onsdag, maj 23, 2007

Odödliga hjältar bärs fram på hjul av stål

Jag vet. Jag har mässat om Biff och hans mannar förr. Men det verkar dödsdömt att få igenom budskapet. I min mission att framhäva Saxon som ett av vår tids bästa band (tillsammans med UFO till och med det bästa fortfarande existerande) har jag under det senaste decenniet till största delen mötts av antingen nonchalanta fnysningar eller klappar på ryggen med kommentaren "Ja, du é bra rolig du!"

Det har nästan blivit som att jag är den ende som känner till konspirationen om ett stundande mord på en ledande politiker. Jag är den ende som slunkit igenom nätet när världens maktgalna ledare genomfört ett multinationellt hjärntvättsprogram. Jag är knäppgöken som i själva verket är den ende som sitter på sanningen.

Att jag kan vara såväl tjockskallig i mina åsikter som övertygande om desamma är jag medveten om. Jag är tillräckligt intelligent för att veta att jag stundtals är rätt störd. Men när det kommer till Saxon har jag allt som oftast utelämnats till ett ensamt hörn dit ljuset aldrig når. För mig är det dock kristallklart - det finns inget annat levande band i världen som kan få mig på så gott humör (eller göra mig så nostalgisk) som Saxon. Fram till i "Dogs of War" 1995 gjorde de i stort sett enbart låtar som gick i dur. De släppte debutplattan 1979. 18 år för ett hårdrockband utan låtar i moll. 12 studioalbum som ett musikaliskt substitut till Prozac - bara en sån sak är värd en platta Carlsberg.

Jag hade en gång i tiden äran att få en intervju med trummisen Nigel Glockler. Det var efter en spelning på Gino på Birger Jarlsgatan, och jag hade bland annat lyckats lura med mig Mr Bird. Att det var hans första bröllopsdag hindrade honom givetvis inte - däremot gjorde det hans hustru måttligt road. Det hjälpte inte ens att han kom hem slirig som en trött gräsklippare framåt morgonkvisten med en papperslapp där rockvärldens idag främste domptör skrivit "To J with love - Biff". Hon blev bara förbannad för att han dragit ut med grabbarna på bröllopsdagen. Och för att han kommit hem så sent. Och för att han väckt henne när hon skulle upp och jobba. Och för att hon inte hade en förbannad aning om vem mannen med ett förnamn som en maträtt var. Tjejer...

Hur som helst snokade grabbarna i Saxon rätt på intervjun till nästa gång de besökte Gino. Eller, rättare sagt, jag försåg dem med den på deras begäran via en god vän som fått förfrågan av Nigel. Biffs kommentar när jag blev inbjuden till groggbuffén efter giget var "Det finns de som vet vad de snackar om och de som inte vet vad de snackar om. Du vet fanimej vad du snackar om - skål!"

Då blev jag än mer konfys. Levde de i den vanliga rockbubblan där alla band anser att det som de gör är bäst? Eller förstod de någonstans att det faktiskt ÄR bäst? Sitter Biff i samma mörka hörn? Därom tvista de lärde... Men jag blev givetvis upprymd när Nils Hansson på Dagens Nyheter (en rätt stabil prick även innan) höjde Saxon till skyarna efter deras senaste gig på Klubben för två veckor sedan. Under rubriken "Saxon stövlar fram sin hårdrock med suverän självklarhet" kunde man läsa att bandet strävat på genom alla år på ett mer imponerande sätt än Iron Maiden. Nisse is my man. Det är vad jag sagt hela tiden. Saxon har ALLTID varit bättre än Iron Maiden. Men det gäller också att ha rätt flyt i rätt läge.

Några som hade rätt flyt i rätt läge ikväll var Milan i Champions League-finalen. Idrott är inte alltid rättvis. Det kan vi luttrade från Södermalm lätt skriva under på. Men det är rätt symtomatiskt att min son äger en enda matchtröja som inte är grönvit. Han fick den av farfar för två år sedan som han köpt i Italien. På ryggen har den siffran 9 och i vit text ovanpå det rödsvarta mönstret står det Inzaghi. Jag var som Juventusanhängare givetvis måttligt road över den presenten. Men det gäller att välja sina indoktrineringstillfällen - och ingen kan komma ifrån att min son kommer att vara kung på dagis med den tröjan imorgon.

