Kärleken till en clown

Få lag har närt så många original vid sin barm som Hammarby IF. Vissa var självlysande stjärnor, som Nacka. Vissa är värda en staty på Södermalm bara för sitt bohemiska Bajenhjärta, som Klasse Johansson, Matte Werner och Magnus Lefvert. Vissa vill vi egentligen bara glömma att de över huvud taget dragit en grönvit tröja över huvudet, som Piotr Skrobowski. Vissa vet vi än i dag inte var vi har, som Johannes Hall. Vissa var helt enkelt bara bäst, som Uffe Eriksson. Och så finns det de som bara var sitt eget galna jag. Som Pinnen. Eller framför allt som Mark White.

Denne på alla sätt uramerikanske katt bland hermeliner föddes 12 december 1961 i New Orleans. 24 år senare stod han mellan stolparna hos Ope IF. Hur han över huvud taget kom dit vet jag inte. Men jag vet att han säsongen efteråt kom till Bajen och debuterade med att göra succé i Nackas Minne på vintern. Det skulle senare visa sig att det inte var någon tillfällighet, eftersom han i stort sett aldrig spelat något annat än inomhusfotboll.

Total blev det 13 allsvenska matcher för Bajen. De flesta hade nog satt sina pengar på den då 20-årige Lasse Eriksson (som knappast behöver någon närmare presentation) som efterträdare till Roger Skalleberg, men det blev alltså en 24-årig jänkare från New Orleans som blev utsedd till Hammarbys siste utpost.

Jag tror att det var mot Öster hemma som kärleken till denne clown överbryggde allt. Någon i Östers backlinje (100 spänn på att det var Andreas Ravelli) rensade bollen, som flög i en båge ner mot bortre delen av mittcirkeln. Där dök plötsligt någon upp som absolut inte skulle vara där. Mark White. Och han nickade bort bollen innan han tog en bandysväng mot Bajenklacken och vinkade. Vi på läktaren skrek å andra sidan så högt vi kunde att han skulle springa tillbaka in mellan stolparna eftersom Öster just vänt spelet efter hans nick, och det var lika öppen gata som på Avenyn en fredagkväll fram till hans eget mål.

Man kan inte annat än att älska en sådan spelare. Man kan inte annat än att imponeras av en spelare med en sådan inbyggd mekanism att ge åskådarna valuta för pengarna. Men det fanns ett problem som kan ha sin orsak i detta publikfrieri: från omgång 6 till omgång 13 släppte White in 22 mål. Lasse Eriksson som tog över släppte bara in 11 baljor på resterande 9 omgångar.

Efter sejouren i Bajen tog White planet över det stora vattnet och hamnade i Dallas Sidekicks i MISL (Major Indoor Soccer League), och den 22 mars 1987 vaktade White målet när Sidekicks tog sin första seger någonsin mot San Diego Sockers. Detta verkade dock hjälpa föga, då det bara var den tredje segern han fick uppleva med laget, och den 4 juli (av alla amerikanska dagar) 1987 publicerades en tillkännagivelse i bland annat The New York Times att Dallaslaget inte tänkte förlänga sitt kontrakt med Söderbrodern från Louisiana.

Vad som sedan hände under en treårsperiod står skrivet i stjärnbaneret. Förhoppningsvis spelade han in en skön Texasversion av "Dom kallar oss mods". Men 1990 dök den blonda kalufsen plötsligt upp som målvakt i Fort Worth Kickers, i den då nyinstiftade MSL (Major Soccer League). Antagligen ansåg man att en kille med proffsmeriter från skitstora planer på Södermalm borde vara rätt man att skriva kontrakt med när de trygga sargerna plockats bort och man till slut infört skitstora planer i landet där allt ännat är precis... skitstort. Men antagligen ansåg sig Mark fortfarande vara en man för de ledande cirkusarenorna, och året efter var hans fotbollskarriär över.

Så vad gör han då i dag? Jo, efter att han lade målvaktshandskarna på hyllan för 15 år sedan fick han jobb som frisör på en salong i Dallas - som ägs av hans fru. Där jobbar han kvar än i dag, när han inte sporadiskt träffar sin efterträdare Lasse Eriksson och diskuterar sköna fotbollsminnen från Söders höjder.

Tyvärr finns det inte plats för drömmande fotbollskufar som Mark White i dagens fotboll. Inte ens på Södermalm. Men i mitt grönvita hjärta kommer han att för evigt att ha en av de största platserna. Och en vacker dag innan jag dör ska jag ta flyget till Dallas för att få en skön flyfrilla tillsnickrad av ett av de skönaste originalen som beträtt Söderstadion.Och sedan tar vi en Greyhoundbuss till New Orleans där han får visa sitt eget lokala Carmen, Jägaren, Snövit eller Bleckis.

För som Hammarbyare är jag stolt över att ha betalat inträde på Söderstadion för att se en spelare som Mark White. En spelare som mer än någon annan visste att "There's no business like showbusiness"...

