Tre steg ifrån ett liv utan skatt...

Bortsett från när jag kör bil - vilket är betydligt mer sällan än när sköne sydafrikanen Jody Scheckter rattade F1-bilar på 70-talet - lyssnar jag på radio högst fyra gånger om året (och två av dem brukar vara när någon jag finner vara intressant ståtar som Sommarpratare). Visserligen har jag snart uppnått den åldern då Melodikrysset kanske vore på sin plats, men än så länge känns radio rätt mossigt. Speciellt sedan Rockklassiker kickade de två enda personerna som kunde något om rock: Örjan Englin och Bosse Johander. Numera är Rockklassiker lika hett som Lugna favoriter (men fan vet om inte Chris De Burgh känns festligare än att höra "Sweet Child O'Mine" för 143:e gången samma dag).

Men i kväll satt jag som en sexåring i väntan på Kalle på julafton framför radion. P4 Live körde Heaven and Hell från Sweden Rock i somras. Det var precis lika bra som jag mindes det. Den lille mannen med lejonrösten (som fyller respektabla 66 år i juli nästa år!) sjöng precis som jag också mindes det skiten ur alla 25-åriga dagsländor. Fånigt leende med en vinare i handen satt man där framför 103,3 och teleporterades tillbaka till en sliten äng i Blekinge en torsdag i juni. Så vackert att det i stort sett bara var en fotogenlampa som saknades...

Läser för tillfället Ian McEwans "Lördag". Det är första gången jag läser denne Bookerpristagare som enligt en enig litteraturkritikerkår världen över rasande skickligt plitat ned bokstäver i över 30 år. Jag har aldrig tidigare läst någon som så lättsamt skriver så makalöst detaljrikt och målande om det stora i små vardagliga företeelser. Spring och köp. Och - framför allt - läs.

Förra veckan hamnade jag för första gången i mitt liv på Rivieran. Monte Carlo är en riktigt märklig plats. Utanför kasinot såg jag en (1) Audi. Det var det enda bilmärket på parkeringen som normalt går att se på Stockholms gator. Och en flaska Heineken (som inte ens är gott - Heineken har alltid smakat tvål) kostade 100 spänn. Mitt huvudsakliga mål under resan var annars att få bege mig till Stade Municipal Du Ray för att få bevittna Olympique Gymnaste Club de Nice-Côte d'Azur (i folkmun kort och gott Nice) mot AS Saint-Étienne. Det sket sig. Den kvällen var det obligatoriskt med gemensam middag.

Jag lyckades dock ge mig ut på stan för att köpa en keps till sonen. En Saint-Étienne-keps, givetvis - de är ju grönvita. Jag ska dock erkänna att jag skämdes lite över att lägga fram den på disken. Jag menar, vad skulle man själv som kassörska i den lokala sportbutiken på Södermalm tycka om det dök upp en märklig jeppe några timmar innan Bajen-Göteborg och köpte en Blåvitt-kepa?

Senare samma kväll landade jag (givertvis) i hotellbaren. Där fick jag överraskande plåster på såren i form av pianisten. Efter att ha dragit slemmiga pianoversioner av kräkhits av Peter Cetera och Celine Dion drog han helt oförberett av "Georgy Porgy" från Totos debutplatta - och sjöng dessutom hela låten! Fransmän: You can't live with them, you can't kill them...

Något som jag fick veta under resan som jag inte hade en aning om var att de ca 6000 monegaskerna, dvs de som är infödda i Monaco, betalar skatt som är nästan lika hög som här i Sverige. Det är bara internationellt intjänade pengar som skattebefrias. Det låter ju verkligen kanonbussigt. Om du som infödd sliter som en hund i en liten fruktaffär så måste du hala iväg en tredjedel av din inkomst till staten, men om din granne kommer från Rövhålet (även känt under smeknamnet Göteborg) och har valt att viga sitt liv åt den smått suspekta gymnastikformen tresteg så behöver han inte dega en spänn! Rättvist sa Bull.

Matchen? Den vann Nice med 3-0...

Magnus Uggla uppträdde i kväll på tv iklädd kavaj med upprullade ärmar. Snacka om 80-tal. Snacka om Tommy Nilsson. Tyvärr är hans musik av i dag jävligt långt därifrån.

När Klebèr Saarenpää skrev på för Hammarby första gången trodde jag att det var ett dåligt skämt. Jag trodde att den gamle gårdaren satt i kassan på Konsum i värmländska Kil eller något liknande. Efter sin första träning med Bajen den gången droppade han dessutom (roliga?) kommentaren "Det kändes bra ända tills vi började springa". En variant på Lillen Eklunds sköna "Jag hängde med bra tills det small" efter titelmatchen mot Frank Bruno 1985. Nu har Klebèr kommit till Bajen en andra gång.

