Lösnummerförsäljningen helgar medlen...

Det är skillnad på folk och folk. Eller snarare på vad som säljer lösnummer dag A och dag B. Just A och B känns som den felande länken i detta läge. AB - även känt under namnet Aftonbladet.

Det som skedde under derbyt mot Lillskansen är naturligtvis förkastligt på alla sätt och vis. Men vi som njutit och lidit med vårt grönvita lag på såväl kalla som varma betongläktare i 25 år eller mer kan med lätthet erkänna att vi har varit med om värre.

Att förbundet denna gång bestämde sig för att det var detta som blev droppen som fick bägaren att rinna över kan jag också köpa. Vad jag däremot INTE kan köpa är medias rapportering av det hela. Speciellt inte med händelserna efter det senaste derbyt som bakgrund.

I Aftonkröken (de dricker dock aldrig starksprit på redaktionen före lunch) fick ett helt uppslag rubriken "Slödderstadion". Väldigt kul att en förvirrad trebarnsfar på party med polarna som valde fel plats vid fel tidpunkt, några (absolut helt galet felriktade) bengaler och en virrpanna som ville snacka allvar med Pétur Marteinsson fick konsekvensen att Aftonsnapsen (de dricker bara ren sprit till husmanskost) dömde ut en hel fotbollspublik, en hel "familj", en hel stadsdel... som rövarpack.

MEN. Efter tisdagens derby - där laget som dessa enligt Aftongroggens (de blandar dessutom endast fulbrandy med päronsoda i gammal god Thor Modéen-anda) samlade terrorister sympatiserade med laget som utövade USA:s nya, genomklubbade, militära förhörsmetod (aj, vad det gjorde ont i nummer två) - så var fokus på lösnummerförsäljningen någon helt annan stans. Detta trots att det skedde en rad händelser som med Söderstadiondomen färskt i minnet borde dra i stort sett en hel nation inför rätta. Under matchen tändes mängder av bengaler på norra läktaren. En grönskimrande (kanske som en dold hyllning till vårt vackra spel?) skickades dessutom in på planen i andra halvlek. Ett hundratal av dessa gulsvarta busungar stormade dessutom ordningsmakten och fick två man till sjukhus...

...ett grishuvud placerades dessutom utanför Lillskansens kansli (är det någon som på fullt allvar misstänker Bajen United, BK Träsket, BK Borsten - eller ens sorkarna! - för detta "upptåg"?) utan att det fick ens en halvpackad nattreporter på Aftonshoten (de blandar i alla fall aldrig Vino Tinto med stuvade makaroner) på alerten.

Några dårar försökte till och med att tända eld på Zinkensdamms IP. Det om något borde fria alla Hammarbyare från all misstanke. Och det är förmodligen just där problemet ligger. De som skickade bengaler, stenade poliser, högg huvudet av grisar och gjorde allt för att få "Mordbrand" stämplat i sitt CV höll inte på ett lag som "i smyg" uppskattas av en hel nation. Det var utfört av några som redan stämplats som patrask - och vanligt, hederligt, svenskt patrask säljer som bekant inga lösnummer.

Detta för oss tillbaka till vikten av den viktigaste och mest grundläggande åsikten en människa har - sin egen. Den dag det finns ett likamedstecken mellan det och tidningsrubriker har vi verkligen sålt vår själ till djävulen. Om "dina barn blir dödade" för att en fyllskalle springer in på Söderstadion och "dina barn har skitkul" när en hel pöbel kastar sten och grishvuden - bara för att Aftondrinken (de har i alla fall den goda smaken att inte gå på Gröne Jägaren före 11.10) säger så. Ja, då är det lika bra att vi alla låser in oss på kammaren och låter Simon Bank spela på alla positioner i alla matcher.

En lösning vore givetvis att låta "journalisterna" av folket - Per Bjurman och Fredrik Virtanen - ge sin bedömning. Det finns bara ett problem. De har ingen aning om vad som händer i verkligheten - de har ju liksom Simon lärt sig att "journalistiskt förmedla" det "folk" vill läsa...

Bara i Aftonbladet barn, bara i Aftonbladet.

Mordor har fallit

Aldrig tidigare i Allsvenskans historia har en serieledare vid denna tidpunkt under säsongen blivit så... våldtagna fotbollsmässigt som cheddarscouterna från norrort blev denna kväll...