Ibland kan man dock vara helt fel ute med en tröja. Som "D" under fotbolls-VM 1994 i USA. På kvällen innan kvartsfinalen mot Rumänien gled vi tillsammans med "D" in på en skön lokal sylta i San Fransisco. Sex av oss hade Bajentröjor på oss (Bajen är givetvis i alla lägen större än Sverige, vilken är anledningen till att vi trogna håller på Island mot Sverige i EM-kvalet om dubbel-Gunnar spelar från start mot antingen fjollan Wilhelmsson eller gubben Alexandersson på sin kant). Men en av oss - "D" - hade den gamla ökända t-shirten "AIDS - gulsvart farsot" (med initialerna framför råttemblemet) på sig. En tröja som - av en rad anledningar vi normalt sunda känner till - inte var speciellt uppskattad, framför allt inte i San Fransiscos mer ljusskygga kvarter.

I söndags spelade de en låt på radiosporten. Det var tydligen damlandslaget i plockepinnjymping för byfånar som gjort en egen låt. Man tror att man har nått botten när man tvingas höra innebandyreferat i en sportsändning. Men efter den i särklass uslaste "sportlåt"-kalkonen i världshistorien längtade man nästan till en direktrapport från en hörna i spökboll med plastpinnar... eller vad dagens form av kull nu heter...

Idag fick jag för övrigt ett sms från Akademibokhandeln. Jag hade nästan glömt bort att jag för någon månad sedan beställt Biffs självbiografi "Never Surrender", men när jag öppnade meddelandet stod det där klart och tydligt att min beställda bok äntligen anlänt från England. Att den kostade 389 spänn två dagar innan lön fick man bara svälja, hosta upp kortet och ta - man väntar inte en dag extra med en så tidig julklapp.

En av recensionerna av boken beskriver den som "Stundtals tragisk, stundtals rolig, men rakt igenom brutalt ärlig." Jag kan knappt bärga mig. Never surrender. Jag vet bara inte när jag ska börja. Vissa böcker, filmer och skivor som jag väntat länge på att få läsa, se eller höra hamnar på något märkligt sätt i en "helig hög". Jag måste vara på rätt humör och ha rätt tid avsatt för att kunna uppleva dem på det sätt de kräver. Jag vet, ett klart fall av i-landsproblem - men även i en världsdel där vi är välsignade med det mesta vi kan begära vill vi fortfarande spara på vissa drömmar.

På tal om journalister. Är det någon som minns Gary Engman? Kom att tänka på honom idag. Det var en skjutjärnsgosse av sällan skådad kaliber det. Han gjorde soffprogram - Kvällsöppet - i en form som ingen efterföljare klarat av att axla och han var dessutom chefredaktör för Aftonbladet när tidningen fortfarande gick att läsa. Gary Engman. Han bars fanimej också fram på hjul av stål...

torsdag, maj 17, 2007

När träden på var sida av allén möts igen...

Det finns stunder då jag skulle offra allt jag äger för en Dr Pepper och sommaren 1984 igen.
Just 1984 var ett förbannat skönt musikår. Allt för underskattade Blackfoot släppte "Vertical Smiles", Killinggängets med all rätt ömsint hyllade Dokken debuterade med "Tooth and Nail", Bon Jovi debuterade med deras självbetitlade platta som verkligen slog knockout (de jobbar fortfarande på att nå dit igen), Dio följde upp "Holy Diver" med "Last in Line" (och talade för alla här nämnda med öppningslåten "We Rock"), Deep Purple hade en comeback som hette duga med "Perfect Strangers", Gary Moore gjorde sin skitigaste och ösigaste platta någonsin med "Dirty Fingers", Billy Idol blev mångas idol med "Rebel Yell", Iron Maiden gjorde några av 80-talets bästa luftgitarrlåtar på "Powerslave" (eller vad kan man annars säga om "2 Minutes to Midnight och "Aces High"?).

Judas Priest gjorde en av 80-talets bästa låtar (The Sentinel) på "Defenders of the Faith", Metallica släppte sitt näst sista mästerverk i form av "Ride the Lightning", Queensrÿche gjorde en av de 10 bästa debutplattorna genom tiderna med "The Warning", Survivor gjorde sin absolut bästa platta någonsin med "Vital Signs", Saxon fick oss alla att tro på ett liv för riddare efter "Ivanhoe" med hjälp av "Crusader", Rush gjorde "Grace Under Pressure", Queen gjorde en habil popinsats med "The Works", Scorpions gjorde för sista gången ballader av klass - blandade med rockrökare av klass - och samlade dem alla på "Love at First Sting".

