Bland förlegade proffs och A-lagsmästare

"Framtiden bryr jag mig inte om, det enda jag bryr mig om é min flaska rom." Det sjöng Stoffe i mästerverket "Ett anständigt liv" 1979. Han visste med andra ord redan då hur simpelt livet var. Men enligt Kenta så levde Stoffe i Blixt Gordons värld, vilket inte heller känns helt oävet om sanningen ska fram.

När man hör namnet Klas Ingesson får man ungefär samma vibbar som av namn som Mikael Nilsson, Niclas Alexandersson, Svenne Dahla eller Håkan Mild. Med andra ord fotbollspelare man aldrig på fullt allvar associerat med fotboll. Men i ölreklamen för Norrlands Guld hinkar Frysbox-Klabbe bira som vilket Björns trädgård-proffs som helst. Han hade med andra ord kunnat bli riktigt jävla bra - om han bara valt rätt A-lagsbänk...

Att Örebros supporterklubb - kubanerna - kunde borga för någon form av humor kom som en smärre chock. Att de utöver det skulle vara det roligaste jävla gänget i Sverige låg bortom all fantasi. Men så var faktiskt fallet i går. När Örebro mötte Elfsborg borta dök ett gäng örebroare upp med ett lakan som de på egen hand färglagt med svart fulfärg på burk. Meddelandet löd "Borås... tråkigare än vårt spel".

Jag kan inte smälta att några från Närke visat sig ha den bästa humorn och självdistansen inom svensk klubbfotboll. Sjukt kul. Sjukt smart. Att de dessutom vann med 2-0 var sjukt bäst. Punkt.

Jag kan heller fortfarande inte fatta att mitt älskade Hammarby IF - laget som inte ens borde finnas efter att ha tappat 8 man i startelvan till Ryssland - obesegrat vann svenska cupen i Edsbyn. Man mötte Tillberga - och vann. Man mötte Gripen - och vann. Man mötte Vetlanda - och vann. Man mötte Villa - och vann. Man mötte Edsbyn - och vann. Man mötte Sandviken - och vann. Helt sjukt. De som sitter i juryn för Bragdguldet och Jerringpriset behöver inte ens sammanträda...

Magnus Uggla betygsatte i går alla sina plattor i Aftonbladet. Den vedervärdiga "Den döende dandyn" gav han fem plus. Den fruktansvärda "Alla får påsar" gav han fem plus. Den senaste kräkreflexen "Pärlor åt svinen" gav han fem plus. Odödliga mästerverket "Vittring" gav han två plus. Det är med andra ord helt okej att avliva snubben...

Enligt statistikern var ett band vid namn "Rock-Rolf och hans satelliter" grymt heta i skarven 1980/90. Jag minns inte Roffe själv men kan bara bekänna att det var ett bandnamn av högsta rang. De lirade tydligen på Kaos i Gamla stan. Jag var på Kaos ett antal gånger under denna period - och minns inte en enda. Grymt hak, med andra ord.

Återkom just från Y&T på Rockland i Sala. Helt grym konsert! Mest grymt var kanske att de var så coola att de spelade de första 7 låtarna från 7 olika plattor - och ingen av dem var från erkända mästerverket "Black Tiger". Väldigt kaxigt. Första spåret från nämnda skiva kom först som låt nummer nio - och då i form av Winds of Change. Ännu en överraskning (och sannerligen inte att förväxla med äckligt patetiska Scorpions-låten med samma namn).

Just statistikern - som för övrigt är mest hardcore i den gamla skolan - skickar dessutom ibland rapporter från sköna ställen i anknytning till "dödens triangel" (ni vet, haken i korsningen Ringvägen/Södermannagatan). Tidigare i år dök det upp ett sms med information om att det var rätt tunga snubbar i omlopp i denna eminenta söderkorsning. Snubbar med namn som Hasse Fisk, Boxar-Nisse, Post-Bengan, Krille Krokodil, Leffe Klondyke, Allt plus Ivar, o s v. 100 % hardcore. Namn som man stolt bär med sig som förebilder...

En kvällstidningslöpsedel hade i kväll budskapet "Kända kvinnor avslöjar sina bästa smalknep". Deras sanningsvittnen var Amelia Adamo, Kim Kärnfalk, Katrin Schulman och Camilla Läckberg. För mig är dessa namn en tant som gör tidningar, en misslyckad schlagerartist, en jag inte alls vet vem det är och en som enligt Leif GW Persson skriver som Nicke Lilltroll snackar. Och framför allt är - i cynismens namn - ingen av dem vare sig smala eller snygga. Så i mina ögon måste man i detta fall alltså vända sig till det fåtal personer som sitter med en revolver intryckt i munnen och just nu väljer mellan att trycka av eller köpa kvällstidningen. Statistikern skulle garva rått. Krille Krokodil skulle beställa en ny öl. Rock-Rolf skulle fråga vilken låt de ville höra igen...