...och aldrig tidigare har en 24-åring från Farsta som kastats in i elden och efter blott 5 A-lagsmatcher fått ett sådant förtroende från start i ett "derby" och njutit av varje sekund som José Monteiro. Han var inte bara bra i kväll. Han var inte bara mästerlig i kväll. Han sopade fullkomligt banan med Petter Hansson eller vad än landslagsmittbackarna må heta. Felfri. Helt utan nerver. Inför närmare 30.000 åskådare som i jämförelse betraktade Vietnamkriget som en liten utrikespolitisk tvist vid lunchtid...

Om vi nu ska snacka "derbyn" så är det enkelt: kolla den interna tabellen. HAMMARBY IDROTTFÖRENING 7 poäng, solna wankers 6 poäng, alla vi som ska till Lillskansen klappar nu 4 poäng.

Men om sanningen ska fram så har faktiskt Hammarby aldrig spelat ett RIKTIGT allsvenskt derby. När Reymers var uppe säsongen 41/42 så var Bajen längre ner och harvade. Så den snart klassiska cupmatchen mot just Reymers i maj 1999, som för övrigt slutade 4-3 till Bajen på Zinken, får faktiskt ses som det första och sista(?) derbyt våra grönvita hjältar lirat.

Ni som eventuellt undrar hur jag tänker ber jag att gå till närmaste bibliotek och låna en atlas. Sist jag kollade tillhörde såväl aik som djurgårn (lär er att aldrig stava dessa svordomar med versaler) Uppland. Så även denna kväll. Garanterat för alltid. Och jag skiter frankt i hur det går för lagen från Uppland. Det enda jag bryr mig om är laget från Söder. Och de stod i kväll upp som aldrig förr mot ett lag från... Uppland.

Språkvård

Svenskarna blir allt sämre på att skriva på svenska. Jag tänker närmast på särskrivning och infiltrationen av engelska ord. Just särkrivningen är faktiskt något av ett mysterium. En förklaring skulle kunna vara att man sneglat för mycket på det engelska språket, i vilket man särskriver i stort sett allt. Men det skulle i sådana fall innebära att man lärt sig läsa och skriva på engelska innan man lärt sig läsa och skriva på svenska. Och så kan ju knappast vara fallet för någon som är uppväxt på, låt säga, Kocksgatan.

Det innebär att de enda två logiska förklaringarna till detta föraktliga fenomen är att antingen att ens svenskalärare var totalt illitterat (vilket skrämmande nog kanske är fallet i dagens skola, men knappast för 30 år sedan), eller att man själv hängde på Alexander Lukas och spelade flipper på svenskalektionerna.

Å andra sidan så är detta inte bara ett Svenssonfenomen. Det blir allt vanligare även i tidningar, där så kallade journalister visar dagliga prov på att de egentligen inte alls behärskar den svenska skrivarkonsten. Och när inte ens de som har det till yrke kan stava så förstår man att det är illa. För att inte tala om skyltfönster och reklamannonser. Där ser man ständigt att det är "slut rea" eller att något är "jätte bra". Varför har man rea om allt i butiken är slut? Vad är det som är så bra med jättar?

Infiltrationen av engelska ord i det svenska språket är nästan än mer irriterande. Jag orkar knappt gå in på det. Jag tar bara ett snabbexempel som sprider sig som en löpeld: "workshops". Vad hände med kurser?

Mitt svenska favoritord för dagen är annars IRREELL. Det är skönt med ett svenskt ord som har tre dubbelbokstaveringar i följd. I finskan har de säkert några tusental, men här i Sverige är det ett ord som nästan känns... overkligt.

Werder Bremen - för vem?

Har just insett att Werder Bremen står för allt jag ogillar. Eller så har jag rättare sagt utsett Werder Bremen till syndabock. För vad? Vem bryr sig? I dagens samhälle är det ett måste att utse en syndabock, oavsett om man slaktat en hel familj i Kentucky eller snott ett sugrör för mycket av Ronnie McD. Veckans varning riktar sig med andra ord mot Werder Bremen.

Nu kanske du råkar tillhöra dem som i alla tider sagt att "Bajen åker fan jojo, men Werder Bremen kan man lita på". Tuff skit. Werder Bremen är från och med nu roten till all ondska. WB (som vi internt kallar dem i Ryssland) är ett fult gäng. Om sanningen ska fram så vet jag inte ens varifrån de kommer, men mycket talar för att de är från... Bremen. Illa så. Bremen är rätt fult. Bremen kom aldrig på tal när världens alla hippies 1971 tyckte att Hanoi var en dålig plats att bo på. Bremen kom aldrig på tal när alla som jagade rymdmonster i Alien 1979 ville få en egen fristad utan magont.

