man ju dessutom klarare minnen av vad man gjorde samma dag som Ulrike Maier (29 januari 1994 i Garmisch) och Leonardo David (16 februari 1979) tragiskt förolyckades i skidbacken än när Palme blev skjuten. David dödförklarades dock inte förrän 26 februari 1985, efter mer än sex år i koma...

Hur som helst. Jag minns med ett leende hur mobilen under denna alpina "tävling" ibland kunde pipa till klockan två på natten en tisdag. Någon i gänget hade just vaknat kallsvettig och insett att ingen ännu hade sagt Fausto Radici - den enögde slalomfantomen. Tävlingen avbröts dock abrupt när en i bekantskapskretsen - vi kan kalla honom statistikern - fick reda på vår lilla tävling. Han första kommentar var "Ni har väl sagt Franco Bieller?". Ridå. Thank you, good night, we love you all. Franco Bieller. Italiens Bengt Fjällberg. Italiens Kenny Jönsson. Italiens Pontus K-märkt. Ett namn att döda för...

Så vad ville jag säga med detta? Jo, att parallellslalomtävlingen Skistar med Lag Stenmark mot Lag Krizaj på Eurosport förra helgen var så nära hårdporr en idrottsnostalgiker kan komma. Jag har givetvis bränt över den på dvd om någon skulle vara intresserad.

I morgon är det äntligen dags för årets stora musikhändelse - "Årets rockalbum 1986 och 2006". När det gäller årets platta 20 år tidigare så rangordnar jag alltid 20 plattor. Jag tänkte därför här och nu avslöja vilka som ligger på plats 11-20 för år 1986. Motiveringar får dock vänta till topp 10.

Plats 20: ROCK THE NATIONS - Saxon
Plats 19: 5150 - Van Halen
Plats 18: ANIMAL BOY - Ramones
Plats 17: TRILOGY Yngwie Malmsteen
Plats 16: EAT 'EM AND SMILE - David Lee Roth
Plats 15: THE ULTIMATE SIN - Ozzy Osbourne
Plats 14: THIRD STAGE - Boston
Plats 13: A KIND OF MAGIC - Queen
Plats 12: PEACE SELLS... - Megadeath
Plats 11: SLIPPERY WHEN WET - Bon Jovi

Slutligen kan jag bara konstatera att Hollywood är en lustig lekplats. Martin Scorsese är natten till måndag nominerad till en Oscar för bästa regi för sjunde gången. Den här gången kommer han garanterat att plocka hem statyetten. Det märkliga är att han kommer att få den mer för lång och trogen tjänst än för sitt arbete på The Departed - för det är långt ifrån hans bästa regiinsats av de sju filmer han nominerats för.

Än mer intressant blir det om vi nämner filmer som Mean Streets, Alice bor inte här längre, Taxi Driver, The King of Comedy och Casino. Fem filmer att betrakta som klassiker. Men inte för någon av dessa fem blev han nominerad. Det var för sex andra filmer. Det säger en del om Scorseses storhet, så jag skiter i att The Departed inte ens hamnar på Scorseses egen topp 10 - geniet från Queens är tillsammans med Ridley Scott den ende regissör som är värd en Oscar för regi vilken dag på året, vilken tid på dygnet som helst. Och då har jag som är musiknörd inte ens nämnt The Last Waltz...