Bytes: 4 bönder mot 1 supporter

Jag läste att det var fullsatt i Solnabunkern när Brasilien och Ecuador möttes i en träningsmatch. Vart är världen på väg? När var det senast fullsatt i bunkern? Det var det i alla fall inte när den senaste matchen av vikt spelades, det allsvenska toppmötet mellan aik-Hammarby. Inte ens när Sverige mötte Spanien i EM-kvalet. Men när en sockervaddslycklig ekorre med pannband och skruvdobb transporterats över hela jordklotet till denna gudsförgätna håla så är det plötsligt folkligt, festligt och fullsatt igen.

Givetvis såg jag inte ens matchen på tv. Det var ju samtidigt EM-kval för U21-grabbarna med Erkan Zengin och Fredrik Stoor på plan. Och det är just där vi har problemet. Fotbollen är på väg att hamna i samma bondepsykos som ishockeyn. Fotbollen är på väg att utarmas på sitt hjärta och sin själ på samma sätt som hockeyn varit tyngd av under många år (för all framtid?).

Låt mig på en gång påpeka att jag inte känner något direkt agg emot "bönder". Jag förstår gott och väl att det närmaste en nationell vi-känsla vissa kommer är att göra sitt livs resa till ett hockey-VM i Dubrovnik. Problemet är att de som syns och hörs egentligen är lika ointresserade som vi som normalt bryr oss (dock inte om hockey-VM, det är det fortfarande bara TV3 och Finland som tror att det är på riktigt).

Problemet symboliseras givetvis av alla dessa svenska flaggor som är besudlade med ortsnamn som ingen elev i en normalstor kommun över huvud taget hört talas om på geografilektionen. Det är allt från Forssa till Flensbobruk. Om detta är deras bild av "15 minutes of fame" så är det inget annat än tragiskt. Om det främsta minnet när man återvänder hem till bygden är att ens svenska flagga syntes i fyra sekunder i TV3 istället för att man verkligen upplevde något stort så är det inget annat än tragiskt. Och om ens enda mål med idrottsupplevelsen var att få se en "stjärna", ja, då är det verkligen tragiskt (möjligtvis undantaget om man är högst 12 år gammal).

För en riktig supporter spelar inte den individuelle spelaren någon roll. För en riktig supporter spelar inte ens härkomst någon roll (har ni någonsin sett en allsvensk match med ett lags flagga besudlat med något ortsnamn - bortsett från aik?). För en riktig supporter är det laget det handlar om. Hjärtat det handlar om. Själen det handlar om.

Om Pétur Marteinsson inte varit skadad i dag utan spelat mot Sverige så hade mina sympatier genast vägt över till Islands fördel. Pétur representerar mitt hjärta, min själ. Pétur spelar för Hammarby. Just där ligger skillnaden mellan en riktig supporter och en som råkar ha 200 spänn att göra av med. Pétur står för mitt hjärta. Erkan står för mitt hjärta. Fredrik står för mitt hjärta. Och om Kennedy hade fått komma in så hade jag blivit lycklig i mitt hjärta. Jag hade inte behövt en blågul flagga med HUDDINGE simpelt skrivet med spritpenna över för att visa mina sympatier. Då hade jag bara bevisat att jag inte bryr mig ett skit om laget på planen, om spelarna som springer för "min" skull . Jag hade bara bevisat att jag var ännu en likgiltig, 15 minutes of fame-kåt... bonde.

Bara det faktum att Hammarby hade fyra gånger fler supportrar i Reyjavik mot Akranes i UEFA-cupen än vad Sverige hade i EM-kvalet säger allt.

Även om jag i dag slutat gå på ishockey - det är i mina ögon i dag en färglös sport med 1000 omgångar utan finess och riktiga hjältar med hjärtat på det rätta stället - så njuter jag som hammarbyare givetvis ändå i stora drag när nedflyttningstippade Bajen spöat "stora, i stort sett elitserieklara" Leksand. Det är en seger inte bara för underdogen mot stormakten, inte bara en seger för arbetarkollektivet mot elitismen, inte bara en seger för de som hoppas, tror och vill mot "experterna". Det är framför allt en seger för gamla tiders hjältar. Om jag själv tillåts tillägna någon kvällen seger så är det Pelle Lindbergh - den siste actionhjälten (no hard feelings Arnold).

Jag kan dock fortfarande inte smälta att vi som byggde upp idrottsintresset med hjärta och själ, vi som i gryningen öppnade ögonen hos såväl media som de oinvigda pre-text-tv-supportrarna. Det är vi som paradoxalt nog är de sista entusiasterna...