Men som grönvit ända in i venerna ska jag ge honom en tredje chans (jag dissade honom givetvis första gången redan när han hade en blårandig tröja), och jag ska villigt erkänna att han gick in och visade stake som inhoppare i ett dittills hönsvirrigt försvar mot Gefle i senaste hemmamatchen. Mot Rövhålet är det dock upp till bevis med tanke på att Allsvenskans bästa innermittfält (Eguren/Chanko) är avstängt. Sedan är det ju trots allt rätt OK att Klebèr föddes på Akademiska sjukhuset i Uppsala den 14 december 1975. Jag tror att det var ungefär då jag låg på samma sjukhus efter att ha sparkat på en kotte, landat på skallen och vaknat upp med en massa söta flickor i vita rockar runt omkring mig...

No animals were harmed in the process of writing this blog contribution!

Svenskt stål biter bäst

Förra året blev jag så knockad av rövhålsgänget (med andra ord bördiga från staden som försökte implementera FC Gothia) Evergreys platta "Monday Morning Apocalypse" att jag egentligen aldrig återhämtat mig.

Som trogna läsare av denna blogg vet träffas vi ett gäng musiknördar i februari varje år för att utse förra årets bästa rockplatta (plus den bästa plattan 20 år tidigare). Förra året förväntade jag mig att matchen skulle stå mellan Iron Maiden, UFO, Wolfmother, Danko Jones och Queensrÿche. Tills jag fick höra nämnda platta av Evergrey. Jag vidhåller än i dag att det är den bästa skiva som släppts över huvud taget på hela 2000-talet. Man ska med andra ord stå med en dumstrut på skallen i ett hörn och nynna på Anita & Televinken-låtar om man ännu ej inhandlat den.

Men det går inte att komma ifrån att man kände en viss stolthet eftersom de dessutom kommer från Sverige. Man har i årtionden hört snacket om den respekt Sverige har i musikvärlden när det gäller popmusik. Men här snackar vi den musikgenre som tveklöst är tuffast av dem alla, eftersom det aldrig har funnits ett syfte eller en poäng i att sjunga in 3 minuter som håller i 3 veckor. När det kommer till hårdrock så sitter det i själen på riktigt. På just det sätt som ingen av dem som ens vågade tänka tanken på FC Gothia någonsin skulle förstå.

Hur som helst så har jag under början av hösten laddat inför summeringen av rockåret 2007, för att ladda inför vår årliga nördträff i februari. Och det har även detta år släppts en hel del bra plattor under det breda metallparaplyet. Saxon, Magnum, Kamelot, Dream Theater, Joe Lynn Turner och rövhålsgänget Mustasch, bara för att nämna några som kommer att bli aktuella när topp 10 ska spikas på nyårsafton.

Men så i förrgår släppte Borlängegossarna Astral Doors sin fjärde platta på lika många år. Och jag blev nästan lika knockad som av Evergrey förra året. Jag fick deras förra platta av en polare, och den lät bra. Men "New Revelation" är exakt vad den heter - det är en ny uppenbarelse. Det är så bra att man blir tårögd, och på nytt blir man mäkta stolt över att man på riktigt tycker att årets bästa platta kommer från Sverige - utan att man ens visste deras ursprung från början.

Lägg till band som In Flames och Hammerfall, och man börjar faktiskt skönja att Sverige är nummer 1 i världen när det gäller hårdrock år 2007. Och då har jag inte ens nämnt Bonafide. Men jag återkommer till dem, var så säker. Just nu skulle bara deras nya singel innebära för mycket av det goda. Jag vågar inte ens tänka på hur deras fullängdare kommer att låta...

Detta rena heavy metal-inlägg får avsluta mitt första år av bloggande. På fredag är det ett år sedan jag skrev mina första rader på denna sida (rejält på kanelen), men eftersom jag reser utomlands om ett par dagar kommer jag inte att kunna skriva på årsdagen (som dessutom råkar sammanfalla med min födelsedag - en psykolog hade blivit mäkta stolt över att jag inlett mina offentliga skriverier på just min födelsedag eftersom det bekräftar alla teorier om ångest, existentialism och böner om bekräftelse).

Hur som helst. Jag har hållit mitt löfte om att aldrig skriva nykter. Vissa inlägg har jag publicerat salongsberusad (grundkravet ligger någonstans vid att det aldrig ska vara möjligt att skjuta luftgevär på Gröna Lund), andra har jag läst för första gången när jag vaknat upp vid halv sex på morgonen över tangentbordet (och jag undrar fortfarande vem fan som skrivit dem). Hoppas att det finns någon där ute som haft kul åt dem.

