Saknad. Vad är egentligen saknad? Jo, saknad är faktiskt själva essensen av vår stund på jorden. Det är saknaden som driver oss framåt, saknaden som inger oss hopp, saknaden som får oss att bli bättre människor. För det är saknaden som skiljer de magiska ögonblicken från den grå vardagen. Det är faktiskt saknaden som förmodligen skiljer oss från övriga djur.
Saknad är egentligen detsamma som respekt. Man saknar det man värdesätter, det man har tilltro till, det som stimulerar, det som är personligt.
Vi kan ta exempelvis fotboll.
Jag kommer att sakna Pétur Marteinsson. Jag kommer inte att sakna Fredrik Stoor. Förklaringen är enkel: Pétur är en människa som bjudit på sig själv, som öppnat sig för alla oss som älskar Hammarby, som visat sig dödlig på ett sätt som gör honom odödlig. Fredrik Stoor kommer förmodligen med tiden att bli en bättre fotbollspelare än Pétur. Men den aspekten är helt irrelevant när det kommer till saknad.
Jag saknar Mark White (sjukt, eller hur?), men jag har inte det senaste decenniet – förrän just nu – ägnat en tanke åt Roger Skalleberg. Av dessa två vet vi alla förmodligen vem som var bäst. Och vi vet samtidigt vem av dem – om någon – som vi saknar.
Det spelar ingen roll om man är bäst i världen och samtidigt verkar vara oerhört sympatisk. Den typen fyller upp dagspressen varje dag. Personligheter som Ronaldinho, Gretzky, Janne Boklöv... späckhuggaren Willy (som folk av någon outgrundlig anledning ville rädda). De saknar man på samma sätt som man saknar sin favoritkulspetspenna. Den var bäst (och dyrast), men man går inte direkt omkring och sörjer förlusten av en penna resten av livet.
När vi själva ligger där på dödsbädden betyder de ingenting. De som betyder något är de som var som du och jag. De som står för respekten. För saknaden. De man villigt hade offrat ett finger för en kväll på den lokala syltan tillsammans med.
Givetvis blir det hela lättare om den bästa och den mest sympatiska samtidigt visar sig vara en och samma person. Men det är tyvärr sällsynt. Det finns några få undantag. Som Phil Lynott, Jonas Claesson och... nej, jag sa ju att de var ytterst få.
Men om vi bara orkar stanna upp ett slag i verkligheten så inser vi rätt snabbt vad verklig saknad är. Att det är de godhjärtade och egensinniga vardagshjältarna som gör livet värt att leva. Det är därför jag saknar Peter Berggren men inte Björn Runström. Det är därför jag saknar Conny Rydqvist men inte David Karlsson. Det är därför jag saknar min katt Caesar men inte min hund Cindy. Det är därför jag saknar min spökmuräna (som jag matade med räkor ur handen) men inte min leopardmuräna (som egentligen var större och coolare men trött som fan).
Musik har en god förmåga att påkalla saknad. Och om man verkligen vill känna saknad efter någon man inte ens visste att man saknade så är Black Sabbaths "Changes" oöverträffad. Det är en fantastisk låt att känna saknad till, att totalt bryta ihop till. Och en alldeles lysande låt att sätta på om man någonsin behöver tänka efter för att inse att Tony Skopac för alltid kommer att vara större än Foppa…
söndag, december 10, 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Själv saknar jag mitt förstånd...
Vilket jävla ord, förstånd, för stånd. Vad är det?
Fin text. Mina preferenser är givetvis inte identiska, men jag tillhör ju också dem som värdesätter annat än den rena fotbollsskickligheten hos fotbollsspelarna i Hammarby. Men man får givetvis inte vara hur kass som helst - och de som är riktigt jävla bra brukar leta in sig i hjärtat förr eller senare. Men i grunden är jag med och mina hjältar heter Jens Gustafson, Mats Werner, Peter Berggren, Gunnar Wilhelmsson, Björn Runström, Petur Marteinsson, Jonas Stark, Kennedy med flera. Listan blir lång när man börjar.
Själv saknar jag flipperkvällarna på klorre.. Ja jävlar vilka kvällar
Återkommer uttömmande om bästa Svenska plattan. För stort ämne att bara rafsa ner. Tänkte också skriva lite ljummen, nu e ja bara lite skönt bak-trecking efter HC Krukans årliga hockeybockey utgång.
(Tre Vänner samt nya Eken)Kan väl säga att ka blev nästa rädd när jag läste din lista. Stämmer till 90% av mitt liv, oavsett ålder/uppväxt. Vittring!!! Ja, den E bättre än självmordsskivan. Nugen! Åh han kysste mej! Asfalltsbarn E den ultimata hyllningen till stan.
GT's andra, kommentar överflödig. Hej Chrissie hur mår du?
Ebbas Kärlek o Uppror-har alltid gillat de minst uttjatade låtarna där, Till Havs o Turist i Tilvaron.
Satt med farmor o lirade in Mental Istid på Svenskttoppen(!) på kassetbandspelare...
Rövarkungens Ö!!!! Låten som aldrig slutar.
Ang Dag Vag: på den fritidsgården ja hängde på i högstaditet fick man inte lära sig riffet till Smoke on the Water.
Man fick lära sig introt till Fattiga och Rika.
Det kände jag mej tvungen att berätta för den gode Stig Vig när jag jobbade på Tantogården. Han blev rörd.
Saknar också Petur som faan redan.
Vilket hjärta!
Mina två bästa minnen med han äro icke fotbollsrelaterade:
När han på familjedagen i sensomras släppte allt för att gå fram och gulla/kela med min son Dylan för att sen signa hans Bajen-body.
När han relativt salongsberusad med en öl i näven gled runt på Marie Levaue på Bajenfesten för några helger sedan kändes han som en kompis man skulle mista. Han var helt klart nostalgisk och tagen av stundens allvar. En klassisk kväll.
Återkommer som sagt med min lista...
Skicka en kommentar