Ett litet tecken säger mer än tusen ord...

Vår tids mest missbrukade skrivtecken är helt klart semikolon. Det har blivit ett slags modetecken, något man använder för att man tycker att det ser lite världsvant ut. Eller så används det som ett alternativt kolon, för att man kanske tycker att det ser lite hippare ut. Klar prettovarning. Det avslöjar bara att man faktiskt inte vet vad ett semikolon står för.

Semikolon är ett skiljetecken som används när man vill avgränsa två satser som inte kan avgränsas med antingen punkt eller komma. Det vill säga aldrig. Egentligen. Läs vilken stor författare som helst, modern eller klassisk, historieberättare eller poet - det är ytterst ovanligt att man någonsin hittar ett semikolon i deras verk. Men man kan hitta två-tre stycken bara i ett mail från en arbetskollega, alltid i sammanhang där tecknet de egentligen borde ha använt är kolon eller tankstreck. Aldrig istället för punkt eller komma, vilket är vad det är till för.

Att Patrick Ekwall är en sliskig, narcissistisk tönt är ingen nyhet, men i veckans Ekwall vs Lundh slog hans klädval alla rekord. Att sitta i TV vid 43 års ålder iförd en t-shirt med texten The Masturbation Army är så pubertalt att man undrar om idioten tror att han är 16 år och punken just har återuppstått. PA Gullö, kom tillbaka...

Det lustiga är att ingen någonsin har skrivit ett semikolon på en svenskalektion i skolan. Ingen. Och ingen svenskalärare har någonsin uppmanat någon att göra det. Ingen. Så man kan verkligen fråga sig varför folk plötsligt börjar använda det tio år efter skolavslutningen?

Min gamle journanlistikmentor hävdade att man helt kunde avskaffa semikolon eftersom man alltid kunde använda punkt eller komma istället. Han hade själv aldrig använt det en enda gång (han jobbade bland annat som skribent på Expressen). Jag kan bara säga att han förmodligen hade rätt; själv har jag bara använt det en enda gång under 25 års regelbundet skrivande, och det var i just den här meningen. Gå tillbaka så ser ni också att jag lika väl kunde ha använt antingen punkt eller komma istället...

Mörker, ta min hand

Jag älskar november. På riktigt. Det är exempelvis först då man får gå både till och hem från jobbet i mörker. De flesta man säger det till tittar på en som om man istället hade sagt att man gått med i en belgisk pedofilsekt. Men jag har alltid föredragit mörkret framför ljuset. Jag skulle vara usel som troende eftersom jag skulle få brutal ångest av rädsla att plötsligt se det förbannade ljuset i slutet av tunneln.

Det är också i november som bandyn drar igång. Då får man som en exra bonus frysa lite. Frysa är skönt, speciellt på bandy. Jag har varit bandyn trogen i över 20 år (mitt försök att sluta förra året misslyckades å det grövsta) och de gånger jag haft annat än t-shirt på mig under jackan är lätträknade. Bandy en fredagkväll i november med snöblandat regn är mörker och kyla i dess mest fulländade förening.

Jag är säker på att det är många fler som älskar november utan att de vill säga det rakt ut. Ta bara mina kära bloggkollegor Albin, farbror Tåg och han en trappa upp. De skulle ju drabbas av panikångest på riktigt om de inte fick vara lite novemberbuttra året om. Framför allt skulle de knappt ha något att skriva om. Nej, en jämn och fin novemberångest är poesins frodigaste källa.

November är också en ypperlig månad för skönt vemodig musik. En låt som verkligen känns november på alla sätt, och som jag kan lyssna på hur många gånger som helst året om när jag är ute efter den rätta novemberkänslan, är Lovers Will. John Hiatts originalversion från 1983 är förvånansvärt tam och slätstruken, han lyckades med konststycket att slarva sig igenom sin egen briljanta och högst tänkvärda text. Men i händerna på Bonnie Raitt förvandlades låten till melankoli och en strimma hopp sammanflätat till perfektion. Så luta dig behagligt tillbaka, klicka här och låt novemberkänslan göra dig godmodigt svårmodig...

Telia rekommenderar...

Bajen slog i dag Chambery i handbollens Champions League med 29-24 (som vi torskade borta mot med 31-18). Det är sjukt stort. Det är som att spöa Juventus i fotboll. Faktiskt.

