Testar... lite... bara...

Låt oss se om kärleken kommer in i alla våra rum...
http://www.youtube.com/watch?v=K6qNNtVNeYs

Och jag som lovade...

Hur som helst. En grönvit puckosupporter och mossig hårdrockare finns nu att finna här:

twitter.com/Bobigol

Hastigt och lustigt i större kostym

Vad svarar man när chefredaktören på Eurosport.se ringer upp och vill ha en som officiell supporterbloggare på deras hemsida? Man svarar naturligtvis ja. Att få känna sig utvald sker inte alltför många gånger i livet (speciellt inte vid laguttagningarna på gymnastiken i mellanstadiet).

Filosofiska tankar om spritsorter, containerkommunister, Ingvar Hirdwall, sjukhusbelysning, mossig hårdrock och parallellslalom från 1978 lämpar sig dock fortfarande kanske bättre i detta forum. Även om jag nog ska få till några sköna kopplingar även till de ämnena på Eurosport.

Det ska naturligtvis bli en rolig utmaning. Jag känner mig heltaggad i kombination med en lätt panikångest. Ni vet, ungefär som Ellen Ripley kände när hon skulle ta sig med katten Jones till räddningsskytteln utan att stöta på monstret, fem minuter innan rymdskeppet Nostromo skulle sprängas i luften…

Men strax efter klockan 13 idag är det bara att klicka in sig på http://www.eurosport.se/. Direktlänk till bloggen kommer lite senare att läggas upp överst här till höger. Den som står ut med mitt svammel ska förhoppningsvis få så dagliga uppdateringar där som möjligt. Den som tycker det räcker gott och väl med mina mer sporadiska inlägg i spritdimman får gärna stanna kvar här.

Glöm aldrig att i cyberrymden kan ingen höra dig skriva...

Vid bardisken är snacket alltid på rätt nivå...

”Vilket kanonläge hon hade varit i om hon hade varit lite starkare”. Repliken är SVT:s kommentator när Anna Olsson närmar sig upploppet i ett sprintlopp på skidor. Eh… ja, det är ju liksom just det idrott går ut på. Att vara lite starkare, lite snabbare än alla andra. Utan tvekan årets sportfloskel så här långt.

Jag glömde 1: Eftersom sammanfattningen av skivåret 2008 inte blev lika genomarbetad som normalt, så blev AOR-nörden i mig bryskt undanknuffad av den mossige metallaren. Jag släpper här därför fram den mjuka pudeln och förkunnar att Journeys "Revelation" faktiskt är den bästa platta dessa legender gjort sedan "Raised on Radio" 1986. Mycket tack vare den filippinske Steve Perry-klonen Arnel Pineda, som är galet vass i Change for the better - 2008 års bästa 80-talshit, om ni förstår vad jag menar.

De skönaste diskussionerna dyker oftast upp på den lokala syltan. Jag var på min häromdagen och halkade in i en som de två bakom bardisken hade. ”Har du sett Death Race?” frågade den ene, och följde efter den andres nej upp med ”Gillar du seriemördare?” Ja, ni fattar. Inte på Nobelnivå direkt, men helt rätt nivå till ett par kalla vid en bardisk.

Nog för att man alltid tyckt att Thomas Wassberg är en hård rackare, men det kom ändå som en överraskning att hans favoritband är Rammstein. Den gubben är fanimej lika hård och kärv som ett Gunnebostängsel…

I torsdags fick jag veckans dos av rock i form av Backyard Babies på Tyrol (jag skippade dock såväl Jäger som tyrolerhatt). Backyard är ju trots allt det mesta av rock’n’roll det här landet har att erbjuda sedan Leila K började samla tomburkar och Thåström började dejta Regina Lund. Framför allt trummisen Peder Carlsson och sångaren Nicke Borg. Dregen är så uppenbart utstuderat rock’n’roll, men Carlsson och Borg är genuint coola. Nästan som Cheap Trick. Där snackar vi en kvartett av omätbar coolhet.

Jag glömde 2: Man brukar ju inte lyfta på hatten för motståndare frivilligt, men om jag vann på lotto skulle jag göra allt för att köpa Per Hellmyrs till Hammarby. Snacka om lirare. Lika mycket som jag hatar att se honom snurra mot Bajen, lika mycket njöt jag av hans fullkomligt sagolika behandling av skridskor, klubba och boll under VM.

Höjdpunkten vid den lokala bardisken var när bartender 1 drog igång Village Peoples Go West i högtalarna. Bartender 2 med ett flin: ”Lirar du din bögmusik nu igen?” Bartender 1: ”Lägg av nu, dom ÄR inte bögar!” Bartender 2 med ett asgarv: ”Eller HUR!”. Bartender 1, lutande över bardisken mot mig: ”Fan, han bara trackar mig för Village People. Visst ÄR dom inte bögar?!” Varpå jag bryter ihop fullständigt och nästan ramlar av barstolen av skrattkramp…

En bandyportfölj lyser alltid upp tillvaron

Så där, då är man nästan uppe vid ytan igen. Inte för att jag vet hur tillvaron ser ut om någon månad, men jag säger som Per Elofsson: ”Det är bara att bryta ihop och komma igen”.

För att bättra på humöret förlades gårdagen till Västerås och VM-finalen i bandy. Jag försökte få med mig ett rejält gäng, men det slutade med att jag själv satt i bistrovagnen på väg mot gurkstan. Jag trodde i min enfald att alla var lika förälskade i den vackraste av sporter som jag, men icke. Som tur var blev jag som alltid varmt mottagen av Wille & Co på plats, och portföljen var givetvis laddad.

Är det bara jag som tycker att det är lite fruarna i Stepford-varning på Jessica Almenäs? Lite för klämkäck, lite för perfekt, lite otäck. Man får nästan känslan av att hon är tillverkad på någon uzbekisk genfabrik...

