måndag, april 30, 2007

I Hannover tar man av sig skorna

Jag hamnade lördags på vad som humoristiskt kallats för Monsters of Replokal (inte så konstigt med tanke på att ens referenser till Kolingsborg befunnit sig på en annan planet sedan "En kväll i tunnelbanan" med Noice). Uppsamlingsheatet bestod hur som helst av Quireboys, Michael Schenker och Paul DiAnno. Men trots denna trötta ändhållplats höll den musikaliska kvaliteten förvånansvärt hög klass. Spike - sångaren i Quireboys - var i och för sig packad. Men de var ju å andra sidan på den förlorande sidan redan när de var vinnare.

Spike överraskade mig däremot rejält några timmar senare. På giget sålde de nämligen nya plattan av Damage Control, där Spike är nybliven sångare. Jag köpte den givetvis och upptäckte en av de bästa partyrockplattorna jag hört på många år. Men så är han där uppbackad av en hyfsat tung trio: Pete "Gud" Way på bas, Robin George (minns någon hiten "Heartline" från mitten av 80-talet?) på gura och Chris Slade på trummor - en legendar som inte bara bankat skinn hos Manfred Mann, Tom Jones, Uriah Heep, Asia och Gary Moore, utan Angus Young har dessutom sagt att han är den främste musiker som någonsin spelat i AC/DC. I den hårda omgivningen kommer Spike med sin raspiga röst (han får Rod Stewart att låta som Peter Jöback) helt till sin rätt. Kul kuriosa är att man på Damage Controls hemsida kan köpa deras t-shirt - och det är Lemmy som gör reklam för den. Man vet att man har med tuffa pojkar att göra om de har Lemmy som "fotomodell" på sin hemsida...

Schenker överraskade på flera sätt. Dels genom att vara på utmärkt gitarrbändarhumör (han drack vatten!), dels genom att ha fimpat bootsen till förmån för - ingenting. Barfota (tack Secret Bro för bilden) och stundtals leende slängde han klassiska UFO- och MSG-riff över oss. Vem hade kunnat gissa det?

Paul DiAnno visade sig vara på ett än mer strålande och ödmjukt humör. När publiken skrek hans namn svarade han med att "Rock stars love it, I don't give a fuck. You're my brothers and sisters." Eller när han med glimten i ögat tycker att det är för lite brudar i publiken: "I don't do faggots man, this aint no Judas Priest". Något som blir extra roligt då rykten gör gällande att Rob Halford uppvaktade just Paul Dianno i metallerans begynnelse. Enligt mina obekräftade källor så hade herr DiAnno vid ett tillfälle under en festival en blombukett på sitt logebord med en rar liten hälsning från världens hårdaste och coolaste officiella homo. Om Paul haft samma läggning hade det onekligen varit en match made in metal heaven. "Women in uniform" korsat med "Hell bent for leather". Snacka om barnförbjudet. Kvällens giftigaste kommentar kom dock lite senare: "This is a song for Tony Blair and his boyfriend George Bush. The people you should kill" Och så drar han igång "Killers"...

Jag har på denna sida gjort en hel del för att folk ska se innebandy som den den infantila hobby den för alltid kommer att vara. Men jag såg härom dagen en affisch för något på samma nivå: "SM i nageldesign". Denna "tävling" ägde rum (nej, inte gick av stapeln - det är det endast båtar och fulla brädgårdsarbetare som gör) i helgen som var på Sollentunamässan. Andlöst spännande är bara förnamnet. Undrar om någon av deltagarna bet på naglarna sekunder innan resultatet förkunnades.

Är det bara jag som tycker att det är märkligt när man säger att ett lag med en ny tränare och till viss del nya spelare "behöver ett år för att spela ihop sig"? Man har ju läst det om exempelvis Bajen i år. Jag fattar inegting. Vad då spela ihop sig? Vad då lära känna laget? Det är ju inte direkt raketforskning vi talar om - antingen så kan du spela fotboll eller så kan du det inte. Punkt. För tillfället så leder våra grönvita hjältar serien i den prominenta sporten bandy på gräs, men jag kan lova att jag inte hade skyllt på något så billigt som att jag ännu inte hade känt killen på högeryttern så bra att jag inte hade vågat utmana honom på Twilight Zone-flipper om så inte hade varit fallet. Skulle samma resonemang verkligen funka på en annan arbetsplats?

"För helvete, Bosse, du monterade kardanaxeln på instrumentbrädan i går!"
"Jag vet, sorry. Jag och Conny känner ju inte varandra så väl än. Men nästa år så vet jag hur vår förman Bernt tänker när han vill att jag ska montera rätt delar på rätt bil."

