Var fan var du när kungen trodde att han var här...?

När den lysande dokumentären om Gasolin sändes på SVT skickade jag ut ett mass-sms för att väcka folk ur Britney-dimman. Det visade sig då att min filmvetarvän Ronny Svensson inte bara är en skön snubbe att luta sig emot när det gäller film, utan att han dessutom var roddare åt Gasolin tre gånger i Göteborg 1976-1978! Och att Patric Ljungström, marknadschef på Hammarby fotboll, inte längre kan lira sin dubbel-LP med Gasolin på skivspelaren eftersom den är helt slut. Gasolin - the brand Nokia would kill for to connect people...

Mia Farrow ber kungen att inte åka till Kina, och det blir lite mer symaskinsolja på den allt annat än seriösa "bojkotta OS"-brasan. Om man nu på allvar vill sätta press på Kina och uppmärksamma deras brott mot de mänskliga rättigheterna så är det väl knappast rätt väg att göra det genom att trycka upp en mikrofon i nyllet på Bosse från Värnamo eller Britta från Skene och fråga dem om Sverige bör bojkotta OS? Det är lika fegt som felriktat. Om de som verkligen påstår sig ha koll och vill åstadkomma en förändring riktade sina frågor och anklagelser mot politiker och företag som bedriver handel med Kina istället, kanske någon började ta dem på allvar. För det blir väl ändå rätt patetiskt att lägga över den bördan och skulden på... Susanna Kallur?

Clash of the Titans - mötet då vi spikar årets plattor förra året och för 20 år sedan - är som sagt på gång. Men för att ge alla en chans att lyssna igenom klassikerna innan man ger sitt slutliga omdöme tänkte jag här droppa de 5 plattor som 1987 placerade sig högst - dock utan inbördes rangordning. Ni får dessutom själva kolla upp vilken platta respektive band släppte just detta år. Men här har ni nu de fem artister/grupper som gjorde de de FEM BÄSTA rockskivorna 1987 - i bokstavsordning: Dio, Gary Moore, Tommy Shaw, Triumph & Whitesnake. Fem stora stark till den som har rätt plattor i rätt ordning...

Vännen som går under namnet "Krossa Gnaget" har gjort en alldeles egen favoritvideo hemma. Han har på samma videoband efter varandra lagt in "The Firm", Bajen-Gnaget på Globen -93 och "Vi hade i alla fall tur med vädret". I mina ögon är det videobandet likvärdigt med en film som plockar hem topp 5 på Oscargalan...

På onsdag släpps nya Danko Jones. Men redan nu kan man njuta av hela plattan som om ett år lär vara på topp 5 för 2008 här: http://se.myspace.com/dankojones

Hur han tjänar pengar? Fuck knows. Men jag tar för givet att den som älskar Danko betalar för plattan. Den limiterade digin innehåller dessutom två bonuslåtar. Jag tillhör old school och för mig är det helt otänkbart att fulladda musik. Eftersom jag har för vana att röra mig bland intelligenta människor förutsätter jag dessutom motsvarande hos mina vänner. När det gäller topplistorna för 1987 och 2007 är det fan ett krav att man betalat för plattan för att få ta med den - annars skulle ju vilken Pirate Bay-tomte som helst kunna glida in. Just därför är topplistorna på denna blogg de enda du kan lita på. Att jag faktiskt har betalat för, alltså...

Framför allt är det förbannat korkat av Mia Farrow att komma med en sådan uppmaning till vår kung. Kina har han inte den blekaste aning om var det ligger, och OS har han ännu ej kommit till i kursen "förkortningar på svenska för monarker"...

Dags att skilja på hjältar och tomtar på vallen

Är det bara jag som är sjukt nöjd över att Sverige inte har fått några medaljer i skidskytte-VM? Jag är så jävla trött på den där krystade kvasiidrotten att jag kräks. Det var en sådan befrielse att äntligen få läsa en sågning av denna vintriga företeelse i Dagens Nyheter i veckan. Krönikören var av samma åsikt som undertecknad, att det lätt börjar råda ett hybristillstånd i den här nationen så snart vi har någon som är bäst i världen. Om det sedan gäller sänka skepp eller åka skidor och skjuta gevär samtidigt verkar inte bekomma våra landsmän.