Lemmy-pushade Tank fick mig att på fyllan vråla "The War Drags Ever On" från deras helylle dieselstänkare "Honour and Blood", Triumph gjorde en stadig mellanplatta med "Thunder Seven", Van Halen sålde ett antal ex av just "1984", Whitesnake gjorde sitt sista mästerverk med "Slide It In" och WASP fick oss helt enkelt ned på knä och kn***a som bestar med sågklingeriff, köttslamsor och lättklädda läderbrudar från debutplattan med samma namn. Ska jag fortsätta eller är ni övertygade? Vill ni ha ytterligare bevis på att 1984 var ett riktigt skönt musikår? Funkar motiveringen att våra alldeles egna finaste gossar från Upplands Väsby släppte "Wings of Tomorrow", en skiva de varken tidigare eller senare ens varit i närheten av? Fint.

För då ska vi snacka om Dr Pepper - och ett band som just detta år släppte en rätt medelmåttig platta kallad "In Rock We Trust" (gott så), men vilken var startskottet för ett jättelyft på andra sidan Atlanten. Vi på den här sidan vattnet hade redan visat vit flagg efter den svårslagna trippeln "Earthshaker", "Black Tiger" och "Mean Streak" (med det sagt vill jag inte direkt påstå att de är korkade i USA - de råkar bara ha lite otur när de tänker...). Jag talar givetvis om Y&T - eller Yesterday and Today som de hette då det först begav sig. Jag har tidigare på denna sida påstått att deras gig på Sweden Rock Festival 2003 är den bästa konsert jag någonsin sett (och då snackar vi X antal hundra sedan Dolly Parton 31 år tidigare). Det står jag fortfarande fast vid. Inte ens en vit vecka skulle kunna ändra på det.

Något annat jag står fast vid är att Dr Pepper är det enda läskeblask som gjorts över där som är på topp fem på min lista. Det finns naturligtvis ingen läsk som någonsin kommer att kunna peta ned Portello från förstaplatsen. Därefter är det målfoto mellan Trocadero, päronsoda, julmust - och Dr Pepper. Coca-Cola, Fanta och Sprite are for wimps!

Hur som helst, 1984 råkade just dessa två giganter - Y&T och Dr Pepper - mötas. Resultatet blev en 30 sekunders radiojingle. Visst låter det för bra för att vara sant? Bara följande textrad är så skönt motsägelsefullt kalkonklassisk som någon reklamspot kan bli:

"Don't be sold out, it's a taste that's gonna merry. Hold out for Dr. Pepper!"

Om det nu mot förmodan skulle finnas någon där ute i cyberrymden som är lika skadad som jag är så finns hela reklamlåten här.

För att slutligen följa upp mitt senaste ECS-inlägg så satte jag åtminstone vinnaren Serbien innan tävlingen drog igång. Men det var ingen högoddsare. En stark låt, en stark sångerska och starka gayvibbar - med andra ord ett schlagervärldens svar på Kinderegg.

Ett tips: Åk aldrig till Andorra. De gav 10 och 12 poäng till de i särklass sämsta bidragen i år - Ukraina och Lettland. Hannibal Lecter måste vara som Farbror Barbro i jämförelse med de som befolkar denna märkligt bergiga ickeplats.

Till sist: Det mest retfulla för oss svenskar måste ändå ha varit att Vitryssland knäckte Salo ännu en gång. Men den här gången lär jag glömma rätt snabbt. Första gången var desto roligare. Vi satt ett gäng på Zinkens Krog när Sverige mötte Vitryssland i den numera klassiska ödesmatchen i rikemanshobbyn håkky. När Salo fick LSD-hallisar under skottet och trodde att pucken var världens största fluga så beställde vi genast in var sin... White Russian. Samtidigt som håkkynördarna genast laddade med bord och stolar för att ge oss idrottsintresserade en läxa. Men läxan blev deras. Läxan var att aldrig ta en sport där en så kallad "elitdrottsman" måste byta efter 90 sekunder på allvar. Och att aldrig visa sitt fula hobbytryne på en lokal där en seriös bandypublik varvar ned efter 90 minuter - utan byten...

fredag, maj 11, 2007

It's all about girls, girls, girls...