På tal om obegripliga saker så såg jag i dag förstasidan på Se & hör: "Efter alla skönhetsoperationer - Linda Rosing lämnar Fadde." Bortsett från att ingen kunde bry sig mindre - är det någon som fattar vad texten betyder? Menar de att det har tagit slut för att Linda har genomgått för många operationer? Eller menar de att de hade en deal om att efter 26 operationer så skulle de göra slut? Eller menar de att hon har gjort alla operationer i onödan? Eller så kan man fråga sig varför jag sitter här och bryr min hjärna med något så ointressant...

Petter Anderssons show i går var för övrigt något av det bästa jag upplevt på Söderstadion. Efter de två fantastiska målen är han nu redo att lägga titeln "Ljusvattnets Henry" bakom sig. Från och med 29 april 2007 är det Henry som är Paris Petter Andersson. Det kändes extra bra med tanke på att Hammarbys offensiva krafter fortfrande har en del att bevisa. Paulinho har ännu inte hittat helt rätt sedan Runström försvann, och Charlie Boy må ha framtiden för sig men likaväl de kritiska blickarna på sig än så länge. Om de ändå kunde ha Tottenham som utbytesklubb - det är få lag i världen (om något annat) som kan kosta på sig att ha anfallare som Defoe och Mido på bänken. Men vad ska de göra när även Berbatov och Keane hade rena Petter Andersson-uppvisningen i helgen. Har någon förresten tänkt på att Olof Guterstam inte har någon frisyr? Han har bara hår som har växt ut i något märkligt knullrufs. Rätt coolt.

Avslutningsvis vill jag som musiknörd höja en bägare till det som rullar mest i min cd-växlare för tillfället: "Princess Alice and the broken arrow" Det är inte ofta man kan ståta med att jämföra en platta med "On a storytellers night", men nu har faktiskt dessa husgudar nått dit. Svaret är ja, det är den bästa platta Magnum har gjort på över 20 år. När det gäller herrar Catley och Clarkin så föredrar jag i och för sig de första fyra fullträffarna "Kingdom of Madness", "II", "Chase the Dragon" och "The Eleventh Hour". Men om man är mest torsk på "On a Storytellers Night", "Vigilante" och "Wings of Heaven" så är "Princess Alice..." något man genast borde springa till närmaste skivbutik för att inhandla.

Nej, nu har jag inte tid med det här längre. Det är ju Valborg. Med andra ord: dags för vita jeans, två flaskor kir och sedan kräkas i Spöktunneln på Grönan. Eller så var det just det jag en gång i tiden sa att jag inte skulle göra om...

lördag, april 21, 2007

Utan säkerhetsbälte i Skopje

Jag hörde igår att Makedonien tre år i rad gått vidare från semifinal till final i Eurovision Song Contest. Intressant. Det innebär att de således måste vara en sorts schlagermusikens svar på Trelleborg. De är alltid tillräckligt bra för att skickas uppåt en division, men väl där är det ingen som vill veta av dem, utan de skickas obönhörligt tillbaka till gärdsgårdsserien lika snabbt. Huruvida det är lika öde och blåsigt i Makedoniens ESC-uttagning som på Vångavallen förtäljde dock inte historien. Men om den sker på Skopje City Stadium (bilden) kan nog så vara fallet.

Dagens tv-val var lätt. Först Spurs-Runners i en match där ett av de mest spännande momenten var att få se hur lång tid det skulle ta innan Fredrik Ljungberg gick sönder igen. 38 minuter tog det innan kalsongveklingen från Halland haltade av White Hart Lane (vilket gav runt fyra gånger pengarna hos spelbolagen). För att jämna ut oddsen och även ge fotboll- och underklädesintresserade grabbar modetips så visar jag här en bild på på Ljungbergs motsvarighet i Tottenham.

På ettan visades finalen i plockepinnjymping för byfånar (en företeelse även känd under benämningen spökboll med plastpinnar) på Globen. Fascinerande ointressant. Det var till och med publik på läktarna som skrek. Vad de skrek vet jag inte eftersom jag snabbt zappade vidare, men antagligen var de upprörda över att båda "lagen" hade glömt bort att ta på sig de röda respektive gula tygband som denna motionsform på lågstadienivå mest är förknippad med.

Så valet föll givetvis på det sköna hårdrockmötet i Premier League mellan Bolton och Reading på Canal plus. Vad då hårdrock? undrar kanske någon. Enkelt: Mick Bolton hette originalgitarristen i UFO och Reading syftar givetvis på den klassiska Readingfestivalen. Med andra ord två lag man bara måste digga stenhårt. Reading vann för övrigt med 3-1 - viket innebär att de båda två nu ligger på platserna precis framför just Spurs. Aldrig får man vara riktigt nöjd...

Nyss såg jag Stina på ettan, och "artisten" Laleh visade sig vara den mest flummiga, icke drogpåverkade (kanske) personen som suttit i en svensk tv-studio. Hon fick Robyn att framstå som en ledamot av Svenska Akademien, och då vet man att det är dags att slå på rikslarmet.

