God fortsättning... and good night Glenntown

Paulinho är på väg till Qatar. Om det är den sista degen som krävs för att få Shaaban att skriva på så är min enda kommentar till Paulinho: "Tack för allt, god fortsättning och trevlig resa!"

Ett i grunden offensivt och spelskickligt lag är inte helt beroende av en sylvass avslutare (minns bara ett gulsvart lag från södra Norrland - dessutom varken offensivt eller spelskickligt - som tog SM-guld 1998 trots att man åstadkom mindre än ett mål i snitt per match). Utan en bra målvakt är man dock chanslöst. Då spelar det ingen roll om man har Berbatov och Trézéguet på topp. Med en tvålvante mellan stolparna hamnar hela laget i gungning. Och just därför väljer jag i dagsläget Rami Shaaban före Paulinho Guára utan en sekunds betänketid.

På plats 12 på listan över årets bästa rockplattor hamnar legendariska partyfinnarna HANOI ROCKS med plattan STREET POETRY. Snittbetyget landade på 3,23 och bästa spåret är grymt sköna och kobåjssvängiga FASHION. Det anmärkningsvärda med denna platta är att det är den enda bland de 13 främsta som inte har ett enda fempoängsspår. Men det är å andra sidan grymt stabil rock'n'roll. Något som man sannerligen kan tacka de forna Electric Boys-gossarna Conny Bloom och Andy Christell för. De har de senaste två åren visat att de vet exakt hur man ska staga upp och skaka liv i ett par gamla nerpundade, dundersköna rock'n'roll-finnar. Utan dem hade Hanoi Rocks garanterat inte funnits kvar i dag. Nu tillhör de helt oväntat världseliten på rockscenen. Imponerande är bara förnamnet...

På listan över 1987 års bästa plattor landade den rätt sunkiga och oerhört skramliga "Rock 'n' Roll" med Motörhead närmast utanför på plats 21. Men låten "Stone Deaf in the USA" har ju trots allt sin charm.

Det finns två julrelaterade traditioner man inte missar. Den ena är givetvis Nackastatyn. Om man inte befunnit sig vid Nackastatyn 12.00 på julafton så har fan aldrig Jesus fötts (vilket han troligtvis inte har ändå, men det kan vi ju låta traditionalisterna få fortsätta att tro). Den andra är prejulaftonen den 23:e i baren på Åhléns. Den förstnämnda har nu 21 år på nacken. Den senare har i stort sett lika många år (men vem minns egentligen på fyllan). Problemet var att 23 december i år inföll på en söndag. Hur fan ska man kunna hålla redan på sådant? Några av polarna tog "stafettpinnen" redan vid tvåtiden. Själv hade jag planerat att komma dit vid sextiden, som brukligt är detta datum. Men nu var det alltså söndag. Och baren stängde då tydligen redan 17.00. Och en tradition tog sin ände med förskräckelse (som det heter i sagorna).

I tidernas begynnelse var reglerna för Åhlénsgardet hårda. Då fick ingen ha köpt en enda julklapp innan vi möttes i den dåvarande fulbaren på plan 3 vid fyratiden på eftermiddagen. Sedan drack man öl och sicksackade mellan avdelningarna i fyra-fem timmar tills julklappskvoten liksom promillehalten var fylld. Familjen kunde sannerligen få en hel del rätt galna prylar till Kalle Anka dagen därpå...

På plats 11 över årets rockplattor kommer - för mig själv - helt oväntat FOO FIGHTERS med ECHOES, SILENCE, PATIENCE & GRACE med betyget 3,36. Oväntat eftersom jag har tyckt att Foo Fighters tidigare varit alltför poppigt amerikanska i sin stil - plus att det givetvis ligger herr Grohl i fatet i mina ögon att ha varit medlem av det mest överskattade bandet i musikhistorien. Bästa låten är givetvis plattans öppningsspår THE PRETENDER. Det tveklöst bästa detta band någonsin har åstadkommit. Och som får mig att (nästan motvilligt) se fram emot nästa skivsläpp. Om de gör en platta som genomgående är lika bra som första halvan på "Echoes..." så är förstaplatsen på en kommande årslista inom räckhåll. Imponerande är bara förnamnet. Igen.

