Det sociala moralpanikarvet

Moralpaniken har slagit till på Söder. Eller, rättare sagt, dagstidningarna i allmänhet och Expressen i synnerhet gör sitt bästa för att sprida den. Det gäller givetvis Berth Milton Jr:s intresse i Hammarby Bandy. Bajen har som första bandyförening bolagiserats, och då är det spelreglerna på den marknaden som gäller. Vare sig man vill eller inte. Och på samma sätt som råttorna i fotboll kan man inte hindra någon från att handla på den öppna aktiemarknaden. Oavsett om det är porr- eller knarkkungar. Pedofiler eller våldtäktsmän. Bankrånare eller muslimska kamikazepiloter. Men av personer i dessa kategorier föredrar jag utan att blinka dem i den första.

Gällande årets plattor 2007 och 1987 så har jag gjort allt för att vara alert som möjligt på vad som sagts framför allt i de stora rockblaskorna. Vad jag glömde att nämna i förra inlägget var att WAYSTED-plattan - som jag placerade på plats 10 - av erkända Classic Rock Magazine utsågs till 2007 års bästa brittiska rockplatta. Det är jävligt stort, om nu någon undrar. Till och med större än när Blackie Lawless (som av kontraktskäl gick under WASP-flagg) "The Crimson Idol" var den enda plattan tillsammans med Bruce Springsteen som 1992 fick fem getingar av Expressen.

När vi ändå är inne på det så hamnar på plats 9 förra året SNAKES & ARROWS med RUSH. Ett fall framåt från senare år men fortfarande långt ifrån storhetstiden (vilken i fallet Rush kan skilja sig enormt tidsmässigt beroende på vem du frågar). Öppningsspåret FAR CRY är dock riktigt vasst. Synd bara att det sakta men säkert går utför efter den inledningen. Snittbetyget ändå klart godkända 3,5.

En bekant frågade mig hur populärt det skulle vara om Milton även gick in som sponsor och krävde att få Privates logga på matchtröjorna. Jag svarade med frågan hur populär han skulle bli om motbudet var att dunka in några mille i klubben och plocka hem våra Missing In Action-killar från den ryska tundran. ALLT har ett pris. Och har man som Hammarby Bandy valt att gå halvvägs genom en aktieemission så... what the fuck...

På plats 9 på 1987-listan är det död åt falsk metall som gäller, och FIGHTING THE WORLD med MANOWAR och snittbetyget 3,88. Även om här finns gott om machopärlor i päls så är det glatt medryckande CARRY ON som gör mig mest sugen på avslagen mjöd och rått björnkött.

Jag såg Postkodmiljonären för någon vecka sedan. På 100.000-nivån var frågan vilken av fyra filmer som inte ingår i Modstrilogin, med "Liv till varje pris" (även den av Stefan Jarl) som det felande men rätta alternativet.

Tjejen i 40-årsåldern hade ingen aning (vilket kan tyckas lite märkligt), så hon frågade publiken - som såg till att "Det sociala arvet" fick flest röster. Med tanke på att publiken var rätt ungdomlig, och betraktat ur perspektivet att det är ett program som snarare borde locka vetgiriga än mediekåta, kan jag konstatera att inte bara det sociala utan även det kulturella arvet har raderats ur nästa generations medvetande. Vad hon svarade? "Dom kallar oss mods"! Riktigt vasst av donnan med tanke på frågan...

På plats 8 på 2007 års lista hamnar med snittet 3,55 GHOST OPERA med KAMELOT. Förväntningarna var givetvis enorma efter knockouten The Black Halo 2005. Den här gången är det dock aningen svajigt, även om titelspåret håller absolut mästarklass.

En polares polare spelade amerikansk fotboll i Uppsala 86:ers. Han beslutade sig plötsligt för att gå över till handboll istället - men slutade redan efter två månader. Det gjorde alldeles för ont, som han uttryckte saken. Det bekräftar bara det jag alltid har ansett, att handboll är för hårdingar och amerikansk blöjboll för veklingar...