Den första livekonsert jag såg i mitt liv var Dolly Parton på Konserthuset 1972. Det är ett typexempel på något man närmast skämdes över i 20 år - för att sedan bli något man blev lite kultigt stolt över att ha beskådat. Eurovisionschlagerfestivalen (dessutom ett skönt, långt ord) har lite av samma stämpel. I dag har jag nått den aktningsvärda ålder då jag utan problem kan erkänna att jag följer den slaviskt (tror fan det med tanke på att man dessutom skickat in bidrag till den svenska uttagningen).

Ett extra plus är att de så kallade semifinalerna i denna "tävling" infördes ungefär samtidigt som man tyckte att det var OK att erkänna denna last. Och plötsligt så kom dessutom den fantastiska kalkonandan över tävlingen igen. Med ESC-mått mätt var kvällens semifinal i världsklass. Jag kan inte minnas att tävlingen (i en bisarrt positiv bemärkelse) varit så usel sedan jag var barn. Eftersom jag inte vet var jag ska börja så är det väl lika bra att vi drar hela spektaklet från början till slut:

BULGARIEN: Måste helt enkelt ha varit några gatumusikanter som gick fel. ISRAEL: Brandsta City Släckers och Östen Me Resten, kom tillbaka - allt är förlåtet. CYPERN: Det enda bidrag, inklusive Frankrike, som framförs på franska - från ett "land" där INGEN kan franska. Bara en sån sak. VITRYSSLAND: En poppig pretty boy som säkert gick hem i vissa stugor, men som var betydligt tamare live än i den tidigare visade videon. ISLAND: Kommer ni ihåg Torben Schmidt från Skagarack? Detta var en ytterst blek kopia. Intressant också med TRE gitarrister på scen - i en låt som inte ens var gitarrbaserad! GEORGIEN: Landets svar på Björk gjorde - liksom Björk - mycket ont att lyssna på. MONTENEGRO: Låtsades vara metaltuffa trots att de lät som Foreigner med en otvättad napp i mun. SCHWEIZ: Är det så att alla som sysslar med eurodisco är tondöva partyprissar som skickar fram någon annan för att sjunga? Så var i alla fall fallet med denna kalkonvampyr med ytterst blodfattiga stämband. MOLDAVIEN: Tänk er att någon försöker sig på Nightwish/Evanescence/Within Temptation på en karaokebar med enbart fulsprit i Tiraspol. Tydligen så sjöng de på engelska, men jag ska bjuda den på en öl som lyckades uttyda ett engelskt ord i texten.

HOLLAND: Helt chockerande dök det upp ett bidrag man inte hade något att invända emot. Som ett svenskt standardbidrag. ALBANIEN: Snälla, säg att det var Ricky Gervais från "The Office" och "Extras" som spelade oss alla ett stort spratt? DANMARK: Överårig drag queen till tonerna av grotesk 80-talsdisco. Smaklöst är bara förnamnet. KROATIEN: Tänk Kenta och Stoffe när de sjunger "Små knegarna" på Plattan i "Dom kallar oss mods" korsat med en balsamerad Chris Rea - som vid sin sida hade en Kim Carnes-wannabe med den sämsta sångrösten i ESC-historien. Världsklass! POLEN: Måste ha haft sin uttagning på en bordell i Krakow med fritt crack och en trasig jukebox. SERBIEN: Lotta Bromé mötte Celine Dion i kvällens första sångröst. Men om man ska vara krass så är det rätt paradoxalt att om det dyker upp en "ful" sångerska så kan man räkna med att hon har en pipa som krossar de flesta. Musikindustrin år 2007... TJECKIEN: Tänk Böhse Onkelz helt utan talang. Böhse är briljanta - dessa vara bara odistanserat gräsliga. PORTUGAL: Latinomusik är vid sidan av dragspel det absolut värsta jag vet. Punkt. MAKEDONIEN: Tänk svulstig Balkanschlager med sporadiska Jethro Tull-flöjter. Där har du det. Om det var bra? Hur ska jag veta det - ser jag ut som om jag är uppväxt i Skopje?