Slutligen kom stabben upp med det givna, internationella namnet på Göteborg: Glenntown. The only town you never have to visit. Gott nytt på er alla! Må nyårsspriten berusa er fram till 4 januari...

Nu vet vi vem som är Karlaplans Kenta Gustafsson!

Jag var faktiskt och såg Magnus Uggla på Debaser för någon vecka sedan. Jag vet inte riktigt varför, med tanke på att han inte har skrivit en låt som går att lyssna på sedan 1980. Men jag gick ändå. Och blev faktiskt rätt nöjd. Att majoriteten av låtarna efter 1980 som han körde som väntat sög var man förberedd på. Likaså att majoriteten av låtarna fram till och med 1980 ("Raggarna", "Ja just du ska va gla", "Vittring", "Varning på stan", "Centrumhets", "Trendit, trendit") var fantastiska. Så enkla är vi människor i våra respektive, subjektiva tidsåldrar ibland. Nostalgi är en oerhört stark kraft. Men jag har givetvis svårt att ta att han gör sin bästa låt - "Asfaltsbarn" - i endast 30 sekunder, och dessutom akustiskt.

Mest nöjd blev jag dock över den oväntat plötsliga uppenbarelsen som slog mig just där och då. Precis framför oss stod nämligen ett gäng pappas-och-mammas-pojkar-och-flickor. Ni vet, gossar med framgångshjälmar som dissar alla som är uppväxta söder om Karlavägen, och flickor som är så strängt ompysslade att de uppträder helt förtappat på samma sydliga breddgrader. Det framgick tydligt av hela gruppens uttrycksätt såväl muntligt som kroppsligt att de tyckte det var tillräckligt spännande och tufft bara att befinna sig 50 meter från Björns trädgård - något ingen i deras släkt fyra generationer tillbaka ens vågat drömma om.

Men vad som framgick tydligast var att Magnus Uggla var deras alldeles egen... rebell. Och när man tänker efter så är det ju ganska givet. Snubben är ju född på Östermalm, och inget mindre än en svensk adelsman. Tacka fan för att han är rock 'n' roll i Stureplansfjortisarnas ögon och öron. Magnus Uggla är faktiskt helt enkelt Östermalms svar på Kenta. Och det är ju nästan... gulligt...

Det bästa med Ugglas konsert var dock inte något han sjöng. Det var hans t-shirt. Han hade nämligen på sig Triumphs turnétröja från Never Surrender World Tour 1983. Den coolaste, snyggaste t-shirt jag sett på en scen i hela mitt liv. På riktigt. Frågan är bara om han fått den av någon polare eller om han verkligen är ett gammalt Triumph-fan - då är han verkligen värd all cred i världen. Det som talar för det är att t-shirten i sig är så sjukt ovanlig att det är omöjligt att bara ramla över den i någon gammal retroshop.

Nu går vi raskt över till riktig rock 'n' roll, och plats 14 på 2007 års bästa rockplattor. Där hamnar legendariske gamle Rainbowsångaren JOE LYNN TURNER med soloplattan SECOND HAND LIFE och ett snittbetyg på 3,18. Turner faktiskt presterat bättre än han fått uppskattning för de senaste åren. De två plattorna tillsammans med Glenn Hughes är grymma rockrökare i klassisk 80-talsanda, och även hans soloplattor utöver dem - främst "Slamer" - är tydliga exempel på att rösten som gav oss mästerverk som "Difficult to Cure" och "Straight Between the Eyes" fortfarande har mycket kvar att leverera.

Bästa spåret på nya plattan heter CRUEL, men det finns tyvärr ej att uppbringa på Youtube än så länge. Den som inte kan vara utan herr Turner kan istället klicka här för en gammal goding (dessutom hans sista gig någonsin med Rainbow, från Budokan i Tokyo 1984).

På plats 13 kommer topp 20-listans hittills tredje svenska och fjärde nordiska band (och det är sannerligen inte slut där - detta är ett grymt år för oss nordbor): MUSTASCH och plattan med årets bästa titel: THE LATEST VERSION OF THE TRUTH. Den landar på snittbetyget 3,2 och bästa spåret är smått fantastiska DOUBLE NATURE.

Det enda jag längtar efter nu är en riktigt fin, grönvit julklapp. Hur galet det än må låta så är ju trots allt den stora grönvita drömmen just nu en lirare som är hälften egyptier och hälften finne, dessutom född i Solna och har spelat med Skansen...