På tal om herrelaterad reklam kontra idrottsklubbar. Denna annonskampanj hade Aftonbladet i mitten av 90-talet, med en ny spelare varje dag. Tills att Hammarbys damfotbollslag gick i taket och den drogs in av nämnda kvällstidning - varpå det tog exakt en timme innan Expressen ringde och ville överta den. Anledningen? De tyckte att det var den snyggaste och mest begåvade reklamkampanj de sett i svenskt sportsammanhang. Stämmer det att porrversionen av "Gycklarnas afton" gjordes av Expressen under titeln "Hycklarnas afton"?

På plats 8 på 1987-listan landar HOLD YOUR FIRE med RUSH, deras poppigaste bidrag till musikhistorien bjuder på ett helt band av glimrande små pärlor att bli upplyft av. Personligen är jag mest svag för helt magiska TIME STAND STILL, en av få låtar som efter över 20 år fortfarande får mig att le fånigt varje gång jag hör den.

Veckans överraskning var något som inte lär uppmärksammas i Expressen, nämligen den helt fantastiska sändningen från bandy-VM som i dag sändes på TV4 Sport mellan Sverige-Finland. Jag blev grymt imponerad av producenten och hans kamerateam som för första gången i historien lyckades få bandy helt TV-mässig. Växlingarna mellan alla kameror (nej det var inte bara en högst upp på långsidan bakom en pelare som man är van vid) var grymt tajmade, tillsammans med in- och utzoomningar. Det stod bortom alla tvivel att samtliga inte bara kunde hantera sitt yrke utan dessutom var väl insatta i bandyns ädla spel.

Moskvabekante Farbror Tåg hävdar att ryssarna brukar plocka in utländska producenter till större sportsändningar. Huruvida så är fallet har jag ingen aning om. Men med bandymått mätt var det klar Lennart Jelbe-klass. Ge gärna bandy på TV en chans själva. Ryssarna i kväll onsdag och sedan semifinaler och guldmatch till helgen.

Jag hade i går förmånen att få se "We Own the Night" hemma i TV-soffan på Blu-ray (tio dagar efter den svenska biopremiären - amen). James Gray må vara Martin Scorsese light, men det finns fan ingen bättre MS-lättgosse att uppbringa i dagens Hollywood. Det enda märkliga var att jag först tog för givet att det var en uppföljare till "The Yards". För om man bara gör sin tredje film på 13 år är det ju märkligt att man använder samma huvudrollspar som i sin senaste film - utan koppling. Men James Gray har stake nog att göra det. Och Mark Wahlberg och Joaquin Phoenix ger ju trots allt lite mer cred i dag än för åtta år sedan...

Samme Farbror Tåg lär dock enligt obekräftade källor fortfarande vara helt under isen efter Spurs 5-1 mot Runners. Det var en sagolik match. Jag fick ett sms av en nära vän som skrev att det var den bästa kontringsfotboll han sett på minst 10 år. Att man förmodligen fick gå tillbaka till tidigt 90-tal och Sampdoria med Vialli och Mancini för att hitta något lika bra. Det är vad jag kallar bra betyg. Själv njöt jag som ett barn på julafton i 90 minuter.

Innebandy är dock inte en sport - oavsett hur bra bildproducenter de skaffar - utan för all framtid endast en undergren till skolämnet gymnastik. Om nu någon undrade. Och förresten så blev ju Berth Milton Jr när allt kommer omkring porrkung på grund av det sociala arvet. Han hade säkerligen svarat rätt utan att fråga publiken. Men han behöver å andra sidan knappast degen...

En sanndröm är bättre än remi

Gissningarna började givetvis direkt i måndags morse bland tusentals rockälskare. Ett exklusivt band skulle presenteras till Sweden Rock Festival i dag fredag klockan 15:00. Min första gissning var Triumph. Till viss del eftersom det varit min stora dröm i över 20 år. Att få se dem live. Men ledtrådarna tydde också på att att det faktiskt kunde vara just Triumph som skulle återförenas för första gången sedan 3 september 1988, på just Sweden Rock Festival i juni. När de sedan i onsdags kväll ändrade texten till engelska och dessutom efter klockan 15 lade till "9 AM eastern US time" så var det ju nästan klart. NU är det klart. Sjukt stort. Triumph i Blekinge. Jag ska fan gå i kyrkan på söndag...