Enligt Aftonbladet skrevs det golfhistoria i går när en 14-åring klarade cutten i Hong Kong Open. För mig var det historiska med den tävlingen inte att en finnig kines med alldeles för mycket fritid var med, utan det faktum att den aktuella tävlingen ingår i Europatouren! Utmärkande för golfspelare är alltså inte längre bara rika föräldrar och dålig hygien, utan att de även hade 100% frånvaro på geografilektionerna...

Graham Bonnet har återförenat Alcatrazz. Nästan gåshud. Sweden Rock Festival nästa? Men rockhistoriens kanske coolaste sångare och pipa var nog som allra coolast redan för osannolika 40 år sedan. Check this out.

På tal om Bajen så står det ju helt klart att de är i behov av backar. Om man har landets bäste defensive mittfältare och en reservmålis som är helt okej, så behöver man inte vara raketforskare för att förstå att man ha problem med backlinjen om man släpper in 58 mål på en säsong. De behöver således en back som är stabil, hård och snabb. Med andra ord behöver de en hårdrockbasist. Men vem? Eftersom Telia enträget hävdar att de har svar på allt så sms:ade jag således frågan till 118 100, och fick följande svar:

Vi tror att Neil Murray, basisten känd från bland annat Whitesnake och Black Sabbath, hade varit en ypperlig back. Med tanke på alla de år han härdats medelst hårdrocksfester så vore en fotbollsmatch en smal sak för honom!

Telia har banne mig koll. Givetvis skulle den eminente skotten Murray, som förutom ovanstående även spelat in plattor med bland andra Gary Moore, Michael Schenker och Brian May, vara en klockren back i Hammarby. Det enda som kan tala emot honom är väl åldern. Men jag frågade å andra sidan inte efter någon som var stabil, hård, snabb - och ung.

Lita Ford är redan klar för Sweden Rock Festival. Gåshud på riktigt. Och av någon anledning kände man sig plötsligt som en hormonstinn tonåring igen. Kanske ligger minnen som detta till grund för det...

Slutligen ett stort tack till Henke Larsson. Att en 37-åring som inte rört en innebandyklubba på 18 år lyckas gå direkt in i ett lag i högsta serien i världens bästa liga säger precis allt om denna extremt fjantiga gymnastiklek. Nu kan vi en gång för alla konstatera att innebandy aldrig kommer att kunna bli en sport att ta på allvar.

Båda fungerar utmärkt i snödrivor, men se till att välja rätt

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i ale, har aldrig fastnat för den där smått avslagna smaken och doften. Ända tills jag för några veckor blev tipsad (av en öisare av alla människor) om Bombardier. Sedan dess är jag lika fast som en pundare i ett opiumfält. Jag har till och med börjat drömma om den stadiga, vackra flaskan med dess för ett ale närmast porlande innehåll. Inte ens den svindlande kostnaden på 23,50 flaskan har lyckats avskräcka mig.

Enligt Systembolagets hemsida vinner den inte på lagring. Men det gör som bekant ingen alkoholdryck och framför allt inte du själv. Ingen blir yr och glad av att sitta och stirra på en flaska i några år. Vad den däremot vinner på är inte helt otippat Sjömansbiff - naturligtvis både i och till.

Vad som visar att det är ett högklassigt öl är att det finns i två storlekar: halvliter och pint. Den som känner sig traditionellt svennig kör på 50 cl och den som vill känner sig lite wild and crazy en fredag går direkt på den stolta 56,8 cl-flaskan, som sitter som en nytejpad rörbomb i näven.

Om man söker på Bombardier på Wikipedia får man fram att det är ett kanadensiskt företag som tillverkar tåg, flygplan och snöskotrar. Bara så att du vet att om du kommer hem med en snöskoter så beställde du en Bombardier vid helt fel kassa...

Se Spånga sedan dö

Om man nu är tvingad att vinna en match för att hänga kvar så är det inte direkt listigt att avsluta med sju utespelare. Men det tackar vi för, Ljungskile, ni är saknade av inga. Men det var ju typiskt att kampen kom att stå mellan de enda två lag i Sverige som är fler på planen än på läktaren...