Men vi förlåter gärna allt. För Rami verkar ju uppriktigt sagt vara en riktigt skön snubbe.

Frank Zappa dödade Nöjesguiden...

Tidernas bästa citatet som berör musikjournalistik kom nämligen från just Frank Zappa:

”Rock journalism is people who can’t write interviewing people who can’t talk for people who can’t read.”

För mig är det containerkids med för mycket bläck i pennan i allmänhet och alla anställda genom alla tider på Nöjesguiden i synnerhet i ett nötskal. Bara den repliken är så begåvad att alla som någonsin satt sin fot på Nöjesguidens redaktion skulle döda för att ha kommit på den själv.

Vad vill jag säga med det? Jo, att även Nöjesguiden - likt mig själv - har sammanställt listor för årets bästa skivor och filmer (plus självmordsoffer vi skulle vilja leva med, reclaim the brain-puckon vi skulle vilja ha till bords, regissörer alla mådde bättre av om de dog på riktigt etc...) Givetvis är det i vanlig ordning de absolut sämsta, mest oproducerade och minst kommersiella plattorna som är med på dessa listor. Nej, det har faktiskt inte att göra med att jag själv blivit äldre. Nöjesguiden var en lika skitnödig prettoblaska redan när jag själv var 18 år, och de skriver fortfarande endast för personen på andra sidan bordet. En hel redaktionsfarm av små själsdöda Per Bjurman-wannabies uppfödda på selleri och polsk stumfilm...

Men nu lämnar vi de tetravinfläckade palestinasjalarna åt deras öde. Kvasintellektuella bondläppar går det som bekant dussinet på, och verklighetsmässigt har Nöjsguiden alltid varit minst tre-fyra steg efter halvtrasiga fyllon i en lägenhet i Blackeberg.

Vi fortsätter istället resan med 2007 års bästa rockplattor. På plats 16 kommer VELVET REVOLVER med plattan LIBERTAD och snittbetyget 3.15. Plattans bästa spår är öppningsspåret LET IT ROLL. Denna låga placering har faktiskt inget med att jag tycker att GUNS 'N' ROSES suger, utan att det faktiskt är en rätt trött platta emellanåt. Scott Weiland är ruggigt cool, men musiken når bara Weilands egna höjder till och från.

På plats 15 kommer den ende på 2007 års lista som är med 2 gånger: Pete Way. Eftersom alla vet att det är världens hårdaste och törstigaste bassist så är det dessutom okej. Bandet heter DAMAGE CONTROL, plattan detsamma och bästa spåret SAVAGE SONGS. Damage Control har jag skrivit om tidigare på denna sida. Det är bandet som för 20 år sedan med lätthet skulle ha kallats för en supergrupp, med UFO:s Pete Way på bas, den forne gitarrvirtuosen Robin George, trumlegenden Chris Slade och den raspige, gamle Quireboys-sångaren Spike. Men även år 2007 är det förbannat stabil, tokbrittisk rock'n'roll som herrarna erbjuder. Det är för övrigt Damage Control som har Lemmy som modell för deras t-shirt på hemsidan. Say no more.

Kristoffer Björklund är klar för Bajen. En bättre andrekeeper är svår att hitta. För visst framgår det klart och tydligt i tonen hos kommentarerna från Bajens sida att "Poppen" inte är inköpt som numero uno mellan stolparna. Men säg OM Bajen skulle få Shaaban mellan stolparna (ingen spelare har enligt uppgift erbjudits ett liknande kontrakt tidigare) så är en spelare som "Poppen" exakt den numero due som krävs för ett nytt guld.

Stor humor var det dock att se spelaren som gud glömde - Jeffrey Aubynn - skriva på för laget som gud glömde - Malmö FF. Inget ont om Jeff som fotbollsspelare. Han är i sina bästa stunder magnifik. Men han är samtidigt den ende fotbollsspelare jag känner till som ALDRIG har förlängt ett kontrakt. Enligt uppgift vill han ha en ny sign on-bonus när kontraktet gått ut. Alla med förtståndet i behåll vet att man bara kan få en sign on-bonus när man byter klubb. Alla utom Jeffrey Aubynn. Men har man inte alla hästar hemma så ska man inte spela V75...