Konsten att på rätt sätt få motståndare ur spelbart skick

I lördags sparkade tysken Lukas Podolski ner en motspelare under en träningsmatch mot Georgien. Givetvis fick han syna domarens röda kort, men eftersom incidenten (när det gäller idrott är allt utom mord incidenter) inträffade i en träningsmatch så stängs Podolski av i två - träningsmatcher. Han avstängs alltså inte från EM-kvalet eftersom incidenten inträffade i en match som enligt det tyska förbundet inte hade någon betydelse. Så bekvämt.

När Tyskland, från vilka man alltid förväntar sig en stram hållning, har ett sådant regelverk är det inte så svårt att förstå att även Svenska Fotbollförbundet famlar i totalt mörker och skjuter vilt från höften.

Jag undrar om de har samma inställning även till ligafotboll? Det innebär i så fall att så länge något sker under en träningsmatch så är det grönt ljus. Något som kan lösa en väldig massa problem för vissa klubbar.

Då börjar man bara med att utmana lämplig träningsmotståndare, antingen redan under försäsongen - vilket kan vara lite av ett lotteri - eller under semesteruppehållet. Sedan väljer man bara ut den spelare som mest föredrar Playstation på hotellrummet framför en förbjuden natt på stan med de "stora" grabbarna, och inför andra halvlek viskar i örat på honom att "Du, är inte sexan i deras lag den där kaxige snuten i Grand Theft Auto?"

Är det någon fotbollsspelare som har den där lite osäkra, ADHD-flackande blicken hos en tv-spelspundare på gränsen till nervsammanbrott så är det Lukas Podolski. Övertyga honom om att Nintendo är japans förbundskapten och han byter medborgarskap lika snabbt som han klipper en finsk tall i Colin McRae Rally 2005.

Är man bara en tillräckligt skicklig fotbollsspelare (också) så spelar det ingen roll om man så blir avstängd i 100 träningsmatcher. Man får ju i alla fall spela de riktiga matcherna. Förhoppningsvis då mot ett lag med sina bästa spelare på kryckor.

Det är en inställning man inte skådat så öppet inom idrottsvärlden sedan de riktigt busiga NHL-poliserna gjorde vad de blev tillsagda för 20-30 år sedan. Men så såldes det också en hel del Commodore 64 i Nordamerika i början av 80-talet...

Överliggande kramaxel, kalasväv och bubbla förknasare

Julafton kommer väldigt tidigt i år. Redan den 25 oktober närmare bestämt. Då släpps den utan konkurrens bästa julkalendern genom tiderna på dvd: Herkules Jonssons storverk.

Mitt första magiska tv-minne.

Tage Danielsson blev i sina röda manchester-byxor mitt livs första antihjälte, när han efter sonen Hermans magiska ramsa förvandlades till en störtskön tioåring. Han är samtidigt den ende personen i historien som lyckats med den omöjliga uppgiften att bära ett par röda manchesterbyxor med värdighet. Hans enda konkurrent i klassen "filmiska modevåghalsar som lyckats mot alla odds" är Steve McQueen, som var den ende som någonsin kunde få en brun polotröja att se sjukt cool ut. Eller snygg. Eller ens bekväm.

Det är också en av de sista serierna som jag drömt om att en dag få äga på dvd. Att få ta fram varje dag det är lite gråare och kallare ute än vanligt. Att få sjunka ned i soffan till och längta tillbaka till tiden då man själv var tio år gammal och ville erövra världen (i morsans påtvingade manchesterbyxor).

Så dyker den helt plötsligt upp. Just i oktober. Just när det är lite gråare och kallare ute än vanligt. Just när det känns som om man aldrig mer vill lämna soffan. Just när man tänker att ett par röda manchesterbyxor verkligen skulle göra sin man.

Bara birollslistan kastar en med värme tillbaka till en tid utan vuxna vardagsproblem. Olof Palme (en statsminister i en julkalender - det var tider det), Lennart Hyland, Honken (trots att han lirade i fel lag) och Mille Schmidt. Känn på den sistnämnde en gång till: Mille Schmidt. Det är barndom det.

Efter årets stora kulturgärning om tre veckor finns det egentligen bara en serie som saknas på dvd: Doktor Krall. Men den får gärna vänta lite. Man vill ju inte hamna i ett obotligt barndomstrauma. Bara ibland. Bara när det är lite gråare och kallare än vanligt...

Närmare, Gud, till dig

Världens bästa nu levande band har släppt sin bästa platta på elva år. Närmare frälsning än så går det knappast att komma. Det kan ha varit just sättningen med Phil Mogg-Pete Way-Vinnie Moore-Paul Raymond-Andy Parker som Sarah Adams förutspådde när hon 1841 skrev psalmen som fartygsorkestern på Titanic skulle göra odödlig 71 år senare.

"Black and Blue" hade kunnat ersätta i stort sett vilken låt som helst på "Making Contact". Och "Good Bye You" är bland det mest förtrollande de skrivit sedan "Love to Love" (som i sin tur är en av de fem bästa låtar som någonsin gjorts). Det räcker så. Buy or die, med andra ord.