Förra veckan var Dennis Lehane intervjuad på Kulturhuset. En amerikansk författare med humor, distans, sarkasm och extremt anti-Bush var exakt vad vår novemberbistra kulturscen behövde lysas upp av, och det var oerhört underhållande.

Lehane pratade bland annat om filmer efter romaner. Han gav först Clintan nobben (något som märkligt nog inte följdes upp) till att göra "Mystic River", men sa senare OK efter löften om att hans mörka slut inte skulle få glansig Hollywoodprägel. Sedan lovade Ben Affleck samma sak för "Gone, Baby, Gone" och nu har Martin Scorsese precis filmat klart "Shutter Island" (Patient 67) med Leonardo DiCaprio i huvudrollen.

Hur Scorseses resultat blir återstår att se, men de två förstnämnda har blivit förstklassig underhållning även som film. Alla författare kan dock inte räkna med samma tur när det kommer till den punkten, men så är det heller ingen som håller en pistol mot huvudet på dem och tvingar dem att lösa in den feta check de fått för filmrättigheterna. Eller som Lehane uttryckte det: att som författare beklaga sig över att ens verk har förstörts av okänsliga filmmakare är likställt med att som torsk beklaga sig över att man inte fick kärlek på bordellen...

Jag ska erkänna att jag följde Idol ända tills bandysäsongen drog igång (hemmamatcher på fredagkvällar tackar man knappast nej till). Lika glad att slippa det nu är Robin Eriksson åkte ut. Om man öppnar tävlingen med Rainbows "I Surrender" och avslutar den med "I'll Be There" av The Four Tops - det överlägset bästa Motownbandet - så är man en värdig vinnare.

Den senaste veckans mest absurda händelse inträffade i Spånga, av alla ställen. Jag och två polare satt på den lokala syltan The Caledonian Inn och diskuterade förberedelser inför vår hyllning av Phil Lynott 4 januari. Vem kliver då plötsligt in genom krogdörren om inte Brian Robertson (för den oinvigde så var Phil sångare och basist i Thin Lizzy och Brian var gitarrist i samma band). Vad är oddset på det? Det visade sig att han var i stan för att spela in en soloplatta och bodde hos sin svenske manager - som bor i just Spånga. Snacka om liten värld.

Jag har för övrigt varit i Spånga två gånger tidigare, och det brukar aldrig sluta väl. Första gången var 1992 i samband med en fotbollsmatch på Spånga IP. Största delen av matchen tillbringades dock på Spången, ännu en lokal sylta som faktiskt visade sig ligga bara 50 meter från The Caledonian Inn. Den kvällen slutade som sig bör på natten, och jag vacklade hemåt ett kvarter hemifrån när jag plötsligt såg en soffgrupp stå på trottoaren. Snubben som hade antikvariatet där hade helt enkelt valt att lägga sin inventering till klockan två på natten - och sprida ut alla gamla dammiga prylar på trottoaren.

Trött som jag var slog jag mig ned i den loppätna soffan - som visade sig vara oerhört bekväm, åtminstone i mitt tillstånd. Det hela slutade med att jag prutade ned soffan och den tillhörande fåtöljen till en femhundring jämnt, och fick sedan hjälp av liraren att bära upp allt tre trappor ett kvarter längre bort. Hur hela den händelsen mottogs på hemmaplan behöver jag knappast gå in närmare på...

Härom dagen såg jag på nytt en meny med "saffransdoftande skaldjursgryta". Jag fattar ingenting. Vem fan bryr sig om hur det luktar - man vill ju att det smakar saffran om det är saffran man är ute efter. Jag skulle inte gå igång på "rödvinsdoftande mineralvatten" heller.

Det andra besöket i Spånga skedde ett par år senare. Även den gången efter en fotbollsmatch, men den hade utspelat sig på Söderstadion. Det sista jag med tydlighet minns är att jag sitter i glada grönvita vänners lag och skålar vid bardisken på Kvarnen. Sedan är det svart. Tills jag vaknar upp lutad mot en betongvägg klockan fyra på morgonen. Det enda jag ser är en skylt med texten "Spånga centrum"! Hur jag kom dit? Ja, det skulle jag bra gärna också vilja få reda på.