NORGE: Vad var det nu jag sa om Portugal...? Just det - jag avskyr skiten! MALTA: Hitchcocks klassiska "Vertigo" ger fortfarande skön filmsvindel. Maltas bidrag "Vertigo" gav bara en helt sjuk huvudvärk. ANDORRA: The Ataris goes Pyrenéerna - och min huvudvärk försvann faktiskt! UNGERN: Ett klassiskt misstag - donnan som tydligen vann ungerska Idol tar i så överjävligt för att visa att hon kan sjunga att det i slutändan blir stressat, pressat och uppmessat. Men kvällens andra och sista sångbegåvning visade stundtals prov på att långt där inne bor faktiskt Budapests svar på Bonnie Raitt. ESTLAND: Hade det inte varit så överjävligt tråkigt så hade det kanske funkat. BELGIEN: Belgisk 70-talssoul med en påtänd Josef Fares i solbrillor? Skulle inte tro det. SLOVENIEN: Det enda bidrag jag inte har några kommentarer om - schlager från Slovenien ska väl helt enkelt låta så här? TURKIET: Om det finns en Spy Bar i Izmir så är det här den mest spelade låten där just nu. Tolka det som ni vill. ÖSTERRIKE: Att jag och Aftonbladet inte riktigt kommer överens har denna blogg påvisat tidigare. I dagens tidning fick Österrike ett plus - och för första gången i kväll dök det upp hederlig gitarrpop/rock som funkar i alla lägen. LETTLAND: Visst känns det skönt att tävlingen avslutas på ett så brutalt sätt? Kvällens i särklass mest vämjeliga smörja kan vara det värsta som visats i direktsändning i SVT genom tiderna - det var inte ett musikaliskt bidrag, det var ett symptom av en ännu ej upptäckt obotlig sjukdom...

Don't you just love it! Vilka av dessa som gick till final? Hur fan ska jag veta det, jag sitter ju här och försöker skriva innan jag somnar...

Slutligen kan jag bara bekräfta att draget i Globen när Bajen plockade hem SM-guldet i lördags var det bästa sedan Bajen skickade ned råttorna i division 1 i håkky 1993. Det bekräftades dessutom av flera oberoende, tjänstgörande personal vi denna normalt så omåttligt fula och opersonliga arena. På tal om omåttligt fula och opersonliga ställen så vill jag samtidigt uppmana alla som någon gång satt sin fot på krogen Södermalm att aldrig mer göra om det. Klockan 21.00 fick nämligen personalen för sig att det var en "seriös nattklubb" (klart motstridig benämning i sig) - och började kasta ut folk som hade Bajenkläder! En förvånansvärt alert ledare i Bajen Fans kontaktade givetvis handbollshjältarna - som skulle ha kommit till Södermalm - och omdirigerade dem snyggt till Kvarnen. Ett ställe där man trots sin invasion av nyinflyttade, i tre generationer potatisodlande bondestudenter från landsorten fortfarande som grönvit får vara sig själv för en stund om man så vill...

torsdag, maj 03, 2007

Kulturen gör tjuven - originalitet, bitte!

Under de senaste 25 åren har jag bara upptäckt fem (5!) nya band som jag tycker det är värt att springa till skivaffären för: Queensrÿche, Dream Theater, Danko Jones, Coheed and Cambria och Kamelot. Av dessa så hade Queensrÿche en rejäl svacka i ett decennium, Dream Theater har haft en svacka som fortfarande pågår efter de tre första plattorna, Coheed and Cambria undrar jag fortfarande om de egentligen bara skojar med oss och Kamelot har precis nått toppen (riktigt bra gig ikväll på Klubben för övrigt). Det är med andra ord endast Danko Jones av nya musiker sedan över 20 år tillbaka man kan lita på. And that's only rock'n'roll. But I love it - of course.

Men under mina fem första månader som rockälskare upptäckte jag 20 band som fortfarande håller. Så hur tolkar jag det? Antagligen som att man alltid är och förblir ett barn av sin tid. Ta bara svensk musik. Jag blir helt konfys av Trackslistan. För mig har det bara funnits tre riktigt bra tvättäkta svenska band genom tiderna: KSMB, Nationalteatern och Ebba Grön. Efter dem fanns Noice och Magnus Uggla i den smalare fållan och Abba och Gyllene Tider i den bredare. Och så fanns Kenta som levde i sin egen sagolika bubbla. Han sa en gång att Stoffe levde i Blixt Gordons värld. Vilken värld han själv tillhörde får vi tyvärr nog aldrig veta. Men vi vet att Per Gessle bara kan drömma om att tonsätta Strindberg...