Det var första gången jag fick uppleva ett svenskt VM-guld i någon sport på plats. Det kändes stort. Dessutom bidrog man till det nya publikrekordet i ABB Arena: 7519 glöggstinna personer. Men trots det var det inte så speciellt bra drag, så jag testade i andra halvlek något nytt för att tagga mig lite extra. Jag tryckte helt enkelt in hörlurarna till mp3-spelaren, satte på Metallicas ”Ride the Lightning” och hällde upp en rejäl mugg med Blossas 08. Och när Anders Östling körde slalom genom det ryska försvaret och sprätte in 3-1 till tonerna av ”Trapped Under Ice” så infann sig plötsligt den rätta guldstämningen.

Häromdagen när jag såg slalom på TV kom jag att tänka på Jan Bachleda. Det var en tid då vi var ett gäng som i flera månader droppade kultiga namn på forntida alpina stjärnor (som jag skrivit om här tidigare). Vi kunde vakna på natten för att skicka ett sms med texten Toshihiro Kaiwa eller Paul Accola. En god vän som nu går under artistnamnet Franco Bieller droppade just det namnet, och sedan var den tävlingen all, som det heter.

SJ har numera halvflaskor av mitt favoritvin Campolieti i bistron. Det kompenserar alla förseningar en del. Nästan tecken på klass faktiskt.

Polacken Bachleda var en av stabbens två favoriter (den andre var den enögde Fausto Radici). Om jag inte minns fel så var Bachledas största merit någonsin att han ledde slalomtävlingen i Adelboden 1975 efter första åket. Han vann naturligtvis inte (äkta hjältar vinner - nästan - aldrig). Han kom nog trea, och han slutade nia i den totala slalomcupen 74/75. Men farsan minns det fortfarande som om det var igår när Bachleda ledde inför andra åket. Som han uttryckte det så åkte han för all saltgurka och alla rödbetor i världen. Eller i Gdansk åtminstone.

Tennishuliganer i Australian Open är verkligen skruvat. Nog för att de sympatiserade med en bosnier respektive en serb, men ändå. Jag har svårt att sätta mig in i hur det skulle vara att dra en flaska kir och sedan nita någon som inte gillade exempelvis Nicklas Kulti…

Då ska man minnas att säsongen 74/75 var ett makalöst stort alpint kultår när det gäller namedropping. På plats 1-8 i slalomcupen hamnade till slut i tur och ordning Stenmark, Thöni, Gros, De Chiesa, Hinterseer, Radici (!), Neureuther och Fernández-Ochoa. Sug på den listan. Och då har vi inte ens nämnt samma års störtloppsspecialister Klammer, Russi och Plank, eller storslalomfantomerna Hemmi och Håker. Och Walter Tresch kom på 14:e plats i den totala världscupen. Glöm aldrig Walter.

I bistrovagnen hamnade jag bredvid tränaren för det svenska landslaget i skicross. Han var på väg hem till Branäs efter en Europacuptävling i Schweiz och kopplade liksom jag av med en burk Mariestad. En trevlig lirare. Faktiskt så trevlig att jag var tvungen att kolla Wikipedia när jag kom hem för att få veta vad skicross är för något. Nu vet jag inte bara vad det är utan också att det är en OS-gren från och med Vancouver 2010.

Årets nonsens: När 2500 brittiska kvinnor skulle utse världens sexigaste man så vann Johnny Depp (fantasilöst men acceptabelt) men på andra plats kom en Robert Pattinson. Robert vem? tänkte jag innan jag googlade. Det visade sig att det är en skådis som varit med i ett par Harry Potter-rullar och i färska Twilight. Det mest fascinerande var dock att han ser sjukt alldagligt grå ut. Är "kändisar" verkligen så betydelsefulla i drömmar? Det är ju helt skrämmande ytligt om vi ska vara allvarliga. Räcker det med att en person har varit med i en film för att man utan att blinka ska kasta underkläderna?

Saxons nya fullängdare "Into the Labyrinth" snurrar avbrutet i stereon. Jag vågar nog påstå att den är det bästa detta sköna (och alltför underskattade) NWOBHM-gäng släppt sedan "Dogs of War" 1995. Till och med Aftonbladets Mattias Kling hade den överst på sin "Bäst just nu"-lista med kommentaren "Saken är Biff!". Det är bara att hålla med.

Om jag hade vetat att Jonas Claesson skulle snöra på sig grillorna i Vetlandas cupmatch mot Nässjö så hade jag nog tagit tåget till Småland.

På tal om hårt svängande musik så rankar Robert Wells Slayers Raining Blood som en av de fem bästa låtarna någonsin. Kan han verkligen mena allvar eller försöker han bara spela tuff? Den mannen känns ju också smått otäck, men fruarna i Stepford kan ju behöva män också...

Ofrivilligt uppehåll...

Prekära omständigheter har gjort att jag inte kan fokusera på något just nu. Det har tyvärr även drabbat denna blogg. Men jag planerar att komma tillbaka med full rapport och förklaring till helgen.

Tills dess får ni hålla till godo med videon till Saxons nya singel "Live to Rock" här. Om ni tycker att den känns tradig och 80-talsnördig så har ni helt rätt. Men om ni kollar vidare på länkarna till denna video och tävlingen "Riff King" på Youtube så kan ni se att ett skönt gurasolo på webkameran till just denna video kan innebära en weekend för två i exempelvis Tokyo eller Rio de Janeiro - med bandet backstage hela dagen och så får man komma upp på scen och köra SITT solo live just där och då! Den som vill kan ju kalla Saxon mossiga, men Biff & Co bevisar med detta att de fanimej är längst fram när det gäller den interaktiva musikutvecklingen!

Och medan ni kollar på den kan ni ju fundera på det märkliga med att Steve McClaren vill ha Suleyman Sleyman till FC Twente. Det är faktiskt rätt skruvat till och med för en bajare...

Slutet gott, allting gott?

Så har det då blivit dags för en liten sammanfattning av kulturåret som gått. Vi börjar med årets...