Hur kvällen med Brian Robertson slutade? Hemma i hans (tillfälliga) vardagsrum med en box vitt vin, ett par gitarrer och mängder av sköna historier. Tredje gången gillt kan bli Spångas slogan...

Tänk om ändå alla backar vore hungriga 61-taggare...

Ja, vad säger man då om Hammarby anno 2008, när säsongen är till ända? Jag hittar bara tre ljusglimtar. För det första lyckades Bajen för första gången spela fyra derbyn (samtliga på bortaplan) utan att förlora. För det andra klev en nysnaggad norrlänning ut på vårblöta planer och var plötsligt precis så bra som han förutspåddes att bli för ett par år sedan. Petter Andersson var Allsvenskans bäste spelare när han i sann Hammarbyanda såldes till Groningen för en trasig chipspåse och två slitna cykelsadlar. Och för det tredje så hade en hånad amerikan skrivit in sig på någon hemlig fotbollsskola under vintern - och ut kom en hypervass anfallare vid namn Charlie Davies. 14 mål och en fjärdeplats i skytteligan (ett öppet mål från andraplatsen i dag) är grymt imponerande om man jämför med vad han presterade förra året.

Expressens löpsedlar har varit ett stående skämt de senaste tre-fyra åren, något som bekant uppmärksammats även på denna blogg. Men i dag tog de nog bottenpriset med "Trissmiljonären Lars-Anders söker fru". Sedan när ska en dagstidning fungera som kontaktförmedling? Med tanke på att det dessutom är pengar som ska locka kvinnor till Lars-Anders kan det i det närmaste även klassas som ren koppleriverksamhet. Att man är torsk när man köper Expressen är inget nytt, men att behöva vara prostituerad för att få valuta för pengarna är snäppet värre.

Veckans flashback kom när jag klev ur tricken vid jobbet och möttes av en turnéaffisch för fyra kommande konserter med Slayer, Motörhead, Whitesnake och Judas Priest. Bakfull som jag var undrade jag på fullaste allvar om jag verkligen tagit tunnelbanan till jobbet eller en tidsmaskin tillbaka till 1987.

Allt det negativa med årets Bajensäsong orkar jag inte ens ta upp. Men man kan ju krasst konstatera att 51 insläppta mål (20 fler än Trelleborg!) är så uselt att jag skulle skämmas ända fram till påska om jag vore försvarare i Hammarby. De är inte bara i behov av en hel Rami Shaaban, de är också i akut behov av minst tre dugliga backar. De har för tillfället dubbelt så många odugliga. Till exempel hade Bajen aldrig tidigare släppt in sex mål på Söderstadion innan Malmö kom på besök i säsongens sista hemmamatch. Paradoxalt nog gjorde en viss Jeffrey Aubynn hattrick för MFF. Aubynn verkar ha för vana att skriva in sig i de grönvita historieböckerna, senast han gjorde mål på Söderstadion som motståndare var nämligen när han satte 1-0 för Örgryte i 9 minuten den 21 oktober 2001. Resterande 81 minuter är som bekant historia. Och tillhör som de flesta lyckliga minnen det förgångna...

Veckans varmaste vax tillhör tveklöst Bob Catley. Jag spelar den lika ofta som min 3-åriga dotter vill se på Häxan Surtant - vilket inte vill säga lite. Att vid 61 års ålder spela in sin hårdaste platta hittills kan kanske ses som en form av ålderskris - om det inte vore för vetskapen om att unga musiker bokstavligt talat står i kö för att få göra en platta med den magiska rösten från Magnum. Nya "Immortal" är dessutom hans tveklöst bästa som soloartist, och utmanar på allvar de bästa, mest legendariska plattorna med Magnum. Ni som vet vad det innebär går förmodligen till barskåpet, häller upp en fet whiskey och förbereder ett besök på den lokala skivbutiken. Ni övriga... borde göra exakt detsamma.

Bandypremiär i fredags. Fortfarande världens vackraste sport. Kommer så att förbli (om inte någon grymt innovativ trollkarl uppfinner en kombination av bandy, fotboll, tennis, schack och snooker). Passa på att njut så länge det finns is utomhus i detta land...

