Det finns stunder då jag skulle offra allt jag äger för en Dr Pepper och sommaren 1984 igen.
Just 1984 var ett förbannat skönt musikår. Allt för underskattade Blackfoot släppte "Vertical Smiles", Killinggängets med all rätt ömsint hyllade Dokken debuterade med "Tooth and Nail", Bon Jovi debuterade med deras självbetitlade platta som verkligen slog knockout (de jobbar fortfarande på att nå dit igen), Dio följde upp "Holy Diver" med "Last in Line" (och talade för alla här nämnda med öppningslåten "We Rock"), Deep Purple hade en comeback som hette duga med "Perfect Strangers", Gary Moore gjorde sin skitigaste och ösigaste platta någonsin med "Dirty Fingers", Billy Idol blev mångas idol med "Rebel Yell", Iron Maiden gjorde några av 80-talets bästa luftgitarrlåtar på "Powerslave" (eller vad kan man annars säga om "2 Minutes to Midnight och "Aces High"?).
Judas Priest gjorde en av 80-talets bästa låtar (The Sentinel) på "Defenders of the Faith", Metallica släppte sitt näst sista mästerverk i form av "Ride the Lightning", Queensrÿche gjorde en av de 10 bästa debutplattorna genom tiderna med "The Warning", Survivor gjorde sin absolut bästa platta någonsin med "Vital Signs", Saxon fick oss alla att tro på ett liv för riddare efter "Ivanhoe" med hjälp av "Crusader", Rush gjorde "Grace Under Pressure", Queen gjorde en habil popinsats med "The Works", Scorpions gjorde för sista gången ballader av klass - blandade med rockrökare av klass - och samlade dem alla på "Love at First Sting".
Lemmy-pushade Tank fick mig att på fyllan vråla "The War Drags Ever On" från deras helylle dieselstänkare "Honour and Blood", Triumph gjorde en stadig mellanplatta med "Thunder Seven", Van Halen sålde ett antal ex av just "1984", Whitesnake gjorde sitt sista mästerverk med "Slide It In" och WASP fick oss helt enkelt ned på knä och kn***a som bestar med sågklingeriff, köttslamsor och lättklädda läderbrudar från debutplattan med samma namn. Ska jag fortsätta eller är ni övertygade? Vill ni ha ytterligare bevis på att 1984 var ett riktigt skönt musikår? Funkar motiveringen att våra alldeles egna finaste gossar från Upplands Väsby släppte "Wings of Tomorrow", en skiva de varken tidigare eller senare ens varit i närheten av? Fint.
För då ska vi snacka om Dr Pepper - och ett band som just detta år släppte en rätt medelmåttig platta kallad "In Rock We Trust" (gott så), men vilken var startskottet för ett jättelyft på andra sidan Atlanten. Vi på den här sidan vattnet hade redan visat vit flagg efter den svårslagna trippeln "Earthshaker", "Black Tiger" och "Mean Streak" (med det sagt vill jag inte direkt påstå att de är korkade i USA - de råkar bara ha lite otur när de tänker...). Jag talar givetvis om Y&T - eller Yesterday and Today som de hette då det först begav sig. Jag har tidigare på denna sida påstått att deras gig på Sweden Rock Festival 2003 är den bästa konsert jag någonsin sett (och då snackar vi X antal hundra sedan Dolly Parton 31 år tidigare). Det står jag fortfarande fast vid. Inte ens en vit vecka skulle kunna ändra på det.
Något annat jag står fast vid är att Dr Pepper är det enda läskeblask som gjorts över där som är på topp fem på min lista. Det finns naturligtvis ingen läsk som någonsin kommer att kunna peta ned Portello från förstaplatsen. Därefter är det målfoto mellan Trocadero, päronsoda, julmust - och Dr Pepper. Coca-Cola, Fanta och Sprite are for wimps!
Hur som helst, 1984 råkade just dessa två giganter - Y&T och Dr Pepper - mötas. Resultatet blev en 30 sekunders radiojingle. Visst låter det för bra för att vara sant? Bara följande textrad är så skönt motsägelsefullt kalkonklassisk som någon reklamspot kan bli:
"Don't be sold out, it's a taste that's gonna merry. Hold out for Dr. Pepper!"
Om det nu mot förmodan skulle finnas någon där ute i cyberrymden som är lika skadad som jag är så finns hela reklamlåten här.
För att slutligen följa upp mitt senaste ECS-inlägg så satte jag åtminstone vinnaren Serbien innan tävlingen drog igång. Men det var ingen högoddsare. En stark låt, en stark sångerska och starka gayvibbar - med andra ord ett schlagervärldens svar på Kinderegg.
Ett tips: Åk aldrig till Andorra. De gav 10 och 12 poäng till de i särklass sämsta bidragen i år - Ukraina och Lettland. Hannibal Lecter måste vara som Farbror Barbro i jämförelse med de som befolkar denna märkligt bergiga ickeplats.
Till sist: Det mest retfulla för oss svenskar måste ändå ha varit att Vitryssland knäckte Salo ännu en gång. Men den här gången lär jag glömma rätt snabbt. Första gången var desto roligare. Vi satt ett gäng på Zinkens Krog när Sverige mötte Vitryssland i den numera klassiska ödesmatchen i rikemanshobbyn håkky. När Salo fick LSD-hallisar under skottet och trodde att pucken var världens största fluga så beställde vi genast in var sin... White Russian. Samtidigt som håkkynördarna genast laddade med bord och stolar för att ge oss idrottsintresserade en läxa. Men läxan blev deras. Läxan var att aldrig ta en sport där en så kallad "elitdrottsman" måste byta efter 90 sekunder på allvar. Och att aldrig visa sitt fula hobbytryne på en lokal där en seriös bandypublik varvar ned efter 90 minuter - utan byten...
torsdag, maj 17, 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
du får inte glömma att holliday rap med dj sven kom 84.. en choklad loranga är aldrig fel
Dokkens debut platta kom faktiskt 1981 och heter Breakin' The Chains, kom omixad 1983 som Breaking The chains med vissa låt namns ändringar.Sen tycker jag väl att Manowars Hail To England och Sign Of The Hammer som båda kom 1984 borde ha funnits med. Annars klockrent som vanligt och Jaaa Portello rules.
//Dr. Messerschmidt
Du har givetvis helt rätt Dr. Messerschmidt. Dokkens debut var givetvis Breaking The Chains - dåligt av mig! Jag får skylla på spriten. Eller att jag bara räknar med plattorna med Jeff Pilson på bas, hehe.
När det gäller Manowar lyfter jag bara på hatten ännu en gång - givetvis skall såväl Hail To England som Sign Of The Hammer finnas med på en topplista för 1984! Inget snack om saken.
Death to false metal!
Skicka en kommentar