Nästa fredag kommer Pelle Fosshaug till Zinken med sitt Tillberga. Mitt mål då är att få hans självbiografi signerad. Det är nämligen en av två jag bestämt mig för att läsa under 2008. Den andra är givetvis "The Heroin Diaries" av Nikki Sixx. Man väljer som bekant att fördjupa sig i dem som har något innanför skallbenet. Den smarte losern (Nikki) är det betydligt lättare att fatta tycke för än de korkade (läs resten av Mötley). Och den underhållande dåren med självdistans (Pelle) är givetvis ljusår mer underhållande och värdefull för sporten än den divige och grinige dåren (läs Magnus Muhrén).

Och på tal om Zinken så var Bajen match mot Edsbyn inget mindre än en bragd. Hur många lag vänder 1-4 i andra halvlek mot Edsbyn? Hur många lag gör tre mål på fyra minuter mot samma skoterraggare? På förhand åtminstone inte ett lag som tappat åtta man ur startelvan till Ryssland. Men det känns som om årets upplaga av Hammarby är beredda att kämpa till sista blodsdroppen för att visa de nyryska bänknötarna vilka som är Söders sanna hjältar. Fan vet om inte Bagdad-Steffe kan få rätt till slut...

Om man behöver slänga sig som målvakt...

...så är man felplacerad.

Dessa bevingade ord yttrade en gång Ronnie Hellström. Livet blir inte mycket klarare och hårdare än så. Ronnies replik funkar faktiskt utmärkt som en metafor för i stort sett allt. Är det kört så är det...

Nu fortsätter nedräkningen på 2007 års bästa rockplatta, och vi har kommit fram till plats 18, som även den är av nordiskt ursrpung: NIGHTWISH med skivan DARK PASSION PLAY glider in med ett snittbetyg på 3,08 och ett bästa spår som döpts till BYE BYE BEAUTIFUL.

I senaste Sweden Rock Magazine har samtliga deras skribenter under året - 24 stycken - satt ihop sina topp 10-listor för året. Tre av dem har faktiskt Nightwish på en förstaplats, och visst funkar det stabilt med nya, svenska Anette vid micken. Men Nightwish gör det lite för svårt för sig. De vill visa sig på styva linan lite för mycket, utan att det egentligen tillför något (längre upp på årets lista har jag en handfull band som verkligen vet hur man visar sig på styva linan med en tanke bakom). Det finns faktiskt inte ett endaste 5-poängsspår på nya skivan. Det hade åtminstone förra "Once" ett par av.

För första gången i mitt liv känner jag respekt för Stuart Baxter. Att fyra minuter efter att som tränare för det enda lag i Sverige tagit sig vidare i UEFA-cupen meddela att man avgår är lite cred. Speciellt som Henke Larsson antydde tidigare i höst att Helsingborg är rena Kalle Anka-föreningen. Nya tomtar uttalar sig om saker de inte ens lärt sig som tomtar, varje dag. Han borde veta. Stuart Baxter borde veta. Den som kan läsa mellan raderna insåg redan tidigare att Henke Larsson inte direkt förbereder vem i familjen som ska hämta och lämna chippen i plugget när Helsingborg möter Ljungskile nästa säsong. Stuart borde dock styra upp vem som ska hämta och lämna Lee. Han behövs - om inte annat så på Söderstadion. Så att vi kan tracka skiten ur honom...

På plats 17 hittar vi ett av årslistans få AOR-inslag: PRIDE OF LIONS och skivan THE ROARING OF DREAMS, med exakt samma snitt - 3,08 på 12 låtar. Skillnaden är att här bjuds det på två fullpoängare, där det bästa spåret DEFYING GRAVITY är av absolut högsta hitklass. Fattas bara annat med tanke på att det är musikvärldens främste AOR-hitmakare - Jim Peterik (gossarna i Journey får ursäkta) - som är hjärnan i Pride of Lions. Vid sin sida har han även denna tredje gång sångunderbarnet Toby Hitchcock vid micken.

Det ska dock sägas att detta är den svagaste av gruppens hittills tre plattor. Att man skulle nå upp till det första, självbetitlade mästerverket från 2003 var väl kanske att önska lite väl mycket, men en lite vassare låtsamling hade man kunnat begära av mannen som till och med skrivit boken "Songwriting for Dummies". Här hittar ni korta smakprov från hela plattan. "Defying Gravity" kickar igång på 04:04 och 40 sekunder framåt.