...FILMER
Det är i stort sett omöjligt att komma runt "No Country for Old Men". Det känns nästan som ett fantasilöst val - av en film som inte har en fantasilös sekund och det hårdaste karaktärsgänget sedan "Gudfadern". Men den vinner i hård konkurrens med svenska mästerverket "Låt den rätte komma in". Vem kunde ana att Blackeberg skulle utgöra filmårets mest suggestiva kuliss? Eller att en vampyrfilm skulle bli den bästa svenska filmen sedan "Fanny och Alexander"? Helt galet...

I övrigt var "The Dark Knight" den bästa superhjältefilm som någonsin gjorts, löjligt underhållande och chockerande våldsam. En film långt ifrån mainstream som jag blev helt tagen av var franska rasistdramat "Live and Become" från 2005, om en nioårig judisk, etiopisk pojke - årets hyrtips!

På skådespelarsidan var Heath Ledger magiskt tragisk (eller tragiskt magisk om man så vill) som Jokern i "The Dark Knight". Tommy Lee Jones var coolare än någonsin i "No Country..." och unga Lina Leandersson i "Låt den rätte..." inget mindre än det största svenska filmfyndet sedan Anton Glanzelius i "Mitt liv som hund".

Årets sämsta film då? Ja, usla filmer görs det som bekant alldeles för många av. Men ingen av de usla filmer jag sett i år har haft samma förutsättningar, pengar och skådespelarensemble som "Mamma Mia!". I 30-talets Tyskland lät sig en hel nation förledas av en skicklig demagog utan att genomskåda hans fruktansvärda agenda. I Sverige 2008 har en hel nation låtit sig förledas av Björns och Bennys skickliga musik och vägrat genomskåda att den i själva verket är en präktigt välgödd kalkon.

...MYSTERIUM
Hammarbys backlinje. Det var först när de plockade ned mittfältare och slängde in anfallare från utvecklingslaget som de höll tätt bakåt. Det känns inte helt betryggande att en okänd moldavier ska bli den räddande försvarsängeln 2009...

...BÖCKER
Med böcker är det ju ofta så att de inte nödvändigtvis läses samma år de publiceras. I början av året läste jag exempelvis om Norman Mailers "Bödelns sång" (filmatiserad med Tommy Lee Jones i huvudrollen, vem annars), efter att Mailer plötsligt checkade ut i november förra året. Vid sidan av Mario Puzos "Gudfadern" är det den enda roman jag läst om, eftersom livet är alldeles för kort för all god litteratur. Om jag tvingades i dag så skulle jag nog utse Mailers fulländade berättelse om Gary Gilmores tragiska livsöde till det bästa som någonsin skrivits.

Av de nyare böcker jag läst i år rankar jag Ian McEwans "Lördag" högst. Det är ett på alla sätt lysande exempel på hur man på bästa sätt använder bokstäver. Den är på ett märkligt sätt så vackert vardaglig att den nästan inte kan beskrivas, men om du gillar att läsa så har du några fantastiska timmar framför dig. Hans senaste "På Chesil Beach" ligger för övrigt på mitt nattduksbord just nu.

Bland spänningsromanerna så har Dennis Lehane även detta år dominerat mitt läsande. Både "Gone, Baby, Gone" (som blev en förvånansvärt lyckad filmatisering) och "Mörker, ta min hand" är lysande. Åsa Linderborgs "Mig äger ingen" var årets bästa arbetarklass- och uppväxtroman, Chuck Klostermans till 85% sanna berättelse (lite skönt uppskattat på omslaget) "Killing Yourself to Live" var årets bästa och roligaste biografi, och i den nyinstiftade genren "svensk socialrealism möter skräck" var "Låt den rätte komma in" rent förtrollande även utan minsta tillsats av space cake.

...IDROTTARE
Jag går fortfarande in på Youtube ibland för att se Usain Bolt smula sönder allt motstånd i 200-metersfinalen i Peking, och jag får fortfarande gåshud varenda gång. Tveklöst årets idrottsprestation alla kategorier, och naturligtvis är Bolt efter sina makalösa tre guld och tre världsrekord under OS ohotad till titeln som årets idrottare.

En annan friidrottare man häpnade över var ryske höjdhopparen Ivan Ukhov. Ni vet han som var så sjukt packad i Lausanne. Visst är det tragiskt att se honom hoppa (eller det var åtminstone vad han försökte göra) bort sin karriär just där och då, men det går inte att komma ifrån att det var lika fascinerande som underhållande första gången man såg händelsen.

...ROCKPLATTOR
Tidigare år har jag på denna blogg noggrant redogjort för årets bästa plattor för övervintrade hårdrockare, med snittbetyg och allt. Den främsta anledningen till att så inte är fallet detta år är för att det kanske har varit det bästa året på ett decennuim för alla oss gamla mossiga metallare.

Alice Cooper, Motörhead, Danko Jones, Metallica, Uriah Heep, Whitesnake, och AC/DC (jag trodde aldrig att jag någonsin skulle säga något genuint gott om tidernas bästa coverband, vilket de varit sedan Bon Scott dog 19 februari 1980) har alla släppt överraskande starka alster. Av de svenska banden så sticker Evergreys "Torn" och Backyard Babies självbetitlade platta ut mest. Och så har vi ju Judas Priests mastiga konceptplatta "Nostradamus", en skiva som växer oavbrutet men som likt ett bra vin (finns det förresten några dåliga?) kräver tid för att nå full mognad.

Listmässigt nöjer jag mig till slut med att fastställa en topp tre-lista utan inbördes rangordning för 2008: Avantasias "The Scarecrow", Volbeats "Guitar Gangsters & Cadillac Blood" och Bob Catleys "Immortal". En tysk, en dansk och en engelsman - bara Bellman som saknas med andra ord. Kanske har Volbeat ett visst övertag eftersom den plattan svänger lika skönt som en nyoljad skateboard på... Plattan. Å andra sidan sjunger Bob Catley dessutom på två av spåren på Avantasias platta. Som när allt kommer omkring kanske är... Nej, jag kan kan inte sära dem åt.