Just Bremen var med andra ord av någon anledning skyddad. Men nu rycker vi öronpropparna. Nu låter vi Bremen svara för allt lidande som vi i alla tider skyllt Bremen för. Eller så tar vi bussen gemensamt till Café Parasoll och låter sexorna tala. Oavsett vilket så lär ni inse att Bremen är en rätt trist stad. Men det är å andra sidan inte helt och hållet Bremens fel...

Utan snus i sju dagar försmäktar vi på denna ö

Jag tror det började med att jag inte kunde sova. Eller så ville jag inte sova eftersom virren värmde så skönt. Eller för att jag plötsligt blev ett år äldre. Eller så var det bara för att det äntligen blev mörkt när det blev kväll, och allt ljus, alla insekter, allt gräs, alla kalla öl i den varma eftermiddagen, alla promenader bara för att det var "skönt", alla fikapauser bara för att diskutera vad man åt till middag i går... äntligen var borta. Att det äntligen börjar bli mörkt och kallt igen.

Alla soldesperata bimbos har äntligen gått i ide. Alla muskeldesperata spännbögar (ett riktigt skönt epitet från 80-talet - vart tog de EGENTLIGEN vägen?) har äntligen fastnat under skivstången eller fått en allergichock eftersom verkligheten gav dem ett akut astmaanfall när det visade sig att ryssfemmor och brun utan sol inte innehöll en jämnt avvägd dosering från den totala kostcirkeln.

Vad jag vill komma till är att det snart äntligen är höst. Den tid på året som lockar fram den tänkande lille snubben (kan man säga snubban om tjejer?) i en. På vintern drömmer folk om att våren ska komma. På våren tar vissa första bästa tillfälle att hoppa i sandaler och shorts (tillsammans med keps de enda tre plagg som en vuxen person med viss självaktning aldrig skulle drömma om att bära) bara för att det ÄNTLIGEN är 14 grader "varmt" ute. Och på sommaren ser man oavbrutet den desperata, värmesökande blicken hos alla som inte har råd med 14 dagar på Rogers bar på Mallis. Men smygsupa ur bag-in-box i Rålis är tydligen tillräckligt mycket semester för de flesta.

Till den senare kategorin kan jag bara säga att Café Parasoll är en av få oslipade krogdiamanter norr om Rimini. En korvkiosk i centrala Stockholm med fullständiga rättigheter. Förstod ni innebörden av det? En KORVMOJ med rätt att kränga SPRIT! Du kan med andra ord lämna handduken på den lätt brunaktiga gräsmattan för 10 minuter och gå in och beställa en 90-grammare med ost och en sexa GT. Eller en bratwurst med en fyra Turkisk peppar. Förr eller senare lär Storebror inse hur galet bra det är och därmed förbjuda det, så passa på medan det bjuds gott folk.

Men det är som sagt bara en överlevnadsoas. I väntan på den bästa tiden på året. Den bästa tiden som är... nu. Hösten. Den enda tid på året då vi slipper alla dessa desperata människor från övriga årstider. För de som är ute och garvar när det är höst - det är de som verkligen vet hur man roar sig och vad som är värdefullt här i livet. På riktigt.

Nu vet jag knappt längre hur hela denna blog började. Men det börjar kännas bra. Och nästan kallt. Vilket alltså är synonymt. Två av historiens största rockpoeter var Phil Lynott och Bon Scott. Båda visste hur man rockade röv. Tyvärr så pass bra att de båda numera har slutat att rocka röv. Men Phils bevingade ord var "I can do anything I want to" (paradoxalt nog på samma platta som han sjöng "I got to give it up") och Bons var "It's a long way to the top if you wanna rock'n'roll". Och exakt där emellan ligger faktiskt Nirvana. Inte bandet alltså, utan verkliga livets toppunkt (gruppen Nirvana sög get*** om vi ska vara helt ärliga).

Hur som helst. Det började med att jag inte kunde sova. Men nu börjar faktiskt ögonlocken att pressa sig nedåt. Festbromsar som inte uppskattar den annalkande kylan kan hålla sig härifrån. Men jag uppskattar den. Så länge leve hösten. Länge leve kylan. Och länge leve rock'n'roll.