Nej barn, annat var det på Reymers och Sanslös tid...

Är det Dr. Oetker som tillverkat Paul Potts?

"Bonde söker fru" har över 1,3 miljoner tittare. Och alla tycker att det är helt OK. Far out. Hade programmet verkligen varit lika rumsrent om det hetat "Tre män från Eslöv går på bordell"? Att det hade haft lika många tittare kan vi dock vara rätt överens om. Men jag menar, hallick-tv som hallick-tv...

När det gäller ungdomar och Hammarby verkar förbundet vara emot våra grönvita hjältar. 1990-laget plockade tydligen hem SM-guldet obesegrat. Samtidigt togs en trupp på närmare 60 spelare ut till ett landslagsläger. Det innebär att man åtminstone plockade ut de fem bästa spelarna på varje position i detta land. Och laget som obesegrat tog hem SM-bucklan hade inte en enda representant. Snacka om att pissa på Bajen. Mitt förtroende för Lars-Åke - som en gång i tiden skickade SÄPO på mig - blev inte direkt större.

Men det var en njutning att se en ny stjärna födas på Söderstadion senast. Simon Helg, född 1990, gjorde inte bara allsvensk debut mot Helsingborg utan var dessutom överlägset bäst på plan i första halvlek. Spolingen hade varken nerver eller respekt för motståndarna. Han hade med andra ord exakt det som världens i dag bästa spelare (inte heller) hade när de var i samma ålder.

Kan fortfarande inte smälta (eller tina?) att ett företag som kallar sig "Dr. Oetker" tillverkar djupfrysta pizzor...

Sammanställningen av årets plattor och låtar börjar dra ihop sig, även om ett par månader återstår. I nuläget är det 17 album som ska förvandlas till en topp-10. Jo, jag vet att jag tidigare här utnämnt Astral Doors till årets bästa platta - men kom igen, jag var ju dragen! Då också. Den kvarstår dock givetvis som en av toppkandidaterna.

En nytillkommen joker är Ken Hensley med sitt soloalbum "Blood on the Highway - The Ken Hensley Story". En skiva som Örjan "Dr Rock" Englin så gott som redan utsett till årets platta. Det är en konceptplatta där den gode Hensley belyser hela sin karriär från uppgång, storhetstid och fall till comeback (från främst droger då, vi snackar ju rocklegend här). Den är på så sätt väldigt lik Blackie Lawless "The Crimson Idol" - som för övrigt än i dag håller som ett glimrande mästerverk i den högre rockskolan.

Men åter till Hensley (i mitten på denna klassiska Uriah Heep-bild från 1973). Pekoralvarning? Helt klart gränsfall. Gubbrock? Jo, skulle nog ljuga om det inte var gränsfall där också. Men uppsåtet är innerligt, texterna uppriktiga och helheten strålande - och jag lyssnar definitivt hellre på en nybliven gubbe som varit die hard rock'n'roll hela sitt liv än någon föråldrad poptönt som bara blivit än mer patetisk. Har man dessutom grundat ett band som Uriah Heep och därefter i högsta grad bidragit till de bästa plattorna med ett band som Blackfoot så förtjänar man all respekt. Sedan blir det knappast sämre av sångarna på plattan heter Jörn Lande, Glenn Hughes och John Lawton. Fortsättning följer...

Är inte Paul Potts rätt obehaglig?

Sportjournalister över hela landet upprörs över att upplänningarnas målvakt inte vill hjälpa Skansen till SM-guld. Det bekräftar vad man egentligen alltid vetat - att sportjournalister ofta är misslyckade idrottmän och rotlösa fotbollsupportrar. Om man tycker att målisens uttalande är konstigt så har man inget begrepp över huvud taget om vad det handlar om. Jag vet ingen äkta fotbollsupporter som upprördes det avminsta uttalandet. Tvärtom hade de alla förutsatt samma sak om det gällt deras eget lag kontra ens värsta lokalkonkurrent (inklusive gossarna med framgångshjälmar). Men Simon Bank lär å andra sidan aldrig ha upplevt fotboll och klubbkänsla på riktigt - på en ståplatsläktare - en endaste minut av sitt liv.

