Om alla gjorde som Folke skulle livet vara enkelt...

Kvällen för inbördes rockbeundran verkar frysa inne. Vi är ju fan snart inne i andra kvartalet 2008, och det börjar bli smått patetiskt att berätta vilka skivor som var bäst för... upp till 16 månader sedan. Så här fyrar jag av plats fyra 1987: plattan 1987 av WHITESNAKE! Bästa låten på denna platta detta år är nog trots allt hiten "Still of the Night". Men om vi ska vara ärliga så är det naturligtvis antingen "Crying in the Rain" eller "Here I go again" som förtjänar uppmärksamhet. Dock inte i detta sammanhang. Man gör helt enkelt inte sämre covers av egna mästerverk. Punkt. Dessa två spår ligger enligt min åsikt således Whitesnake i fatet. Utan dem hade plattan nog grejat en topp 3-placering.

"No Country For Old Men" är precis så bra som du förväntar dig. Bröderna Coen återvänder back to basics och med en sjukt cool film och den hårdaste ensemblen jag sett sedan... Gudfadern, ta mig fan. Alla är grymt hårda. Javier Bardem är i sin Oscarbelönade roll som psykopat så sjukt hård att man nästan vill ha honom som kompis. Men frågan är ändå om inte Tommy Lee Jones är coolast av dem alla. Han når nästan upp till Robert Duvall-klass. Faktiskt.

Det händer ju ibland att ens utseende jämförs med någon mer känd persons. Jag har hört en hel del genom åren, men jag har bara blivit uppriktigt glad och stolt över en jämförelse. Det var en tidigare arbetskollegas flickvän som i många, långa sekunder begrundade mig under tystnad för att sedan förkunna att "Du ser ju ut som en ung Tommy Lee Jones". Det måste ju åtminstone betyda att jag är coolast av alla... i mitt kvarter?

På plats tre 1987 år kommer TOMMY SHAW och plattan AMBITION - världens bästa AOR-skiva genom tiderna? Fan vet. Låten "Are You Ready For Me?" är i alla fall av klar Survivor/Journey på topp-kvalitet. Och "Ambition" landar vid en seriös bedömning i alla fall med lätthet på en topp 10-lista över historiens bästa AOR-plattor. Själv har han bara varit bättre vid två-tre tillfällen - men då som medlem i STYX. Bästa spåret finns inte att finna på Youtube, så ni får istället hålla till godo med "No Such Thing". Och med tanke på att 80-talet är mer inne än någonsin blir man antagligen inte hetare än Tommy och puman i denna video!

En ny Ohly har gjort entré i politiken: lögnhalsen Lars dotter Felicia. Undrar om hon har spelat fotboll med Pia Sundhage? Det närmaste Lars Ohly för övrigt kommer Tommy Lee Jones-cool är att han är född samma datum som Wyatt Earp dog. Och att han fick sitt livs första tårta samma dag som Johnny Cash spelade in liveplattan på Folsom...

Fastnade framför TV:n och den smått fascinerande dokumentären om MoDo. Det måste vara över 10 år sedan jag satt som klistrad framför håkky. Men den gav en intressant bild av hur den lilla Ö-viksklubben lyckats få fram flera av de bästa spelarna i världen. Mycket tack vare Kabben Lundberg, MoDos gudfader (sektledare?) som Anders Hedberg påstod sig ha allt att tacka för. En slags idrottens svar på Ingvar Kamprad, som hittills stöpt 24 NHL-proffs genom åren - de flesta självlysande stjärnor.

Den här festliga bilden är tagen på en akutmottagning på ett sjukhus i Alabama. Om man ska döma utifrån hans val av klädesplagg är det inte så mycket som talar för att mannen på båren överlevde...

Om Robert Duvall är Nacka så är Tommy Lee Jones numera Kenta Ohlsson. Steven Seagal? Han är fortfarande "Dala" Dahlkvist.

På plats fyra 2007 hamnar ett par gamla bekantingar som plötsligt ryckt upp sig: DREAM THEATER och plattan SYSTEMATIC CHAOS. Redan förra "Octavarium" var det bästa de presterat på över 10 år, och nu låter det ännu bättre. "Systematic Chaos" går således in på en topp fyra all-time för drömteatern - imponerande! Bästa spåret är nog "Forsaken". Nog, eftersom innehållet på progressiva plattor alltid har en tendens att skifta efter tid och humör.

Aftonbladet har fått ett nytt stjärnskott: Anna Åberg. Hon skrev i går om tragedin i Ålesund, och det framgick rätt tydligt att hon är i total avsaknad av empati. Behövs empati? kanske någon då frågar. Behövs Anna Åberg? är då mitt självklara svar. Hon skrev att en av de saknade spelat fotboll i många år, en hade mysiga, politiska möten där hon serverade kakor, och att en tredje är aktiv seglare. Värst är dock underrubriken: "Kristin bloggade - tre timmar senare föll huset samman" Hur tolkar man det? Borde jag bli orolig för vad som ska hända om tre timmar? Och vågar jag servera kakor? Tack, Anna, för att du slog i den sista spiken i kvällspressens förtroendelista. Hänt i veckan kommer att döda för att få din namnteckning på ett anställningskontrakt...

Då är vi framme vid topp tre även av förra årets plattor. Jag kan då meddela att de tre topplacerade skivorna landade på exakt samma snittbetyg (3,82). Det som avgjort är dels hur de sjunkit in med tiden, dels hur de är sammansatta i sin helhet. Så, tyvärr, får man nästan säga till bronsmedaljören COHEED AND CAMBRIA med sin fjärde platta, som har den glasklara titeln GOOD APOLLO I'M BURNING STAR IV, VOLUME TWO: NO WORLD FOR TOMORROW. Precis som med föregående platta på listan varierar favoritlåtar från dag till dag, men "The Running Free" är en klockren glädjespridare precis som "The Suffering" var på den synnerligen begåvade New York-kvartettens förra skiva. Nu väntar man givetvis med spänning på deras femte skiva som gör berättelsen komplett. Man kan tycka att det är ambitiöst av vissa band att göra en konceptplatta. Kom igen när ni slår fem - som tillsammans utgör historien om det gifta paret Coheed och Cambrias liv och död och deras sons kamp för hämnd. Och den femte och sista plattan är den som är början på hela historien. Vem sa att LSD var en dålig drog?

Vad jag gjorde i påskas? Precis samma sak som Folke...