...TÖNTAR
Containerkommunisterna vinner även detta år (för vem vet vilket år i ordningen). Ni vet, de där som köper oljefläckade täckjackor på Myrorna, bär malätna Ingemar Stenmark-mössor (som de hittat i gamla UFF-containrar) året om, spottar ur sig kvasiintellektuella kulturfloskler på trånga fik med plyschinredning på Söder, påstår att Lars Ohly (som de sett på bild och inte är helt säkra på vem det är) nästan är extremhöger jämfört med dem själva, på helgerna intar Söders klassiska ölhak och inrökta syltor som om de varit stammisar där i 30 år (trots att ingen av dem ännu ej fyllt 30) och diskuterar tjeckiska filmfestivaler med filmer ingen av dem skulle drömma om att se på riktigt, anser att det mest spännande och demokratiska som finns är att skicka några gatustenar på poliser och genom skyltfönster under "Reclaim the City"-upplopp (reclaim the brain är vad de egentligen skulle tåga för) och så låtsas de (naturligtvis) att de alla är födda och uppväxta på Kocksgatan. Allt detta för att försöka dölja det faktum att de är uppväxta i ett övre medelklasshem i Östergötland eller norra Småland. När ingen annan ser tittar de på Let's Dance, läser Dan Brown och lyssnar på Absolut Dance Hits 35. Så genomskinliga och patetiska att man rodnar...

...COME-BACK
Mickey Rourke är ohotad till detta pris bara efter att jag sett trailern till "The Wrestler". Tyvärr hann jag inte se filmen på Stockholms filmfestival, men den lär hamna i toppen på nästa års filmlista eftersom den har officiell svensk premiär en bit in på det nya året. Bli inte förvånad om denne på alla sätt uträknade skådis har både en Golden Globe och en Oscar instoppade i trikåerna innan våren är över. Se trailern här.

...KAPPVÄNDARE
Jag själv, som efter två år kom på den fullkomligt vansinniga idén att skriva nykter! Och på sista kvartalet blev det fler inlägg än under de tre första kvartalen sammantagna. Om det blivit till det bättre eller sämre har jag ingen aning om, men nu växer det i alla fall inte spindelväv på tangentbordet. Det spills inte ens rödtjut eller irländsk whiskey över det längre.

Det var allt för i år gott folk. Vi ses på samma plats, samma kanal när röken från häxpiporna lagt sig. Som Ozzy säger: Thank you, good night, I love you all...

Kanske är alla goda ting trots allt tre...

Det var många legendarer som gick bort i julhelgen. Gösta Krantz (med vars son jag faktiskt tillbringat ett antal sorgefyllda bandytimmar på Studenternas) var en. Gösta var för mig Casinorevyn, han var den siste i gänget som nu gick bort. Vilket som alltid för tankarna till Carl-Gustaf, vilket i sin tur alltid gör mig lika upprörd över att den fantastiska tv-serien "Babels hus" inte finns att tillgå på dvd. Men nu kom jag helt ifrån såväl Casinorevyn som Gösta. Han är absolut värd sin alldeles egen hyllning, så skål Gösta. Och hälsa Carl-Gustaf, Gus, Arne, Gunnar, Holger och Mille. Ni kommer att få en härlig återförening där uppe...

Idag spelade "mitt lag" Bajen United FC mot Hammarby IF i inomhusturneringen Nike Cup. Vi lottades mot Hammarby, Reymers (div 4) och Kransen (div 7). Jag såg framför mig antingen en repris på USA mot Sovjet i OS-finalen i håkky i Lake Placid 1980, eller en repris på Lillen Eklund mot Frank Bruno i matchen om EBU-titeln 1 oktober 1985. Lillens kommentar efter den matchen var "jag tyckte jag hängde med bra tills det small". I första matchen (matcherna var 1x20 minuter) mötte vi alltså Bajen, och höll 0-0 ända till 7.28 då första struten i baken kom. Till slut blev det 8-0 till Hammarby, men det var ändå en stor upplevelse. Och för att citera Lillen så hängde vi utan tvekan med bra tills det small.

Och så gick Harold Pinter och checkade ut. Jag har sett två teaterpjäser som verkligen har förtrollat mig. Den första var "Teatermakaren" på Dramatens lilla scen 1989 med en Ernst-Hugo Järegård i sitt spottande esse. Den andra Harold Pinters "Fastighetsskötaren" 2001 på Stockholms stadsteater med magnifika trion Ingvar Hirdwall, Johan Rabaeus och Peter Andersson, i regi av Thommy Berggren. Nu måste jag nog in på Amazon och beställa på filmversionen från 1963 med likaledes fantastiska trion Alan Bates, Donald Pleasence och Robert Shaw i rollerna. Och när jag ändå håller på så kan jag lika gärna beställa von Triers "Riket" för att få en extra dos Ernst-Hugo.

En skön trio i juletider är OP Andersson, Skåneakvavit och Gammal Norrlandsakvavit. Jag har fått i mig alla tre under julen och tycker att de kittlar dödsskönt i kistan. En anledning kan kanske vara kombinationen av kummin, anis och fänkål. Enligt min bror utgår nämligen receptet för dessa tre från OP, och att man i Skånen halverat mängden av de tre kryddorna och i Norrlands halverat dem ännu en gång. Jag vet inte om det stämmer, men det verkar troligt med tanke på att de smakar just så.

På tal på om trio så närmar vi oss den årliga Hahnenkammrennen i Kitzbühel, världens tuffaste störtlopp. Och den tuffaste trion som funnits i störtlopp är utan tvekan den kanadensiska med Ken Reed, Steve Podborski och Dave Irvin. Visst finns det andra som haft våghalsig som andranamn, men hos dessa sköna kanadicker verkar det som om det låg medfött i blodet att det endast var "do or die" som gällde. Det var flera gånger jag som yngre satt framför tv:n och tänkte att "om jag ändå ska dö ska det fan vara iklädd den där coola gulröda dräkten i 180 knyck rätt in i ett träd..."