Veckans skivtips är av det uddare slaget: "The Sounds of Our Time" med Jim Ford - något så ovanligt som vit countrysoul med lite sköna funkvibbar. Van Morrison möter Johnny Cash möter Lionel Richie (då snackar vi givetvis gamla sköna The Commodores-tiden) möter Mother's Finest. Det är hans gamla 70-talsplatta "The Harlan County" (som låg i stort sett gömd i decennier) som fyllts på med tidigare outgivet material - totalt 25 låtar för 199 spänn och en jävligt skön och avslappnad kväll med en panna Bushmills.

Avslutningsvis vill jag höja kvällens sista bägare till Carlo Thränhardt. Varför? För att han var en skön tysk höjdhoppare som förtjänar lite extra cred. För övrigt var hans inomhusrekord 2.42 - samma höjd som en viss Sjöberg hade utomhus. De båda är än idag två av endast tio hoppare som grejat minst 2.40. Hans 2.37 utomhus står sig dessutom som tyskt rekord. En centimeter högre än den likaså kultige landsmannen Dietmar Mögenburg (som plockade hem OS-guldet i Los Angeles 1984 på 2.35 framför näsan på herr Sjöberg som bara tog sig 2.33 över marken utan darr på ribban). Hur som helst - skål Carlo!

måndag, april 09, 2007

Bland rockande indianer och norrländska håkkycowboys

Jag såg fram emot kvällen som ett barn på julafton. Det är väldigt ovanligt att det dyker upp någon som man först dyrkar, sedan föraktar och därefter dyrkar på nytt. Men Tony Carey kan verkligen konsten att bära denna sällsamhet med värdighet.

För den oinvigde kan jag förtälja att Tony Carey (längst till vänster på kultbilden nedan) spelade keyboard på Rainbows platta Rising 1976 - utan att överdriva en av de 10 bästa plattor som någonsin gjorts. Något detta oförskämt skickliga och stiliga halvblod sedemera gjorde allt för att dra ned i smutsen. Hans kommentar var "Don't blame me", och hela världen undrade verkligen vad fan han tänkte. Ska vi inte skylla på dig för att du medverkade på ett av de verkliga mästerverken i musikhistorien?

Sjuk snubbe.

Han fick sedan i början av 80-talet en hit med gåshudslåten "It's a fine, fine day". Framför allt i Tyskland, vilket han sedemera flyttade till.

Därefter tog storheten vid. Både som soloartist och i sitt egna, lite rockigare, projekt Planet P. Plötsligt var den för omvärlden dittills helt okände Tony Carey den främste historieberättaren inom musikvärlden all-time. Och han är det än i dag. I kväll stod han på scen i nästan tre timmar och var fullkomligt lysande. Han hade bara två svackor, och det var när han körde coverlåtarna "Sweet home Chicago" och "Route 66".

Då gick han ner på samma präktiga allsångsnivå som Bob Dylan och Bruce Springsteen. Tro mig, Tony Carey är oändligt mycket större än dessa två herrar. Framför allt är han den kanske bäste historieberättare vi har i dag. Ett äkta halvblod, bosatt i Europa med ett sällsynt perspektiv till det förlorade landet i väster och förmågan att förmedla den amerikanska drömmen i dess mest sköra, empatiska och trasiga trailerparkdröm är en kombination som är få förunnat.

Efter kvällens magiska gig på Fasching tipsade jag honom om att fimpa de två coverlåtarna i sin repertoar, framför allt av anledningen att hans egna låtar håller oändligt mycket högre klass. Hans svar var att "That's where I come from". Min gode vän - di Meola #2, som var helt salig hela giget - hade en annan teori. Om Carey inte hade kört de låtarna så hade han blivit åtalad eftersom folk hade dött för att det var så bra...

De som läst denna blogg tidigare vet att jag - för att tala milda termer - är anti håkky. Det är jag fortfarande. Och det kommer jag alltid att vara. Håkky är råfjolligt, punkt. Men jag ska erkänna att det faktiskt finns ett lag i detta träsk som jag har vissa sympatier för: MoDo. Anledningen är att gummifarsan kommer från Bredbyn (eller rättare sagt metropolen Skorped), utanför Ö-vik. Han gick i samma klass som gamle keepern Sune Ödling och är bekant med såväl Uffe Thors som Lasse Molin. Det är faktiskt hårt. Och jag har själv tillbringat mer än tio somrar i och utanför Ö-vik.