Mentalsjukdom är på en slips avstånd

Jag avslutade min fotbollskarriär i går. Den tog slut i division 7 och klubben Bajen United Football Club, en förening som jag ställt mitt (högst begränsade) fotbollskunnande till förfogande åt i nästan 13 år. Det är en rätt lång tid. Jag "värvades" dit från ABK (arbetarklubben) Pelikvarnen. Ett annat kompisgäng som startade i division 8 någon gång strax efter Boerkriget. Namnet kom sig av att hälften ville att vi skulle heta Kvarnen, medan andra hälften ville att vi skulle heta Pelikan. Att allas våra sympatier låg hos grönvita ölhallar är förmodligen en rätt överflödig kommentar.

Men jag hamnade så småningom alltså i Bajen United FC. Det namnet behöver knappast någon vidare förklaring. Jag minns fortfarande första BUFC-träningen - en träningsmatch i Örby 1995 - som i går. Jag stack från mittlinjen på en djupledsboll mot mål. En av alla bröder (BUFC har varit brödraföreningen framför alla andra, under min tid i klubben har minst sju brödrapar - i vissa fall tre brorsor - passerat revy).

Den ene brorsan av de sju brödraparen skrek då åt mig att "Kan du inte offside, eller?!"

Förnedrande. Jag såg ju att ene mittbacken hos motståndarna satt och knöt ena skosnöret i straffområdet när jag drev bollen i ensamt majestät mot mål. Något som "brorsan" inte lade märke till. Men domaren hörde "brorsan" och blåste av - just som jag skulle dra ned brallorna och sätta bollen i krysset bakom Örbytönten i mål.

Sedan dess har det blivit otaliga matcher bakom fiendes linjer. Det intressanta är att jag bara hängt in kassen i A-lagssammanhang mot den eminenta fotbollsföreningen BK Borsten (jo, de gillar alkoholhaltiga drycker). Första gången var det en språngnick i krysset (endast Uffe Erikssons tunnelbana mot Italien på Råsunda har varit vackrare i fotbollshistorien). Andra gången punkterade jag matchen med mitt 9-0 i bortre burgaveln ur ingen vinkel i vår segermatch med 10-1 (som för övrigt var den första matchen någonsin på Zinkensdamms nya konstgräsmatta). Och i går darrade det till i benskyddet när jag hoppade upp framför ett skott - som styrdes in i burgaveln. Skottet hade förmodligen suttit ändå, men vetskapen känns bra... Men endast tre A-lagsmål på 13 år. Samtliga mot samma motståndare. Efter att ha mött säkerligen 40 olika lag. Fotbollsherrens vägar äro outgrundliga.

Men jag vill tacka alla mina motståndare (många som jag gillar riktigt mycket, andra som jag hatar innerligt) och framför allt mina medspelare (ingen av de som var med när jag började i klubben fanns med när jag slutade - ett tecken så gott som något på att det är dags att lägga dobbarna på hyllan) för 13 jävligt roliga år. Och inte minst Albin Selin, som också avslutade sin karriär i samma match - men på fel planhalva. Det är bara synd att man aldrig fick den där nålen som bekräftar att man vunnit en serie. Varken som spelare, tränare eller ordförande. Men jag gjorde åtminstone mitt för att intala de andra om att Champions League hela tiden fanns där rakt ovanför oss. Om än en bra bit upp. Hälsningen? Den är givetvis från Svennis...

Satte i kväll på Velvet Revolvers senaste platta "Libertad". Med tanke på att jag anser Guns 'n' Roses vara ett av de sämsta banden i historien som satt sina fötter i en skivstudio är det rätt storsint av mig att över huvud taget sätta på en platta som innefattar flera av nämnda bands medlemmar. Men sångaren Scott Weiland är till skillnad från Axl Rose å andra sidan en seriös sångare.

Lustigt är att de faktiskt åstadkommit årets klockrenaste låtstöld. Jag stod med hörlurar och lyssande på plattan när jag lagade mat, och blev rätt upprymd när jag upptäckte att de gjort en cover på Rolling Stones "Little T & A" från deras - i mina öron bästa - platta, "Tattoo You". Det märkliga var bara att de hade ändrat texten. Och att verserna inte överensstämde helt. Jag trodde bara att det var en egen tolkning, tills jag kollade låtlistan och upptäckte att det inte alls var "Little T & A" utan en låt som heter "Mary Mary". Jämför dessa två låtar och försök att inte rodna. Men bra är den.

En cover de däremot erkänner är "Can't get it out of my head". Dessutom ett riktigt bra coverval för en inbiten gammal Electric Light Orchestra-fan som undertecknad (ELO var för övrigt det första rockband jag såg live - närmare bestämt 1974 på Hovet).