Jo, jag glömde två saker: 1. Grattis, Kalmar FF. De må vara ett gäng halvt inavlade bönder, men 2008 spelade smålänningarna faktiskt fotboll för första gången. 70 gjorda mål är svårt att bortse ifrån. Och så har de Patrik Severin Ingelsten, något så ovanligt som en sympatisk, ödmjuk skyttekung (ungefär lika vanligt som crackrökande nunnor). Jag har faktiskt i flera år haft sympatier för den gamle mittfältaren från Hillerstorp, och detta år kanske främst för att just vara den ende som inte är släkt med resten i det rödvita guldlaget. 2. Vilka delar av Södermalm måste vi sälja ut för att få Harry Redknapp som tränare i Hammarby...?

Använder Martin Hansson schampo?

Ett av McCain-anhängarna starkaste argument var att han är "en riktig amerikansk hjälte" eftersom han under Vietnamkriget satt fången i fem år i ökända Hanoi Hilton-fängelset. Låt se nu, om man beväpnad till tänderna frivilligt beger sig till ett land och ett krig som man inte har ett dugg med att göra, och sannolikt hjälper till med att ta livet av en massa främmande människor för att sedan bli tillfångatagen - är det då något positivt?

Om jag åker till Bolivia och försöker smuggla knark och åker fast och hamnar i fängelse i flera år - är jag då en klockren statsministerkandidat när jag kommer hem igen?

Fastnade framför REA på SVT där de diskuterade olika slags tillsatser i schampo. Jag fick genast en smått isande känsla av att jag blivit grundlurad av reklam igen. Det känns alltid lika pinsamt, speciellt med tanke på att jag själv arbetar med marknadsföring och således borde ha förstått att man använder så många marknadsföringsknep man bara kan i alla branscher.

I söndagens DN var Anita Bergsten intervjuad. En 71-årig pensionär, född i Göteborg men sedan flera decennier boende söder om Los Angeles. Hennes förstaval var Mitt Romney (hängiven mormon och vapenfetischist), men nu skulle hon givetvis lägga sin röst på McCain. Hon ansåg bland annat att Obama på flera områden är rent kommunistisk, att försvaret och kampen mot terrorismen måste få mer pengar, att äktenskap mellan två av samma kön ska bannlysas i Kalifornien (lycka till i San Fransisco fru Bergsten) och att kommunala vuxengymnasier inte ska få några mer pengar. Göteborgare och republikan - en kombination som världen sannerligen klarar sig utan...

När det gäller just schampo så har i alla fall jag stått där framför hyllan i butiken ett otal gånger, vridit och vänt på flaskor i minst 40 olika färger och undrat över vad som är bäst. Lavendel? E-vitamin? Honung? B-vitamin? Hajleverolja? Men med tanke på att tillsatserna med åren blivit allt mer osannolika (Dove har exempelvis ett "serum" som ska vara stärkande för håret) så borde jag egentligen inte ha blivit ett dugg förvånad över organkemistens klara, tydliga svar på REA-patrullens fråga om vilka ämnen som på något sätt är nyttiga, stärkande eller reparerande för håret: "Inte ett enda". Inga vitaminer, inga oljor, inga örter... Och definitivt inga serum. Men allting går fortfarande att sälja med mördande reklam.

Nästa gång ska jag som en ren hämnd på hela hårvårdsmarknaden gå raka vägen in på Lidl och köpa hem en hel pall med "Fulschampo".

En annan svensk vi klarar oss alldeles ypperligt utan är Martin Hansson, Sveriges i särklass sämsta domare. I går gjorde han bort sig igen med en horribelt dömd straff i 93:e minuten på Anfield. Så nu är han hatad även i Madrid. Hur tänkte han den här gången? Att han skulle få en hedersmedalj av Liverpool? För min del får han mer än gärna bosätta sig där. Men bäst skulle han nog trivas om han fick flytta hem till fru Berglund i Los Angeles...

Allt talar för att det borde heta Holmzveden...