Den första skrällen kom när Reymers sedan slog Hammarby med 2-1, efter att ha visat ett fighterhjärta som nästan gick att ta på. Den andra skrällen kom när vi i sista gruppspelsmatchen slog Reymers med samma siffror, 2-1. Så vi föll sannerligen med stövlarna på. Om Hammarby (det känns oerhört splittrat att tvingas skilja på Bajen och Hammarby i en text) bara förvaltat en av alla sina chanser sista fem mot Reymers och grejat oavgjort så hade vi gått vidare till slutspel nästa helg.

Visst är det lustigt att saker och ting på de märkligaste sätt har ett samband? Att allting som betyder något verkar vara kopplat till en världslig mening. Min topp tre-lista (om ni undrar över bilden så dök den upp när jag googlade på "topp tre", och eftersom jag är löjligt förtjust i Haris Laitinen så fick den naturligtvis vara med) över tidernas främsta svenska skådespelare har exempelvis varit intakt sedan jag började fundera i listtermer: Ingvar Hirdwall, Carl-Gustaf Lindstedt och Ernst-Hugo Järegård. Just denna trio dök alltså upp idag. På grund av att Gösta Krantz och Harold Pinter gick bort samma julhelg. Förklara meningen med det den som kan...

Ålder är bara en sinnesstämning...

Alessandro Del Piero föddes 1974. Han kom till Juventus från Padova 1993, och fick då till lagkamrater spelare som Gianluca Vialli, David Platt, Dino Baggio och Fabrizio Ravanelli. Salvatore Schillaci - skyttekungen från VM 1990 - hade just lämnat lämnat föreningen. Ni hör själva, det låter som ett lag från forntiden. Icke desto mindre ett grymt lag, men fortfarande med vibbar från fotbollsmålningar i Turins glömda grottor. Nästan.

Säsongen 97-98 vann Del Piero skytteligan med sina 21 strutar ("Den gamla damen" vann naturligtvis även Scudetton det året). Ett decennium senare tangerar han sitt eget målrekord, 34 år gammal. Och det är inte några strumprullare eller tåpajer den forne Trevisosonen åstadkommit. Tvärtom är det klacksparkar, frisparkar och volleyträffar som i högsta grad matchar "Ibras" kavalkad det senaste året. Det är helt sjukt. Det borde vara omöjligt vid hans ålder i det laget i den ligan. Men humlan vet som sagt inte att...

Åt helt motsatt håll finns det de som egentligen är alldeles för unga för att hålla fullgod klass. Men humlan verkar även ha påverkat mina nya favoriter i dessa Youtube- och Idoltider: det argentinska syskonbandet Los Gauchos de Acero. Kolla in den HÄR videon så lär ni charmas som jag. Den sköna lillasyrran (fyra år på inspelningen) är tyvärr lämnad hos föräldrarna numera, men de tre löjligt talangfulla bröderna deltog nyligen i en argentinsk talangtävling och lär inte ha så svårt att matcha föregångare som The Osmonds eller Hanson (om bara någon lär den äldste brorsan att sjunga). Den läskigt kvasireligiösa trion Jonas Brothers blir på sin höjd konkurrenter i Utah. Eller möjligtvis i Jönköping...

En åldersman inom idrotten som till och med överträffar Del Piero är Patrik Järbyn. Säg hans namn och de flesta får en bild i sitt huvud av en idrottsman som är 10-15 år äldre än Sven Nylander. Nästan. Jag blev oerhört förvånad när jag i onsdags läste att han är rankad som nummer 90 i den totala världscupen. Jag tyckte det var en bra placering med tanke på att han i april fyller gubbe och dessutom har ett trasigt knä färskt bakom sig. Nytrasigt alltså, som sig bör i den sporten vid den åldern.

Jag blev inte direkt mindre förvånad när jag i kväll läser att han i dagens Super-G i Val Gardena kom trea! Den snart 40-årige utförsåkaren från Målsryd (försök att hitta en backe där som är högre än Högdalstoppen) var dessutom bara två hundradelar från andraplatsen. Övriga åkare på topp 5 var Werner Heel, Didier Defago, Amrosi Hoffman och Marco Sullivan. Jag är verkligen en gammal alpinnörd, men har aldrig hört talas om någon av dem.

Järbyn var med redan i OS i Lillehammer 1994. Då hette konkurrenterna Alberto Tomba, Markus Wasmeier, Christian Mayer, Lasse Kjus och Kjetil André Aamodt. På damsidan dominerade Vreni Schneider, Deborah Compagnoni, Martina Ertl, Isolde Kostner - och Pernilla Wiberg! Man skulle ju nästan garva om någon av dem dök upp i en direktsändning från Schladming eller Vail i Eurosport i dag.

Men det är otvivelaktigt ett styrkebesked (eller ett uselt betyg till dagens unga utförsåkare). Men vem vet, kanske får vi till slut ett OS-guld på 110 meter häck i London 2012. Av en 36-årig Robert Kronberg...

Dagen då en del av Hammarbys själ gick bort

Jag fick det oerhört ledsamma beskedet på telefon från han en trappa upp för ett par timmar sedan: att Johan "Tomten" Johansson gick bort igår på Södersjukhuset. Jag är fortfarande helt tom. Vi som stått där tillsammans i "kurva nord" på Zinken när Bajen lirat under så många år. Trotsigt stått kvar där vid det lilla räcket oavsett väder och vind.

Läktare och tak är för nybörjare, det är inte bandy på riktigt. Och Johan - Tomten kallades han bara av dem som inte kände honom - var verkligen bandy på riktigt (han var givetvis på plats redan när Bajen torskade sin första av tusen finaler, 1957 mot Örebro SK). På frågan förra året om han fick välja ett nytt SM-guld i fotboll eller ett i bandy så var svaret givet.