Enligt Farbror Tåg kom det som en blixt från klar himmel. Sulans A-landslagsplats alltså. Han vägrade tro att det var Roland Andersson som ringde. Man kan i och för sig köpa att Roland Andersson är en sjukt trälig snubbe som man således knappast förväntar sig ett telefonsamtal ifrån. Men han ringde. Och Sulan lirade. Den 13 januari klockan 23:15 – tillsammans med Lolo Chanko från start. Oerhört stort.

Är ni medvetna om att skräckklassikern ”Död och begraven” inte finns att tillgå på dvd?

Såg tv-programmet Debatt med Stina Dabrowski i går kväll. Först ut var kungahuset, därefter överklassungar som sparkar ihjäl varandra på skolfester och slutligen den organiserade brottsligheten i Sverige. Hennes ledstjärna i de tre ämnena var således den tydliga flatheten, i samhället i allmänhet och hos media i synnerhet, inom just dessa tre ämnen. Men den goda Stina har tyvärr tappat lite av stinget, och flatheten lyste tyvärr igenom även hos henne. Publiken, med ledning av en totalspeedad Annette Kullenberg, fick programmet som helhet att kännas som ett Jerry Springer light. Knappast vad man förväntat sig av den tidigare så rappa och giftiga Dabrowski.

Då börjar vi nedräkningen för topp 10 gällande 1987 och 2007 års listor över de bästa rockplattorna. På plats 10 för 20 år sedan hamnar HELLOWEEN med plattan KEEPER OF THE SEVEN KEYS. Ett snittbetyg på 3,83 och med en rockrökare som FUTURE WORLD som pricken över i.

Alpine tränaren Mikael Junglind uttalade sig i veckan om Anja Pärson att hon ”Har på gränsen till feber.” Vad innebär det? Låter ju läskigt – kan innebära allt mellan 36,95-37,05…

Senast innan i söndags som två bajare startade i en A-landskamp var för övrigt 23 januari 2006 i Abu Dhabi, när Max och Jeff lirade i 0-0-matchen mot Jordanien. Innan dess var det 22 januari 2004, då Max och Salle spelade från start i matchen mot Norge i Hong Kong (torsk 0-3). Den gången kom dessutom Karl-Oskar Fjörtoft in i 56 minuten. I Norges lag, alltså.

För att hitta minst två grönvita hjältar från start i blågult före Norgematchen måste man gå så långt tillbaka som 15 maj 1983, och EM-kval mot Cypern i Malmö. Seger 5-0, och från start lirade Uffe Eriksson, Putte Ramberg och Micke Andersson. Enligt obekräftade källor satt dessutom Klasse Johansson på bänken. Som om det inte vore nog så hade Klasse i bortamötet i Nicosia året innan Peppe Holmberg bredvid sig på bänken. Det var tider det…

På plats 10 på listan över 2007 års bästa plattor hamnar WAYSTED med albumet THE HARSH REALITY och snittbetyget 3,37. Det känns onekligen skönt att världens hårdaste bassist sparkat liv i gamla Waysted igen och varvar dem med UFO. Bästa spåret heter passande nog ROCKIN’ THE CLICHÉ, men eftersom det inte finns några klipp på nätet än så länge får ni hålla tillgodo med en gammal Waysted-klassiker från 80-talet här.