Okej, jag erkänner. Förra veckan tittade jag på "Dansbandskampen". Men vänta nu! Låt mig få förklara. Jag befann mig nämligen i Vingåker, och där finns ettan, tvåan, fyran, sexan och lådvin (hur fan vi får in TV6 förblir ett mysterium). Hur som helst är ju tv-utbudet en lördagkväll i Sverige helt skrämmande uselt. Man får alltså välja mellan "Slocknade stjärnor på is" eller "Dansbandskampen". Valet föll således på det senare - och det var en av de roligaste kvällar jag haft framför tv:n. Den ena massakern efter den andra på gamla popdängor avverkades på löpande band av dansband som antingen var fullkomligt tondöva eller utklädda till Elvis-kopior på LSD (vilket naturligtvis inte är en garanti för musiköra men väl för god underhållning under alkoholpåverkan).

Bodde i veckan på hotell i Oslo. Fick rum 602. Det var nästan så att jag hade väntat mig att få höra KSMB när jag öppnade dörren...

I Holmsveden finns det en man som går omkring iklädd cowboyhatt. På riktigt. I alla fall enligt han en trappa upp. Han klev på tåget söderut under World Cup i bandy. Jag ger mig fan på att han dessutom kan varenda låt i Dansbandskampen utantill. Visst är det obehagligt när plotten till en bra inavelsskräckis förvandlas till verklighet framför ens ögon?

Redknapp-effekt eller inte. Men från 2 poäng på 8 matcher till 7 poäng på 3 är rätt imponerande. Speciellt med tanke på att de på de två senaste tagit fyra poäng och gjort sex mål på Arsenal och Liverpool. Spurs är sannerligen Londons Bajen...

"Låt den rätte komma in" är närmast magisk filmunderhållning och ett ovanligt lyckat exempel på bokfilmatisering. Spring genast och se om du inte har hunnit med det än. Både för det fantastiska skådespeleriet som för Blackeberg i ett skönt grovkornigt retrospektiv från ett svunnet, tidigt 80-tal. Nostalgi och otäckt krypande spänning i en för året oöverträffad kombination.

Min bror kan numera titulera sig jurist. Jag är så jävla stolt över den gamle skolkaren. Ring om ni får problem med något eller någon!

Riksfritzbruttan har i veckan gett sig in i vargdebatten. Jag har faktiskt alltid trott att Silvia var rätt vass innanför pannbenet. Att hon sett en viss charm i att som god rikssamarit "rädda" den där osannolike förloraren från Solna. Och att arvet som hälften brasse, hälften tysk borde ha gjort henne till en bollkonstnär i världsklass. Men nu vet vi att lika barn leka bäst, och vi kan krasst konstatera att hon har är osedvanligt puckad för att var en person som kan sju språk flytande...

Att folk på allvar kan tycka att dansbandsmassakern är god underhållning gör mig lite orolig för den mentala hälsan hos vissa av mina medmänniskor. Men jag försökte ta det för var det var - en flippad parodi på musiktävling - vilket i kombination med en stadig bag-in-box emellanåt fick mig att skratta så att tårarna rann. Det var också festligt att se och höra "juryn", som så uppenbart försökte motsvara juryn i ett annat musiktävlingsprogram i en annan tv-kanal. Fast som parodi även det. Bara att kläcka ur sig att "Kiss borde lära sig av er" sedan ett av banden fullkomligt slaktat "I was made for loving you" går ju bara att skratta åt så man gråter. Eller att de tyckte "det var stabilt med en sådan taktfasthet" som kommentar till ett nummer man måste ha varit berusad intill medvetslöshet till för att hitta någonting som påminde om takt i.

Den som för övrigt inte anser att fotboll är på liv och död kan ju fråga den grekiske division 3-spelaren som hängde sig när han inte blev uttagen i truppen till cupmatchen mot Olympiakos. Eller, det kan man ju inte längre. Men han höll nog inte med...

Den coolaste upplevelsen den senaste tiden var dock när jag hamnade på ett party på ett kontor på Västmannagatan i Vasastan. Redan när jag gick in genom porten så tänkte jag att "det här är ju i samma kvarter som de spelade in Mannen på taket". När det sedan visade sig att vi skulle högst upp (7 trappor) i huset så blev jag allt mer exalterad. Och när jag några minuter senare fick upp en balkongdörr och blickade ut över taket så såg jag att det var exakt där Ingvar Hirdwall låg med ett gevär den 1 oktober 1976 i Sveriges bästa film genom tiderna. Som ni förstår är det svårt att matcha en mer religiös upplevelse för en filmnörd.