Såg Marion Jones teatraliskt med tårarna rinnande nedför kinderna be sin familj och hela det amerikanska folket om ursäkt för att hon dopat sig. Det var sannerligen amerikansk pekoralteater när den är som mest outhärdlig. Finns det någon utanför det inavlade Mississippideltat som kände sympati med henne? Om man nu förutsätter att någon som missade pallen vid hennes fem medaljer i OS i Sydney 2000 var ren, så kan jag inte ens föreställa mig det hat den personen måste känna. Tänk dig att ha lagt ned 20 år av sitt liv med en OS-final som den enda mål. Och så vinner en som sedan erkänner att den varit dopad. Personligen tvivlar jag på att jag skulle känna mig tillfreds så länge personen i fråga fortfarande andades...

En mycket märklig företeelse är Facebook. Folk är uppenbarligen helt torsk på denna sida som Harvardstudenten Mark Zuckerberg startade 2004. Att han sedan nobbade Googles bud på 2,3 miljarder dollar (någon som fattar hur mycket pengar det är?) för sidan visar väl bara att han är mer korkad än alla dem som sitter som slavar framför den under dygnets vakna timmar (man heter inte Zucker för intet).

Jag har en egen idé till en ny sida. Den ska vara som en spegelbild av denna blogg. Med andra ord ska folk bara få skriva till varandra på fyllan. Och alla kort som är upplagda ska vara fyllekort från sköna Club 33-resor till Benidorm och Rhodos på 80-talet. Vad sidan ska heta? Shitfaced, så klart!

"Känslan ska vara att nu är det match, nu är det fest." Kommentaren är Lena Wallin-Kantzys, och syftar till hennes eget krav på kavaj eller kostym hos tränarna under match. Hon är inte en av ledarkvinnorna i grottbjörnens folk, vilket man lätt kan tro, utan generalsekreterare i basketförbundet. Ett förbund som uppenbarligen är äldre än runskriften.

Grottbjörns-Lena har klubbat igenom att tränarna i basketligan måste böta 5000 kronor om de inte bär kavaj eller kostym under match. Det vore nästan på sin plats att spelarna krävde att hon bar stringtrosor med hål i grenen...

Slipsen lanserades av kroatiska ryttare under Trettioåriga kriget, som varade mellan 1618 och 1648. Det var över 400 år sedan. Var alla med på den? F-Y-R-A-H-U-N-D-R-A år sedan! Så länge sedan var det som det var poppis och snyggt att bära slips. Personligen anser jag att bossen ska skita i om man bär trasiga jeans och rock'n'roll-t-shirt. Jag förutsätter att det var huvudet och inte klädsmaken man fick jobbet för. I Grottbjörns-Lenas fall hoppas jag för hennes skull att hennes grabbar kan spela basket.

Idol körde i fredags "One hit wonders"-tema. En av tjejerna sjöng "Baby Love" av ett av världens genom tiderna bästa band, Mother's Finest (som jag sett många gånger live, bland annat som headline på Stockholms Jazz & Bluesfestival). En kille sjöng "I wanna know what love is" av ett av USA:s mest framgångsrika pop/rockband genom tiderna, Foreigner (som jag såg live som headline på en utomhusamfiteater i Dallas på nationaldagen 4 juli 1994!).

Så min aningen försynta, ödmjuka fråga är: vid hur många miljoner sålda album går gränsen för att inte klassas som ett One hit wonder-band? OK, jag köper att gemene man på rak arm kanske inte känner till några fler låtar än just dessa två med Mother's Finest och Foreigner. Men är det verkligen det som gör ett One hit wonder-band?

Om vi ska vara helt ärliga - hur många av gemene man kan utan att tänka efter droppa någon annan låt av Deep Purple än "Smoke on the water"? Någon annan än "God save the queen" med Sex Pistols? Någon utöver "The boys are back in town" med Thin Lizzy"? Eller "Satisfaction" med Stones? "Paranoid" med Black Sabbath? "We will rock you" med Queen? Kan merparten av befolkningen över huvud taget klippa en låt med The Doors, Pink Floyd eller Led Zeppelin utan att behöva tänka efter? Om ens det hjälper? Gör det även dessa band och dess låtar till "One hit wonders"? Men OK, det får en att må rätt bra över hur tillfällig Idoljuryn är ur ett musikhistoriskt perspektiv...

Ha nu alla en riktigt skön oktober - det är ju trots allt den bästa månaden på året. Fotbollsallsvenskan når sin upplösning, bandysäsongen inleds med World Cup i Ljusdal, årets bästa filmer kommer antingen på dvd eller bio, rockkonserterna når sitt klimax och det börjar äntligen bli OK att dricka gin & tonic hemma i soffan efter att sommarsolen gått ned för gott. Själv ska jag nu hälla upp en fet virre och kolla Mel Gibsons "Apocalypto" på nytt. Det finns trots inget bättre än att somna halvdragen till en riktigt fet, filmisk adrenalinkick!