Dessutom vet alla som kan något om håkky att MoDo är det lag som tappat flest spelare till NHL genom tiderna. Det är nästan så att NHL är rena farmarligan till Elitserien tack vare skäggiga fenomen som Lasse Lindgren och dito män framåt. Om ni sitter som frågetecken framför skärmen till dessa namn så är det kanske inte så konstigt. Att minnas varje puck som Sune Ödling sög åt sig med plockhandsken kräver nästan samma engagemang som att minnas varje scen med Ron Jeremy på gamla VHS-band. Men vi som vet kommer å andra sidan från samma kulturella skola. Vi rebelliska kulturkonnässörer som vet att det bara finns EN Sune. Och EN Ron...

tisdag, april 03, 2007

Haussade herrklubbar och sågade söderbröder

I nya Sportmagasinet kan man läsa hur de rankar månadens stora TV-händelser i sportvärlden. Allsvenskan är givetvis helt korrekt på första plats före Champions League (de som anser att det borde vara tvärtom är rotlösa förlorare utan vare sig själ eller hjärta för bandy på gräs). Men jag vet ännu inte hur jag ska förhålla mig till att de rankar EM i tyngdlyftning som en större händelse än upplösningen i Premier League. Antagligen är det rätt... coolt.

På tal om coolt finns också världens coolaste ickesport med på plats åtta: snooker-VM på Eurosport. Jag spelade själv snooker i ett antal år då jag fortfarande var hyfsat ung (nu för tiden tror jag bara att jag är ung och beter mig därför oförändrat). Snooker är i mina ögon en hobby i samma anda som dart, med skillnaden att utövarna dricker finsprit istället för fulöl. Det var för övrigt på Stockholms snookersällskap som låg på Fridhemsgatan 44. Hela stället andades privat herrklubb för män i skiftande åldrar med samma, smått obskyra, intresse. Den mörka entrédörren märkte man knappt om man gick förbi och inne i lokalen var belysningen föredömligt dämpad. Det enda som hördes under några timmar var dova stötar och sporadiska suckar.

Stockholms snookersällskap slog sedemera igen. I samma lokaler på Fridhemsgatan 44 ligger numera Blue Vision - en porrbutik och bio. Det vill säga, ett ställe som andas privat herrklubb för män i skiftande åldrar med samma, smått obskyra, intresse. Man märker knappt fortfarande entrédörren, och det är ingen vågad gissning att belysningen än i dag är föredömligt dämpad och att det enda som hörs är dova stötar och sporadiska suckar. Allt är som sig bör sig likt med andra ord. Med skillnaden att jag inte längre är medlem...

När jag genom Sportmagasinet kom att tänka på snooker igen så var jag bara tvungen att söka på Stockholms snookersällskap på Google. Jag fick en träff. Ett inlägg i en gästbok där någon med användarnamnet "Föredettingen" ställde frågan "Finns det någon gammal medlem från Stockholms snookersällskap här på forumet...?"

Jag hade nog svarat honom om det inte varit för att forumet tillhör "Golf.se". Vilket innebär att Föredettingen - som dessutom visade sig numera vara bosatt i London - hade gått från den coolaste av ickesporter till den i särklass ocoolaste...

Att den vedervärdigt självgode och uppenbart inkontinente Thomas Wernersson tippar Bajen på 12:e plats kommer knappast som någon överraskning. Jag vet ingen som under så många år haft ett så ont öga till våra grönvita bröder. Antagligen har Billy, Kenta, Putte, Uffe eller någon annan riktig fotbollsman (eller alla samtidigt) förfört hans hustru mer än en gång i tiden. Nu väntar jag bara på att Expressens Mats Olsson tippar Bajen på sista plats. Precis som han gjorde 2001...

Mer förvånande är det att se Bosse Petersson säga att Bajen gör det riktigt bra om de blir bättre än just 12:a. Det är onekligen en rätt hård utdömning. Att vi ska klappa oss på bröstet om vi har tre av lagen av BP, Trelleborg, GAIS, Örebro, Gefle eller låt säga Halmstad efter oss när säsongen summeras.

Jag kan ändå inte uppröras av Bosse. Han gav en av de två bästa tränarkommentarerna någonsin i detta land när Bajen gick upp i Allsvenskan 1989 efter 6-0 mot Karlstad. Han var då tränare för Vasalund, som i stort sett var klart för allsvenskt avancemang eftersom Bajen bara ledde med 3-0 i 89:e minuten i Karlstad. Vem som helst - inklusive mig själv och förmodligen alla jag känner inräknade - hade i hans kläder ifrågasatt det mesta efter den utgången. Men det första han sa när mikrofonen trycktes upp i ansiktet på honom utanför omklädningsrummet uppe i Luleå var "Jag vill börja med att gratulera Hammarby till den allsvenska platsen". Stort är ett väldigt litet ord i det sammanhanget.

Den bästa tränarkommentaren? Den kom efter samma match i form av det första faxet till Hammarbys kansli. Det var från "Liston" och löd "Gud kan fotboll"...