Odödliga hjältar bärs fram på hjul av stål

Jag vet. Jag har mässat om Biff och hans mannar förr. Men det verkar dödsdömt att få igenom budskapet. I min mission att framhäva Saxon som ett av vår tids bästa band (tillsammans med UFO till och med det bästa fortfarande existerande) har jag under det senaste decenniet till största delen mötts av antingen nonchalanta fnysningar eller klappar på ryggen med kommentaren "Ja, du é bra rolig du!"

Det har nästan blivit som att jag är den ende som känner till konspirationen om ett stundande mord på en ledande politiker. Jag är den ende som slunkit igenom nätet när världens maktgalna ledare genomfört ett multinationellt hjärntvättsprogram. Jag är knäppgöken som i själva verket är den ende som sitter på sanningen.

Att jag kan vara såväl tjockskallig i mina åsikter som övertygande om desamma är jag medveten om. Jag är tillräckligt intelligent för att veta att jag stundtals är rätt störd. Men när det kommer till Saxon har jag allt som oftast utelämnats till ett ensamt hörn dit ljuset aldrig når. För mig är det dock kristallklart - det finns inget annat levande band i världen som kan få mig på så gott humör (eller göra mig så nostalgisk) som Saxon. Fram till i "Dogs of War" 1995 gjorde de i stort sett enbart låtar som gick i dur. De släppte debutplattan 1979. 18 år för ett hårdrockband utan låtar i moll. 12 studioalbum som ett musikaliskt substitut till Prozac - bara en sån sak är värd en platta Carlsberg.

Jag hade en gång i tiden äran att få en intervju med trummisen Nigel Glockler. Det var efter en spelning på Gino på Birger Jarlsgatan, och jag hade bland annat lyckats lura med mig Mr Bird. Att det var hans första bröllopsdag hindrade honom givetvis inte - däremot gjorde det hans hustru måttligt road. Det hjälpte inte ens att han kom hem slirig som en trött gräsklippare framåt morgonkvisten med en papperslapp där rockvärldens idag främste domptör skrivit "To J with love - Biff". Hon blev bara förbannad för att han dragit ut med grabbarna på bröllopsdagen. Och för att han kommit hem så sent. Och för att han väckt henne när hon skulle upp och jobba. Och för att hon inte hade en förbannad aning om vem mannen med ett förnamn som en maträtt var. Tjejer...

Hur som helst snokade grabbarna i Saxon rätt på intervjun till nästa gång de besökte Gino. Eller, rättare sagt, jag försåg dem med den på deras begäran via en god vän som fått förfrågan av Nigel. Biffs kommentar när jag blev inbjuden till groggbuffén efter giget var "Det finns de som vet vad de snackar om och de som inte vet vad de snackar om. Du vet fanimej vad du snackar om - skål!"

Då blev jag än mer konfys. Levde de i den vanliga rockbubblan där alla band anser att det som de gör är bäst? Eller förstod de någonstans att det faktiskt ÄR bäst? Sitter Biff i samma mörka hörn? Därom tvista de lärde... Men jag blev givetvis upprymd när Nils Hansson på Dagens Nyheter (en rätt stabil prick även innan) höjde Saxon till skyarna efter deras senaste gig på Klubben för två veckor sedan. Under rubriken "Saxon stövlar fram sin hårdrock med suverän självklarhet" kunde man läsa att bandet strävat på genom alla år på ett mer imponerande sätt än Iron Maiden. Nisse is my man. Det är vad jag sagt hela tiden. Saxon har ALLTID varit bättre än Iron Maiden. Men det gäller också att ha rätt flyt i rätt läge.

Några som hade rätt flyt i rätt läge ikväll var Milan i Champions League-finalen. Idrott är inte alltid rättvis. Det kan vi luttrade från Södermalm lätt skriva under på. Men det är rätt symtomatiskt att min son äger en enda matchtröja som inte är grönvit. Han fick den av farfar för två år sedan som han köpt i Italien. På ryggen har den siffran 9 och i vit text ovanpå det rödsvarta mönstret står det Inzaghi. Jag var som Juventusanhängare givetvis måttligt road över den presenten. Men det gäller att välja sina indoktrineringstillfällen - och ingen kan komma ifrån att min son kommer att vara kung på dagis med den tröjan imorgon.

Ibland kan man dock vara helt fel ute med en tröja. Som "D" under fotbolls-VM 1994 i USA. På kvällen innan kvartsfinalen mot Rumänien gled vi tillsammans med "D" in på en skön lokal sylta i San Fransisco. Sex av oss hade Bajentröjor på oss (Bajen är givetvis i alla lägen större än Sverige, vilken är anledningen till att vi trogna håller på Island mot Sverige i EM-kvalet om dubbel-Gunnar spelar från start mot antingen fjollan Wilhelmsson eller gubben Alexandersson på sin kant). Men en av oss - "D" - hade den gamla ökända t-shirten "AIDS - gulsvart farsot" (med initialerna framför råttemblemet) på sig. En tröja som - av en rad anledningar vi normalt sunda känner till - inte var speciellt uppskattad, framför allt inte i San Fransiscos mer ljusskygga kvarter.

I söndags spelade de en låt på radiosporten. Det var tydligen damlandslaget i plockepinnjymping för byfånar som gjort en egen låt. Man tror att man har nått botten när man tvingas höra innebandyreferat i en sportsändning. Men efter den i särklass uslaste "sportlåt"-kalkonen i världshistorien längtade man nästan till en direktrapport från en hörna i spökboll med plastpinnar... eller vad dagens form av kull nu heter...

Idag fick jag för övrigt ett sms från Akademibokhandeln. Jag hade nästan glömt bort att jag för någon månad sedan beställt Biffs självbiografi "Never Surrender", men när jag öppnade meddelandet stod det där klart och tydligt att min beställda bok äntligen anlänt från England. Att den kostade 389 spänn två dagar innan lön fick man bara svälja, hosta upp kortet och ta - man väntar inte en dag extra med en så tidig julklapp.

En av recensionerna av boken beskriver den som "Stundtals tragisk, stundtals rolig, men rakt igenom brutalt ärlig." Jag kan knappt bärga mig. Never surrender. Jag vet bara inte när jag ska börja. Vissa böcker, filmer och skivor som jag väntat länge på att få läsa, se eller höra hamnar på något märkligt sätt i en "helig hög". Jag måste vara på rätt humör och ha rätt tid avsatt för att kunna uppleva dem på det sätt de kräver. Jag vet, ett klart fall av i-landsproblem - men även i en världsdel där vi är välsignade med det mesta vi kan begära vill vi fortfarande spara på vissa drömmar.

På tal om journalister. Är det någon som minns Gary Engman? Kom att tänka på honom idag. Det var en skjutjärnsgosse av sällan skådad kaliber det. Han gjorde soffprogram - Kvällsöppet - i en form som ingen efterföljare klarat av att axla och han var dessutom chefredaktör för Aftonbladet när tidningen fortfarande gick att läsa. Gary Engman. Han bars fanimej också fram på hjul av stål...