I veckan blev MoDos Magnus Wernblom matchhjälte mot Mora. Inget konstigt med det om det inte vore för att det var självmål. Men i den märkliga sporten håkky finns tydligen inte självmål med i regelverket. Således är det den i motståndarlaget som senast rörde pucken som får målet. Min fråga är då följande: vad händer om en spelare vinner första tekningen när matchen startar och därefter åker mot egen kasse och sätter pucken i nät? Då måste det ju bli domaren – i egenskap av den utanför egna laget som senast vidrörde pucken - som noteras för målet! Eller? Håkky – say no more…

Jag har en bekant som har bekräftat att han dricker 1800 liter öl per år. På riktigt. Det är mer än vad som ryms i lilla bassängen på Eriksdalsbadet…

Möttes nyss av beskedet att Bobby Fischer checkat ut. Hans VM-match mot Boris Spasskij i Reykjavik 1 september 1972 är ju ett av få legendariska minnen från barndomen man har. Antagligen minns man det inte från den dagen, utan från farsans och andras berättelser om matchen i efterhand. Men coolare än så har schack aldrig varit varken förr eller senare. Bara en sådan sak som att Henry Kissinger (enligt legenden) ringde upp Fischer och uppmanade honom att fortsätta matchen (sedan han velat lämna WO pga av alla kameror) är grymt coolt. Han vände då matchen – som var bäst av 24 partier – och vann med 12,5-8,5. Så, skål Bobby. Du var min generations mediala motsvarighet till Ingemar Johansson och Neil Armstrong…

Deltidspatriot i landet Lagom

Jag har alltid varit svag för Tottenham. Ända sedan deras smått osannolika startelva 1979 (och egentligen 5 år innan dess) har deras fotboll varit föremål för mina anglosaxiska fotbollsdrömmar. De har dock inte vunnit något sedan 1991, då de slog Nottingham i FA-cupfinalen. Då Paul Gascoines karriär tog slut. Då de vann den första och hittills enda semifinalen på Wembley, mot Arsenal med 3-1. Två mål av Gary Lineker. Ett mål - en frispark från 35 meter i krysset - av nämnde Paul Gascoine. Då jag var där - av den enkla anledningen att jag ville få min dröm uppfylld med att få se Tottenham på Wembley. Arsenal var obesegrade runt 30 matcher tillbaka, och jag åkte dit för att uppleva en torsk (som dessutom kostade mig 200 pund för två plåtar). Den otippade finalplatsen fanns det ingen chans i världen att jag kunde få råd med...

Om vi nu uppehåller oss ett tag vid Tottenham så var matchen mot Reading i veckan lika osannolik. Sex mål på tretton minuter och tjugoen sekunder. 6. På 13,21. I fotboll.

I kväll blev jag - liksom så många andra - patriot på deltid. Sverige spelade VM-final i håkky för tonåringar. Och plötsligt var det årets händelse i svensk media. Själv hamnade jag på O'Learys. Där går ju det mesta i nördväg hem. Tydligen så hade Skansen spelat på Globen tidigare under dagen, så det var mer blått än nöden krävde på Södermalm denna kväll.

Men det kändes faktiskt helt OK att bli patriot på deltid för en håkkyperiod. Vad som däremot aldrig kommer att bli OK är att applådera framför tv:n. Det sker å andra sidan enbart när det gåller håkky. Fotboll sänds live varje kväll, varje dag på året, det är packat på alla hak och alla har en åsikt eller ett favoritlag. Men det finns FAN ingen tönt som applåderar ett anfall framför tv:n. Varför skulle man göra det? Poängen med en applåd är ju att den man applåderar tar denna hyllning till sig. Men när det gäller håkky så sitter det som alltid ett helt jävla gäng framför dumburken och klappar händerna när ena laget anfaller. Pinsamt är bara förnamnet. Nej, förresten, håkky är bara förnamnet...

Tidigare i veckan slog Sverige just Kanada. Kvitteringen till 2-2 glömmer man inte. Inte på grund av att Sverige plockade upp ett osannolikt underläge, utan för att Niclas Wikegård droppade kommentaren "Det där var mer av ett 5 mot 5-typ av mål." Hur är ett sådant mål? Vad är i sådana fall ett typiskt "5 mot 4-typ av mål...?"