Filmåret har börjat bättre än något tidigare under detta årtusende. Jag har tidigare nämnt James Grays thriller "We Own the Night". Sedan dess har jag fått möjligheten att njuta av några filmer som kom redan förra året, Robert De Niros skönt långsamma thriller "Den innersta kretsen" (hans första som regissör sedan "A Bronx Tale" 1993) och briljanta dramat "Half Nelson", med framtidens klarast lysande stjärna - Ryan Gosling (bilden).

Hur kan det komma sig att en i förhållande till sin storlek så galet framgångsrik idrottsnation som Sverige kan bli så litet att vi plötsligt griper efter skolgymnastiska halmstrån för att verka än mer framgångsrika? Det är ju helt sjukt. Det är en sak att möjligtvis vara stolt över att man bor i samma land som någon som bakat världens längsta sockerkaka eller har stoppat i sig flest snorkråkor på 35 sekunder. Men steget från att vara sjukt bra på casting från helikopter till att skapa ett masshysteriskt Stenmark-TV-stillestånd borde vara rätt långt. Hoppades man, i alla fall.

Men fan vet, när det på text-TV kommer upp som nyhetsuppdateringar att svenska innebandyligan ser ljust på framtiden eftersom man har ökat med 100 pers i snitt per match. Är det till 105 i snitt då, eller? "Vi vill tas på allvar", säger någon ansvarig pajas inom detta leksaksförbund. Att de är i desperat nöd att få fler på sina "matcher" som gillar att hoppa bock och spela spökboll bekräftas bara av att de döpt sin högsta serie till "Superligan". Vad blir nästa namnbyte? "Vi som är superjättejävlabäst på att spela spökboll med plastpinnar-serien"?

Bland de filmer som är Sverigeaktuella i år är nyinspelningen av "3:10 to Yuma" en riktigt glassig och nästan löjligt njutbar västern i gammal god 60-talsanda. Christian Bale och Russell Crowe är givetvis enastående - de är ju trots allt födda till sitt yrke (och de första minuterna tänker man nästan vem som på riktigt skulle vinna mellan Batman och Gladiator). Men den som verkligen sticker ut är Ben Foster i rollen som den läckert bindgalne Charlie Prince. Räkna med att han kommer att få axla större roller än i "Alpha Dog", "X-Men" och som gästspelare i diverse TV-serier i framtiden. Han är nämligen framtiden. Tillsammans med Ryan Gosling, naturligtvis. Ta en sista titt på ovanstående två skådisar. Namn som Russell Crowe, Christian Bale, Brad Pitt och George Clooney är just bara... namn. Gosling och Foster är duon som kommer att ge oss gåshud under 2000-talet. För att citera patetiske Per Bjurman: "Kom ihåg var du läste det först".

Helgens Södermalmsnytt hade fört samman idrottshistorikern Jan Lindroth och sportjournalisten Pamela Andersson, med målet att klargöra vad som är sport eller ej. Detta är ju en ständigt levande fråga, speciellt ur mitt perspektiv, vilket ni säkert förstått under åren. Som jag ser det åker du alltid dit på någon sport. Det finns alltid något obskyrt idrottsutövande som du själv klassar som gränsen för vad idrott verkligen är. Lindroths och Anderssons artikel handlade om just detta. De fick bedöma följande 13 kroppsliga rörelser: beachvolleyboll, frisbeegolf, boule, dart, biljard, bangolf, schack, bridge, cheerleading, bordshockey, casting, skytte och bågskytte.

Bästa filmen hittills detta år är dock "Rise of the Footsoldier", den sanna berättelsen om om Carlton Leach. För den som inte kopplar hans namn alls så var han en av grundarna till I.C.F. - en av de mest ökända, brittiska huliganfirmorna (West Hams) - och blev sedemera en lika ökänd gangster i Essex. Den är fullständigt skoningslös, och Ricci Harnett i huvudrollen är fullständigt lysande. En brittisk "Maffiabröder" - fast brutalare på ett mer realistiskt sätt. Jag tvivlar nästan redan här i februari på att jag kommer att se en bättre film i år. Att jag kommer att få se en hårdare film är helt uteslutet...