Det känns för jävligt att han nu är borta. Att en stor del av Hammarbys mest genuina själ nu är borta. Låt årets julfirande vid Nackastatyn på julafton och Zinkensdamm på annandagen bli en stilla hyllning till Johan. Han som för alla icke-bajare var Hammarby personifierad. Och för alla oss som är bajare var en fantastiskt skön och genuin lirare. Du är redan djupt saknad och för dig kommer vågorna för alltid att gå höga på Hammarby sjö...

Med finska fyllon och krokodilhjärnor från Dalarna skulle Dubai kanske ha en chans...

Jag har just läst ut Pelle Fosshaugs biografi "Fosshaug: Bandygalen". Det finns två typer av biografier: de som är skrivna av någon annan efter vederbörandes död och de som (med hjälp av en författare/journalist) är skrivna av vederbörande själv. De förstnämnda är rena rouletten. De kan var det bästa du läst - som exempelvis Mark Putterfords "The Rocker" om om Phil Lynott, som blev Putterfords livsverk och gavs ut bara veckor innan han själv i sina dryga 30 år avled i cancer - eller de kan vara de sämsta du läst, eftersom de är skrivna av obildade idioter som vill tjäna pengar.

Den andra kategorin är faktiskt svårare att bedöma. Svårare eftersom huvudpersonen kan vara någon på väg utför som sagt att "ge mig 50% så kan du skriva vad fan du vill", eller någon som verkligen vill berätta sin historia. Pelle Fosshaugs biografi, som är skriven tillsammans med (av?) Anders Lif, tillhör denna kategori, men inte alls i snyltvarianten. Man får känslan av att han verkligen vill berätta, och man vet att han verkligen har saker att berätta. Eftersom man i dag som bandysupporter känner Pelle Fosshaug rätt väl kommer inga direkta överraskningar. Men de som förväntas vara sådana är riktigt roliga att läsa.

Det blir intimt och underhållande när han skriver om sin kärlek till bandyn, intressant när han beskriver små knep när det gäller material, träning och spelupplägg, stelare och mer uppradat statistikmässigt när han beskriver enskilda matcher. Bäst är det när han inte skriver om bandy alls. Så är det oftast med biografier, man vet redan vem idrottsmannen eller rockstjärnan är när han eller hon är på planen eller scenen. Det är livet bortom TV-kameror och strålkastare man vill ta del av. Men snutungen med krokodilhjärnan, som han på ett skönt insiktsfullt, ärligt och öppet sätt kallar sig själv, har otvivelaktigt en historia som är väl värd att berätta. Och för oss övriga att läsa. För bortsett från hans idrottsliga meriter - som talar för sig själva - är det ju en rätt skön jävel, den där Fosshaug. Med lika betoningar på skön som jävel...

Min enda kritik - som den pedantiske jävel jag är - är en hel del stav- och skrivfel och slarviga upprepningar. Nu ska tilläggas att jag läst många betydligt värre biografier rent språkmässigt, men det är fortfarande slarvigt - av förlaget (läs Anders Lif). Skicklig korrläsning är i min värld nästan lika viktigt som att kunna skriva (bara att i en bildtext läsa att Pelle spelat i Hammarby är naturligtvis direkt genant), men bortsett från detta så kan den varmt rekommenderas till alla som vill veta mer om en av de största i den vackraste sport som uppfunnits på vår jord.

Jag har tre fantastiska bröder. Jag är klart äldst av alla, så jag har alltid varit den som glidit runt lite, som övriga sett upp till (tror och hoppas jag), som jobbat i journalistsvängen och filmsvängen och Bajensvängen. Den tiden är förbi. Tiden av beundran, alltså. Min första brorsa har numera egen målerifirma (som rullar som en roller), min andra är utbildad geoingenjör (flådig titel) och min tredje blev färdigbakad jurist förra månaden. Själv sitter jag här med en Bombardier i näven och undrar när verkligheten egentligen kom ikapp en...

Geo-brorsan jobbar för övrigt på ett företag som har sina lokaler ovanför västra läktaren på Söderstadion. Han kan alltså jobba över och titta ut genom fönstret för att se Lolo Chanko läsa passningsvägen på en träbent trelleborgare. Han berättar också en del galna saker om Dubai, huvudstaden i Förenade arabemiraten.

Visste ni att 20% av alla flyttkranar i världen finns i Dubai? Att de redan har en konstgjord inomhusskidbacke vet de flesta om, men att de på fullaste allvar vill bygga ut den för att redan 2010 arrangera en världscuptävling i störtlopp är helt galet. De har redan världens högsta byggnad och världens tre högsta hotell, men prestigekampen mellan schejkerna börjar bli rent störd. Just nu byggs vad som kommer att bli världens högsta byggnad. Tanken från början var att den skulle bli 1000 meter (för att spöa nuvarande 808 meter höga Burj Dubai). Men tydligen så droppade schejken som finansierar den nya byggnaden repliken "Make it a mile"...

Ett hus som är drygt 1600 meter högt går inte ens att föreställa sig. Ännu sjukare är deras plan för sommar-OS 2016. Inte att de söker det, utan för att de planerar att i sådana fall bygga ALLT under ett och samma tak. Friidrottsarena, cykelbanor, fotbollsplaner, simbassänger, gymnastikhallar, tennisplaner, skyttebanor, OS-by(!) - you name it. Allt i en byggnad. Då har man för mycket fritid och åt helvete för mycket pengar...

Nästa söndag spelar Hanoi Rocks sin sista konsert i Sverige någonsin, på gamla Street vid Hornstull i Stockholm. Det kommer att bli så sjukt bra att man borde få smisk om man frivilligt missar det. Det bästa finska rockbandet genom tiderna, som upplöstes redan 1985 sedan Mötley Crües sångare Vince Neil rattfull orsakat Razzles (trummisen i Hanoi) död, återuppstod 2001 sedan sångaren Michael Monroes hustru dött av en hjärnblödning blott 47 år gammal. Snacka om att lära sig rock'n'roll den hårda vägen.