Målet var att här börja nedräkning även för 1987. Men det visade sig vara lite för svårt. Det är i nuläget 22 plattor som ska fördelas på 20 platser, och jag tvingas än en gång låta betygsättning låt för låt fälla avgörandet. Vilket innebär en genomlyssning av dryga 200 låtar...

Veckans upptäckt: om man häller balsamvinäger på honungsmelon så smakar det som lösningsmedel luktar. Jättegott, med andra ord!

Vinnarlåten i Idol var för övrigt tråkigare att höra än att se avföring komma ut ur nummer 2 på en norsk get med förstoppning...

Bara för att locka alla gamla rockgetter ytterligare kan jag här och nu släppa 10 av 22 gruppnamn som tävlar om 1987 års bästa platta: Aerosmith, Demon, Dio, Black Sabbath, Def Leppard, Whitesnake, Deep Purple, Guns 'n' Roses, Def Leppard, Rush. Då har jag inte ens nämnt två som är rätt säkra på topp 5 - jag sa ju att det var sjukt hårt i toppen detta år. Thank you, good night, we love you all...

Jag har dig bebis... och kommer inte ens från Vasastan

När jag sprang nedför T-trapporna i Gamla stan för en timme sedan såg jag det mest omaka paret jag någonsin sett. I går såg jag för första gången sköna kultkomedin "Harold and Maude", men radarparet "Idol-Danny+Ulf Larsson" var faktiskt strået vassare. Jo, det är sant: Idol-Danny+Ulf Larsson=Party. Eller...?

IFK Göteborg fimpade Volvo som huvudsponsor till förmån för Kia. Detta sedan Volvo erbjudit sig att fortsätta sin sponsorresa - med 25% av föregående års belopp. Varför? Jo, Volvo har själva gjort en kundundersökning. Denna visade att Volvoägare inte är fotbollsintresserade...

Mållös är ett uttryck man gärna tar till när man inte har något annat på lager. Framför allt är det ett skönt, klyschigt ord att ta till när man tror att världen runt omkring fixar sig hjälpligt av sig själv.

För mig är - kanske främst i min yrkesbefattning - detta beslut något som rätt lätt går in på topp 5 på listan över de mest mentalt instabila besluten som fattats av av en mindre vetande människa. Kontentan av Volvos utvärdering är så mentalt instabil att jag inte ens förmår mig att skämta om den än. Man önskar spontant bara att Volvo upphör att existera inom fyra-fem månader...

Hela min musikvärld vändes för övrigt totalt upp och ned när bröderna Mael gick ut med informationen att de ska spela samtliga sina 21 Sparksskivor under 21 dagar på Carling Academy i London. Det är utan tvivel det coolaste något rockband i världshistorien någonsin gjort.
Manowar ska tydligen köra sina 7 första plattor rakt av på ett gig i sommar. Men att köra 21 skivor på 21 dagar slår allt. Dessutom genomförs det 21:a och sista giget samma dag som Sparks 21:a platta släpps officiellt. Inte ens i "På spåret" hade man kunnat matcha det så väl...

Med tanke på att det lär kosta minst skjortan (förmodligen bara en skjorta om det är en italiensk, specialsydd som är beställd av "arbetargrabben" Bruce Springsteen, men ändå) så är vi fyra man som planerar att se de tre storverken "Kimono My House", "Propaganda" och "Indescreet" under fyra dagar 18-21 maj i London.

I mitt förra inlägg startade jag nedräkningen på 2007 års topp 20-rockplattor. Jag gjorde en del missar. Bland annat missade jag medelbetyg och bästa låt. Så jag meddelar detta här och nu: 2007 års 20:e bästa rockplatta är IGNITION med svenska MERCURY FANG. Snittbetyget på de 12 låtarna landade på 2,83 och den bästa låten är RUN FOR YOU. Att jag dessutom missat att redan nu plocka med 1987 års bästa skivor - som är med i samma race - ber jag ytterligare om ursäkt för.