Det var endast 5 av 13 tidsfördriv som av både Andersson och Linderoth klassades som sport: beachvolleyboll, frisbeegolf, bangolf, skytte och banskytte. Att bridge och - framför allt - schack, är att betrakta som taktiska hobbytidsfördriv köper jag helhjärtat. Om jag tillåter mig själv att bryta de tidigare nämnda så kan vi göra sportlistan betydligt kortare - eftersom jag personligen initialt såg samtliga dessa som hobbyer innan jag läste artikeln. Det mest intressanta är inriktningen "prickskytte". Om det inte gäller som sportutövande inom dart, biljard, boule och casting, så undrar jag hur fan det kan gälla i bågskytte, frisbeegolf och skytte.

Svaret är enkelt. Endast beachvolleyboll är en sport av dessa 13. Dessutom betydligt mer än skidskytte, som galet nog inte ens var ifrågasatt. Att Lindroth satte ett av sina sju kryss på cheerleading hoppas jag för hans del gav ett mutat liv i sus och dus. Om inte så lär vi snart se honom på Säters slutna avdelning. Men t o m på mentalsjukhus lär de som talar varmt om cheerleading som sport vara i minoritet...

Om nu någon undrar hur fan jag kom fram till alla dessa funderingar är svaret givetvis detsamma som alltid på denna blogg: C2H5OH (i kemikretsar populärt kallad "fyllehunden"). I mitt fall rör det sig mer konkret om ren kärlek som lagrats på fat och därefter tappats på flaska på Bow Street sedan 1780. But don't try it at home, kids.

Om något idrottslag bör uppmärksammas denna vinter så är sannerligen inget håkkygäng eller skidskyttelandslag, utan Bajens bandygossar. Det säger jag inte som läskigt grönvitfärgad. Men att sumpa nio man ur startelvan, vara sekunder från konkurs - och sedan ändå med ett gäng grabbar som råkade ha skridskor kvar hemma i garderoben ta tolv raka segrar på hemmaplan är faktiskt en prestation som ingen idrottsperson eller något lag som tidigare vunnit SVD:s bragdguld varit i närheten av. På riktigt.

Det blir ingen ny uppdatering på topplistorna för 1987 och 2007 denna gång. Årets möte är nämligen på G. Jag har dock köpt 2008 års första platta (det tog lång tid detta år): Tobias Sammets Avantasia. Jag var bara tvungen att köpa nya "The Scarecrow" sedan det blev klart att de inte bara kommer till Sweden Rock utan även kommer att headlina Wacken (det är stort). Vem Tobias Sammet är? Sångare och bassist i Edguy, ett band som jag faktiskt aldrig lyssnat på. Vad Avantasia är? Hans hobbyprojekt vars nya konceptplatta innefattar gästmusiker som Alice Cooper, Bob Catley (Magnum), Eric Singer (Kiss), Roy Khan (Kamelot), Michael Kiske (Helloween), Rudolf Schenker (Scorpions), Kai Hansen (Gamma Ray) och Jørn Lande (Masterplan). Våga för fan inte fråga om det är bra...

Finns det ett musikliv bortom bokstaven C?

Poison är klara för Sweden Rock. Vilken jävla tur att festivalarrangören lyckades klämma in en matrast också i den fullspäckade schemat...

Rami Shaaban är klar för Bajen. ÄNTLIGEN! som Gert Fylking skulle ha uttryckt saken. Frågan är väl bara hur Hammarby egentligen skulle ha uttryckt saken. Hur de egentligen uttrycker saken framgår i morgon lördag då de går ut med det hela officiellt. Men det är ju utan att överdriva rent pinsamt att vara sist med sin egen nyhet. Nu råkar jag veta att det till största delen är en läcka i Fredrikstad som ligger bakom själva huvudnyheten. Men det finns bevisligen minst en även i grönvita led som är alldeles för kåt för att få fram "sin" nyhet först. Min lösning på problemet är rejält grundläggande: Skär halsen av "Allan Ball".