2005 fick de hjälp av Conny Bloom och Andy Christell från Electric Boys, som styrde upp de gamla finska fyllona och pundarna Monroe och Andy McCoy. De har gjort stordåd sedan dess. Förra året kom de med sin sista platta "Street Poetry" på min plats 12 över årets bästa skivor, före artister som Velvet Revolver, Nightwish (ständigt dessa finnar) Pride of Lions och Mustasch. 2005 kom plattan innan, "Another Hostile Takeover", på plats 9. Två plattor på topp 12 i en tid som är över 20 år efter deras verkliga karriär, och av ett band som aldrig varit ett riktigt favoritband till undertecknad. DET är så jävla imponerande att jag är övertygad om att nästa söndag kommer bli helt magisk.

Vissa lyfte tydligen på ögonbrynen när Umeå IK:s tidigare tränare Andrée Jeglertz blev klar för kotlettfrillorna från Stockholms dödaste stadsdel. Jag blev inte ett dugg förvånad. Han bytte ju faktiskt bara ett tjejlag mot ett annat...

Sjukhusbelysning, obetalda proffs och blivande cricketstjärnor...

Jag har varit oerhört seg när det gäller lågenergi-lampor. När det gäller de "normala" nya glödlamporna så har man som ett sant pubpucko tänkt lika långt som till nästa glas och tyckt att de är lite väl dyra. Och när det gäller IKEA-varianterna så har man, på samma sätt som när man går in på en riktig sylta som kränger en stor stark för under 20-lappen, rynkat på näsan och undrat om det verkligen är valuta för pengarna man får, om det är samma kräm i dem som man förväntar sig, om man verkligen blir på lyset.

Min lågenergi-oskuld togs från IKEA-världen för en månad sedan, men jag skruvade i den i taklampan i köket först igår. Och belysningen var... fruktansvärd! Ljuset är blågrönt. Just när man ville få lite skön, varm julkänsla i hemmet så skruvade man alltså i en glödlampa som om inte bårhus åtminstone förde tankarna till en operationssal. Ska det vara så? Är alla lågenergilampor så? Ska framtidens glödlampa snarare föra tankarna till våldsbrott och benbrott än till hemtrevnad? Om så är fallet förstår jag varför det heter lågenergilampa. Om ingen vill tända den så spar man ju en förbannat massa pengar...

Hemvändande "rysstrion" Jesper Eriksson, Kalle Spjuth och Robin Sundin gjorde comeback ikväll borta mot Villa. 7-3 till Bajen blev resultatet och samtliga tre noterades för assist och/eller mål. Det var precis vad som behövdes för att tända bandygnistan på Söder igen. Slappa Stockholmspolitiker - se nu till att bygga hallen som alla vill ha! Vill ni verkligen att håkky, vars förbund i åratal gjort allt för att till och med den lilla patetiska publik som finns kvar i Stockholm ska försvinna, ska vara den enda kvarvarande vinteridrotten för såväl Sverigeelit som ungdomsverksamhet i vår huvudstad om några år?

Ska jag ha förälskat mig i denna den vackraste av idrotter, slaviskt följt mitt lag i över två decennium och gråtit mig till sömns efter ett världsrekord i antal förlorade finaler - till absolut ingen som helst nytta? Bara för att idrottsborgarrådet Madeleine Sjöstedt - som inte kan ett förbannat skit om idrott över huvud taget - tycker så? I helvete heller. Man kan ju verkligen börja undra om det rör sig om någon idiotisk prestigekamp mellan blocken. Sjöstedts föregångare som idrottsborgarråd var nämligen sossen Py Börjesson. Vad hon gör i dag? Hon är ordförande för Hammarby IF Bandyförening...

I dag fick jag ett julkort från mitt fadderbarn Sameer. Som ni kan se på bilden är det en charmig liten rackare på fyra och ett halvt år från utkanterna av Delhi. Jag tackar min vän Albin Selin för mitt fadderbarn. Han skrev nämligen på sin blogg i juli att alla har råd med ett fadderbarn. Och om man inte hade det skulle man gå ut och samla 400 tomburkar i månaden för att få råd. 200 kronor är nämligen vad det kostar per månad för att ge ett normalt sett chanslöst barn skolgång och bostad.

Jag behöver inte samla tomburkar. Jag behöver bara avstå en stöl i veckan på lokala syltan för att rädda en annan människas liv. Nu vill jag göra något mer när jag fått ett andra kort från honom, men en fotboll lär knappast komma fram till barnbyn utanför Delhi. Dessutom ser man ju att grabben kommer att bli värsta cricketstjärnan. Jag får kanske skicka en bandy-DVD (är videojuggar ett begrepp även i cricketvärlden?) istället. Jag tror nämligen att Sameer kommer att gilla bandy. Jag vet ingen som verkligen sett en bandymatch som inte gillar bandy. På den punkten skulle till och med ett föräldralöst, indiskt barn överglänsa en fånigt blå Stockholmspolitiker i sitt omdöme...

Mamma mia, vilken diagnos

Sambon fick halsont i förra veckan. Hon gick då till läkaren och fick medicin mot halsfluss, vilket gav mig ett gott skratt. Inte åt att hon blev sjuk, utan åt minnet av när farsan 1967 fick ont i halsen. Jag hade inte ens fyllt två bast då och minns naturligtvis inget av det själv. Men han ringde hur som helst till en doktor som kom på hembesök. Det visade sig vara en rätt ung läkare som som efter att ha inspekterat halsen gav farsan en allvarlig blick och förklarade med dämpad röst: "Ett solklart fall av difteri..."