På plats 19 år 2007 hamnar THE POODLES och plattan SWEET TRADE med ett snittbetyg på 3,0. Höjdpunkten är givetvis "Seven Seas" med Peter Stormare, som inte bara är pudlarnas utan en av årets riktiga höjdpunkter på den svenska rockkartan!

Inom några dagar kommer jag givetvis (likt förra året) ha en lista sammanställd där jag parallellt räknar ned de 20 bästa skivorna 1987 och 2007.

Som en ren kompensation tänkte jag redan nu erbjuda min trogna läsarskara en lista över 2007 års bästa filmer. Med tanke på att jag har jobbat med film i 10 år så känner jag till svårigheterna med att definiera årsbästafilmer. Det största problemet ligger normalt inte i att alla man känner har olika smak, utan att alla har sett filmerna vid olika tidpunkter.

Jag tänkte därför göra det hela enkelt. Min lista utgår ifrån när filmen kom på dvd i Sverige. Då får den ha haft biopremiär i Bronx när den vill, tävlingspremiär i Cannes när den vill, tv-premiär i Skottland när den vill, dvd hyr-premiär i Skövde när den vill, 2 för 1-premiär i ett ICA-ställ i Vänersborg när den vill och tv-premiär på TV8 strax efter att Per Bjurman fått alla att kräkas en onsdag... när den vill...

PANS LABYRINT: Om någon stod först i kön när Gud delade ut scenografri så var det "Hellboy"-regissören Guillermo del Toro. Sedan spädde änglarna på och fick oss alla att så enkelt tro på det övernaturliga...

ZODIAC: Den snyggaste seriemördarjakten någonsin. Och den långsammaste film jag fortfarande drömmer om att få se i en förlängd version med kommentarspår...

PARFYMEN: En regissörs storhet avgörs lättast genom hans lätthet att skapa mästerverk i helt skilda genrer. Tom Tykwers "Spring Lola" är ascool. Hans "Parfymen" är så cool att definitionen cool tvingas avskrivas i varje förort...

THIS IS ENGLAND: Shane Meadows är egentligen inte en jättebegåvad filmskapare. Men han tog chansen att göra rätt film vid rätt tidpunkt. Regin är underordnad. Skådespeleriet och förmågan att fånga tiden är allt. Faktiskt.

BOBBY: I sitt första seriösa försök någonsin att skapa en riktig film sopar Emilio Estevez fullkomligt banan med de flesta av sina konkurrenter. I detta fantastiska drama - med skådisar som Anthony Hopkins, Sharon Stone, Helen Hunt, William H. Macy, Heather Graham och Christian Slater - får vi följa en rad personer som är på plats natten då Bobby Kennedy mördades. Och det är så jävla bra att man skäms över att inte ha betalat avgiften till sin lokala hyrvideobutik...

THE LAST KING OF SCOTLAND: Forest Whitaker är briljant som Idi Amin. Han fick en Oscar som Idi Amin. Han är helt sjukt jävla bäst i världen som Idi Amin. Jag tror att jag älskar Idi Amin...

APOCALYPSE: Årets äventyrsfilm. Punkt. Årets adrenalinkick. Punkt. Årets Mel Gibson har en skruv lös, and I like it. Punkt. Årets enda film vi vill se en del 2 av. Punkt. Årets det är okej att andas nu. Punkt.

BABEL: Bara att se Brad Pitt i två timmar utan att för en sekund reflektera över att det är Brad Pitt är ett litet mirakel i sig.

DE ANDRAS LIV: Har jag redan hyllat här tidigare. Den fick en Oscar för bästa utländska film, och det är fortfarande den bästa film jag sett på snart två år. Jag vill inte veta att en enda av er har läst nästa inlägg på denna blogg utan att ha sett "De andras liv". På riktigt. Bra film är på riktigt. Njut av det.

Finns det för övrigt någon som någonsin funderat över namnet på lokalen som livnär oss Söderbröder - och systrar - med vätska när våra hjältar skrämmer symaskinsoljan ur skoterraggarna? Det är sluttänkt nu. Det heter Zinkens Krog - oavsett vad som står på skyltar, menyer, hemsidor etc. Vi var för övrigt ett gäng där i kväll. Ett gäng som för alltid kommer att se Hammarby bandy som sin familj. Ett gäng som välkomnade Albin Selin som ny säkerhetsansvarig i denna varma familj.

Må han aldrig bli nykter...