Det har egentligen aldrig hänt i vår extremt kommersiella industrivärld att man fått behålla jobbet om man yppat företagshemligheter som inte är officiella. Det är med andra ord på tiden att man får veta vad det innebär att avslöja saker även inom den idrottsliga sfären. Jag menar det: skär halsen av den svartfot inom Hammarby Fotboll som gick ut med denna nyhet till medierna innan Ramis signatur satt på papperet. På riktigt. I dagens mediasamhälle är det bara skvallerbyttor som får cred och uppmärksamhet. Ett rakt snitt över strupen och en dumpning på Plattan skulle få bort den typen av asgamar och blodiglar.

Jag var i veckan med arbetet på ett "Sony United-party" på Rival. Där var det auktion med saker från de sex olika, svenska Sonybolagen. Jag ropade in två saker. Dels en låda med Bruce Springsteen - jag har ju egentligen aldrig gillat den där arbetarkillen i italienska flanellskjortor, men 32 CD-skivor, 5 DVD:er, 1 Blu-ray och 2 LP-vinyler för 800 buck var ju rätt överkomligt.

Grabbarna som jag brukar ha årets-plattor-supa-och-ha-kul-med har varit aningen frånvarande. Därför beslutar jag här och nu att droppa även plats 6 och 7 på listorna för 2007 och 1987. Vem vet, om alla visar sig vara torra och vuxna så kör vi ett topp 5-paket för rubbet här nästa helg. Men låt oss inte gå händelserna i förväg, utan börja med de som placerat sig där de förtjänar:

På plats 7 förra året hamnar KEN HENSLEY med vaxet BLOOD ON THE HIGHWAY. En helt grym konceptplatta som låt för låt tar upp herr Hensleys era som rockmusiker. För den som inte vet vem Ken Hensley är så borde det räcka med informationen att han är grundaren och keyboardspelaren i Uriah Heep.

På plats 6 förra året landar MAGNUM med PRINCESS ALICE AND THE BROKEN ARROW. Jag har tidigare sagt att det är den bästa platta herr Clarkin (som ÄR Magnum) skrivit sedan "On a Storytellers Night". Ska vi ta en dubbelcheck i publiken? Ska vi fråga på nytt om någon verkligen fattar vad det var jag just sa? Att det är deras bästa platta på 23 år? Tro mig...

Sedan kammade jag hem en mp3-spelare för 300 spänn (som enligt Pricerunner buckar minst 850 svenska dineros). Och det var faktiskt något av en uppenbarelse att få kunna höra musik igen - när man vill. Jag letade snabbt igenom min vindslåda och hittade min gamla Sony Walkman - som jag kysste adjö rakt av.

På plats 7 år 1987 hamnar en platta som jag faktiskt tror att många har på topp 3. Och det finns nog dem som t o m har den nummer 1: DEF LEPPARD och HYSTERIA. Skillnaden mellan mig och "många" är dock att jag inte sätter någon av balladknäckarna främst, utan rakt, rockigt, sköna WOMEN.

På plats 6 landar THE ETERNAL IDOL med BLACK SABBATH. Det fanns givetvis en hel del luckor att fylla efter Ozzy och Dio, Men Tony Martin gjorde sitt bästa - och det räckte långt. Bästa stänkaren var "Lost Forever", vilken inte finns att uppbringa i cyberrymden. Det är uppenbarligen alldeles för svårt att hitta något där ute som talar för Tony Martins värdighet som medlem i Black Sabbath. Men vem kan glömma grymt fräscha The Shining?

Sedan satte jag mig och la över musik som jag förväntade mig att jag inte kunde leva utan nu när jag fått en musikmaskin jag inte kan leva utan. Vad som hamnade i min nya walkman? Alla plattor med Coeheed & Cambria. Alla plattor med Cheap Trick. Alla plattor med Tony Carey. Och alla plattor med City Boy. Totalt 22 stycken. Men antalet plattor var inte det märkliga. Det helt sjuka var insikten om att min mp3-spelare faktiskt endast innehåller musik på bokstaven C!

Slutligen kan jag bara konstatera att Fabror tåg har gift sig. Han var korkad nog att tro att det skulle funka på det sättet. Att man (inte ens) meddelar vännerna att det är på det viset. Farbror tåg har aldrig varit speciellt vis. Den sortens dumhet slår alltid tillbaka på en själv. Med speciellt hård kraft om man tror att man kan mörka ett bröllop bara för att man råkar vara bosatt i Moskva större delen av sitt liv. Och slippa en svensexa. You better prepare, konduktören...