Dagen närmar sig då det är dags att sammanfatta årets bästa skivor 2007 och 1987. Därför drar jag här snabbt de plattor som hamnat på plats 11 till 20 för 20 år sedan:

På plats 20 kommer Y&T med plattan CONTAGIOUS. Bästa spåret är EYES OF A STRANGER, men mest påtagligt med denna platta är att Y&T:s storhetstid på skiva är förbi. Bästa spåret heter för övrigt EYES OF A STRANGER.

På plats 19 kommer MSG med skivan PERFECT TIMING. Det "lustiga" här är att MSG fram till denna punkt hade levererat mästerliga plattor, och sångaren Robin MacAuley hade levererat lika bra med sitt Grand Prix. Men tillsammans innebar det början till slutet för The Michael Schenker Group - och de har inte hämtat sig sedan dess... Trots grymma öslåten GET OUT.

På plats 18 kommer sköna DOKKEN med BACK FOR THE ATTACK. Här hade Don och gossarna nått sin storhetstid, men musikaliskt var det redan på väg utför. Det mest kända spåret från denna platta borde vara DREAM WARRIORS, titelspår till Terror på Elm Street-rullen med samma namn.

På plats 17 hamnar en platta som enligt vissa är den bästa i rockhistorien. Jag gav den en ärlig chans på nytt, men faktum kvarstår: den suger. Bandet heter GUNS 'N' ROSES och skivan heter APPETITE FOR DESTRUCTION. Så det är lika bra att ni inser detta. Appetite for Destruction är inget mer än den 17:e bästa plattan år 1987. Punkt. Plocka bort PARADISE CITY och WELCOME TO THE JUNGLE så återstår en rätt trött platta som ingen kommer att minnas.

På plats 16 hamnar sköna danskarna PRETTY MAIDS med sin FUTURE WORLD. Titelspåret plus YELLOW RAIN är inget mindre än mästerverk från denna uppföljare till grymma debuten RED, HOT AND HEAVY. De låtarna tillhör topp 10 detta år, dessvärre är plattan i sin helhet alltför ojämn.

På plats 15 kommer ännu en ojämn rockrökare: AEROSMITH med PERMANENT VACATION. Låten MAGIC TOUCH för tankarna till bandets storhetstid i slutet av 70-talet, men som helhet är det tyvärr lite för svajigt. Omvärlden lär dock minnas den för "Dude (Looks Like a Lady)" och skönsmöriga "Angel".

På plats 14 landar ett av rockhistoriens mest underskattade band: NIGHT RANGER och plattan BIG LIFE. Den bästa låten - COLOR OF YOUR SMILE - är förmodligen den bästa låten 1987. Det finns få låtar som gör en så sjukt lycklig. Och det finns samtidigt få låtar som gör en så förvånad över att de inte finns att tillgå på Youtube. Sjukt är bara förnamnet. Men för att ni ska fatta hur jävla bra Night Ranger är så bjuder jag på en gammal goding just här

På plats 13 kommer ett band man egentligen kan kasta in när som helst, vilket år som helst: JETHRO TULL och plattan CREST OF A KNAVE. Detta är faktiskt en av de mer lättillgängliga plattorna med Jethro, därmed inte sagt att den är simpel. Sjukt bra FARM ON THE FREEWAY tillsammans med BUDAPEST ger dock en vink om varför Jethro Tull bör tas på allvar musikhistoriskt.

På plats 12 kommer ett av "de stora tre" banden. Inte Led Zeppelin eller Black Sabbath, men väl DEEP PURPLE, och uppföljaren till comebacksuccén "Perfect Stranger": THE HOUSE OF BLUE LIGHT. Låten THE UNWRITTEN LAW är för övrigt lika bra än i dag.

På sista plats utanför topp 10 hamnar personliga favoriten DEMON och skivan BREAKOUT. Låten ENGLANDS GLORY ger en fingervisning om hur bra dessa skönt rockande britter verkligen är. Att deras omslag är helt outstanding vittnar mitt skrivbordunderlägg om. 20 år senare är det fortfarande BREAKOUT som gäller som bakgrund för datorn...

I remember Parris

Denna dag behövs som bekant inga ord. Vi låter oss som alltid bara fyllas av hans musik, Guinness och irländsk whiskey...