Årets nationella masspsykos står utan tvekan filmversionen av "Mamma Mia!" för. Att manuset är tunnare än snötäcket en julafton i Stockholm må så vara (jag har aldrig sett en musikal som haft en story som räckt längre än 45 minuter i effektiv tid). Men att folk så blint köper den totala avsaknaden av såväl personregi som sångröster är verkligen förvånande. Meryl Streep har aldrig varit så usel. Och Stellan Skarsgård har inte varit så usel sedan han sprang runt näck i kalkonen "Strandhugg i somras" 1972.

Sånginsatserna ska vi helst inte tala om. Meryl Streep visar sig överraskande nog sjunga bättre än hon agerar, men resten av ensemblen är inte en ton bättre än de flesta som blir utskrattade efter att ha lekt sångare på en Idol-audition. Och dansnumren. Mamma mia, vilka dansnummer. Nej, en mer passande titel på denna i alla avseenden kalkonmässiga film vore "Åsa-Nisses kusinbarn åker på karaokekryssning och lär sig koreografi av en grekisk amfetamintorsk"...

Efter att ha lämnat några tabletter och ett recept på ytterligare medicin gav sig den unge läkaren av för att upptäcka fler dödliga sjukdomar hos förkylda stockholmare. Farsan letade fram sin gamla läkarbok, med betoning på gammal: "Medicinsk rådgifvare", som den hette. Däri kunde man läsa att difteri bland andra festliga fakta bar smeknamnet "barnens mordängel", något som fick mamma att kasta sig över telefonen och ringa sjukhuset. Farsan berättade att han nästan kunde höra ordagrant hur kvinnan på andra sidan luren vrålade rakt ut: "DIFTERI!? Vi har inte haft ett fall av difteri i det här landet sedan 1911! Ge mig genast namnet på den där läkaren!"

Jag skrattar som sagt lika gott åt den historien varje gång någon nämner halsfluss. Eller tänk om det faktiskt var så att stabben var den siste här i landet som verkligen hade difteri? Det är i sådana fall en Lassie jag med glädje bjuder på...

Ett litet tecken säger mer än tusen ord...

Vår tids mest missbrukade skrivtecken är helt klart semikolon. Det har blivit ett slags modetecken, något man använder för att man tycker att det ser lite världsvant ut. Eller så används det som ett alternativt kolon, för att man kanske tycker att det ser lite hippare ut. Klar prettovarning. Det avslöjar bara att man faktiskt inte vet vad ett semikolon står för.

Semikolon är ett skiljetecken som används när man vill avgränsa två satser som inte kan avgränsas med antingen punkt eller komma. Det vill säga aldrig. Egentligen. Läs vilken stor författare som helst, modern eller klassisk, historieberättare eller poet - det är ytterst ovanligt att man någonsin hittar ett semikolon i deras verk. Men man kan hitta två-tre stycken bara i ett mail från en arbetskollega, alltid i sammanhang där tecknet de egentligen borde ha använt är kolon eller tankstreck. Aldrig istället för punkt eller komma, vilket är vad det är till för.

Att Patrick Ekwall är en sliskig, narcissistisk tönt är ingen nyhet, men i veckans Ekwall vs Lundh slog hans klädval alla rekord. Att sitta i TV vid 43 års ålder iförd en t-shirt med texten The Masturbation Army är så pubertalt att man undrar om idioten tror att han är 16 år och punken just har återuppstått. PA Gullö, kom tillbaka...

Det lustiga är att ingen någonsin har skrivit ett semikolon på en svenskalektion i skolan. Ingen. Och ingen svenskalärare har någonsin uppmanat någon att göra det. Ingen. Så man kan verkligen fråga sig varför folk plötsligt börjar använda det tio år efter skolavslutningen?

Min gamle journanlistikmentor hävdade att man helt kunde avskaffa semikolon eftersom man alltid kunde använda punkt eller komma istället. Han hade själv aldrig använt det en enda gång (han jobbade bland annat som skribent på Expressen). Jag kan bara säga att han förmodligen hade rätt; själv har jag bara använt det en enda gång under 25 års regelbundet skrivande, och det var i just den här meningen. Gå tillbaka så ser ni också att jag lika väl kunde ha använt antingen punkt eller komma istället...

Mörker, ta min hand

Jag älskar november. På riktigt. Det är exempelvis först då man får gå både till och hem från jobbet i mörker. De flesta man säger det till tittar på en som om man istället hade sagt att man gått med i en belgisk pedofilsekt. Men jag har alltid föredragit mörkret framför ljuset. Jag skulle vara usel som troende eftersom jag skulle få brutal ångest av rädsla att plötsligt se det förbannade ljuset i slutet av tunneln.

Det är också i november som bandyn drar igång. Då får man som en exra bonus frysa lite. Frysa är skönt, speciellt på bandy. Jag har varit bandyn trogen i över 20 år (mitt försök att sluta förra året misslyckades å det grövsta) och de gånger jag haft annat än t-shirt på mig under jackan är lätträknade. Bandy en fredagkväll i november med snöblandat regn är mörker och kyla i dess mest fulländade förening.

Jag är säker på att det är många fler som älskar november utan att de vill säga det rakt ut. Ta bara mina kära bloggkollegor Albin, farbror Tåg och han en trappa upp. De skulle ju drabbas av panikångest på riktigt om de inte fick vara lite novemberbuttra året om. Framför allt skulle de knappt ha något att skriva om. Nej, en jämn och fin novemberångest är poesins frodigaste källa.

November är också en ypperlig månad för skönt vemodig musik. En låt som verkligen känns november på alla sätt, och som jag kan lyssna på hur många gånger som helst året om när jag är ute efter den rätta novemberkänslan, är Lovers Will. John Hiatts originalversion från 1983 är förvånansvärt tam och slätstruken, han lyckades med konststycket att slarva sig igenom sin egen briljanta och högst tänkvärda text. Men i händerna på Bonnie Raitt förvandlades låten till melankoli och en strimma hopp sammanflätat till perfektion. Så luta dig behagligt tillbaka, klicka här och låt novemberkänslan göra dig godmodigt svårmodig...