De bästa banden genom tiderna är enklare. Åtminstone om man drar ned listan till tre: Thin Lizzy, UFO, AC/DC (endast med Bon Scott). I den ordningen. Därefter blir det riktigt jobbigt. Speciellt om man ska blanda genrer. Är Judas Priest bättre än David Bowie? Är Saxon bättre än Ultravox? Är Black Sabbath bättre än Blondie? För mig är svaret JA (oftast) på samtliga tre frågor, men det är ytterst hårfint, och det är i stort sett omöjligt att definiera med tanke på den stora skillnaden musikmässigt. Jag hade aldrig varit den jag är i dag utan Bowie, Ultravox och Blondie. Och det är möjligt att vågskålen på någon av frågorna slår över åt andra hållet om du frågar mig om ett par år.

Eller ta böcker. För 30 år sedan kunde jag inte leva utan den senaste "Alfred Hitchcock och Tre Deckare löser..." För 20 år sedan upptäckte jag Thomas Harris, vars romaner skrämde vettet ur mig betydligt mer effektivt än de efterföljande - men än i dag mästerliga - filmerna "Röda draken" (givetvis endast originalet av Michael Mann med Brian Cox som Hannibal Lecter) och "När lammen tystnar". För 10 år sedan insåg jag att rockhjältars biografier var det bästa man kunde läsa under en livstid ("The Rocker" om Phil Lynott, "Highway to Hell" om Bon Scott och den fullkomligt sanslösa "The Dirt" om Mötley Crüe är outstanding i genren. Och "Shoot out the lights" om UFO är för den som vill ha lite extra lök på laxen). Och för några år sedan så upptäckte jag plötsligt Paul Auster och Yann Martel.

Film ska vi inte tala om. Där är man plötsligt så oense att det är löjligt. För mig har min topplista varit intakt sedan jag var liten (då snackar vi tonår och uppåt - det fanns ju en tid då man på fullt allvar tyckte att "The Octagon" med Chuck Norris var svinbra). Men min topplista är - utan inbördes ordning på den här nivån - "Alien", "Blade Runner", "Midnight Cowboy", "This is Spinal Tap" och "The Deer Hunter". Och den överlägset bästa svenska filmen genom tiderna är "Mannen på taket" (den går in på topp 10 all time). Men jag har träffat folk - miltals ifrån psykkliniker - som på fullt allvar anser att "Titanic", "Bodyguard", "Göta kanal" eller "The Matrix" är filmhistoriens främsta mästerverk. Nej, jag hade inte befogenhet att låsa in dem.

Så hur tolkar man rätt och fel här egentligen? Det är ju egentligen det som är livets stora fråga.

Idrott har jag inte ens varit inne på. Där är det om möjligt än mer subjektivt. Det finns gammelgubbar som snackar om att Nacka var den främste som lirat för Bajen. Och det finns chippar som hävdar att Kennedy är den främste grönvite bolltrollaren på Söder genom tiderna. Själv skakar jag bara på huvudet åt båda två. För mig finns det bara en nummer 1 i Bajen någonsin: Uffe Eriksson. Varken Nacka eller Kennedy skulle få putsa Uffes skor i mina ögon. Jag var på plats mot Italien på Råsunda då Uffe körde tunnelbanan. Han slog först en tunnel på sin mittfältare, sedan slog han en tunnel på sin back, och avslutade showen med att försöka slå en tunnel på keepern - som fick en tå på bollen i sista sekunden. Det är utan tvekan det vackraste jag har sett på en fotbollsplan. OM den hade suttit så hade Kurre Hamrins klassiska mål varit som en snedspark på Vångavallen i jämförelse. Det räcker för mig. Den som vågar vinner (och då har jag inte ens nämnt alla trollkonster Uffe utförde på Söderstadion).

Men hur avgör man då vad som är bäst när det gäller tycke och smak i kulturens tecken? Lättast är som alltid att ta den enklaste vägen: jag har rätt och ni har fel. För så är det ju egentligen...