Från och med nu kanske jag ändrar taktik och skriver nykter - två gånger om dan. Vem vet. Inte jag i alla fall. Det är ett beslut som den där bakfulle killen som vaknar upp i morgon får ta...

Tune in, turn on, drop out - and keep on rockin' in the free world!

Beställer Uffe på svenska på krogen?

Centerns riksdagsmän har sina möten på krogarna vid Stureplan. Föga överraskande. Få människor är väl så rotlösa och mentalt splittrade som en centerpartist i storstaden? Och få människor har väl vi röstberättigade storstadsbor mindre tilltro till än centerpartister? Vad de egentligen vill är att vara miljöpartister, eftersom det ser bra ut gentemot de väljare som står på den gröna sidan. Samtidigt vill de inte betala någon skatt, eftersom det då skulle inkräkta på deras möten bland "det fina folket" (bortsett från att det dessutom är ett väldigt fult ord i deras kretsar. Skatt, alltså, inte finfolk). Centerpartister är med andra ord inget annat än motbjudande, politiska trendwannabes (som folkpartister med skillnaden att folkpartister är om möjligt än mer fyllda av stenålderskomplex). Ingenting nytt under den politiska solen således.

Men det paradoxala i det hela är att bonden mycket väl kan vara morgondagens miljonär. Dagens guldgrävare är ju hantverkarna, eftersom ingen 15-åring i dag skulle drömma om att rensa avlopp eller snickra fönsterkarmar (det tar dem på inga sätt till Idol eller Big Brother). Men en vältrimmad svensk bondgård kommer om 10 år att ha samma status som ett väloljat IT-företag i dag. Och det vore för all del välkommet om hederligt arbete och blod, svett & tårar plötsligt en dag lönade sig på nytt.

Det finns främst två orsaker till att man ibland hamnar på McDonalds: barn och bakfylla. Ett av dessa två tänkbara besök brukar leda till att man inhandlar Happy Meal (ni får själva gissa vid vilket av tillfällena). Med denna glada måltid (som man får i en liten papplåda som man behåller i de 13 minuter det tar att avsluta måltiden, för att sedan trycka rätt ned i soppåsen - slugt av ett företag som säger sig måna om miljön) följer som bekant någon sorts leksak. Och med varje leksak följer alltid en bruksanvisning. Naturligtvis, eftersom man i det stora landet i väst skulle stämma skiten ur farbror Ronald om ens barn hade tryckt upp en Batmobil i näsan utan en bruksanvisning som visade hur leksaksbilen egentligen skulle användas.

Men det känns ju onekligen rätt skruvat när man får en boll i sitt Happy Meal - och en bruksanvisning som visar hur man använder denna medföljande boll: man bollar den till varandra! Det kan mycket väl vara nytt rekord i övertydlighet. Eller är det så illa att barnen i South Dakota eller Wyoming annars tror att den ska användas till att köra upp i häcken på grannens labrador eller trycka ned i lillebrors hals? Eller användas som voodoodocka för Oprah Winfrey? Ett av alternativen vore i och för sig roligt - ni får själva gissa vilket...

Hos kvällstidningarna går den genanta jakten på lösnummerförsäljning vidare. Härom dagen kunde man läsa krigsrubrikerna på Expressens löpsedel:

DÄRFÖR DRICKER ULF LUNDELL IGEN!

Bortsett från att jag mycket väl förstår varför - det är gott, man blir glad och kreativiteten går på knock (se bara på mig som sitter här i dimman) - så förstår jag inte hur det kan vara av intresse för någon. Lika lite som att jag vill veta varför Anki Bagger gick till tandläkaren förra månaden.

Har ni tänkt på att höjdhopperskan Blanka Vlasic påminner om en korsning mellan Jackie Fox i The Runaways och en av ödlorna i tv-serien "V"? Lite lockande, lite naket, lite småläskigt...

På tal om dricka, varför tycker folk att det är OK att snacka engelska med personalen på pubar i Sverige? Varför ska jag, som bekant månar om det svenska tal- och skriftpråkets fortlevnad, tvingas tala ett annat språk på min lokala sylta? Att acceptera engelska på en bar i Stockholm är för mig lika logiskt som att acceptera tjeckiska på en pub i Uganda (tjeckiskt öl är dock alltid fullt acceptabelt).

För mig spelar det ingen roll att de flesta kan engelska. Det handlar om respekt och om att ta seden dit man kommer. Det är hög tid att vi slutar förblindas av dessa bleka britter och inte se någon sorts patetisk charm i att få säga "Wann pajnt åv Ginnis, pliis" (när man kan säga "Ro hit med ett stort glas av den där mörka, goda skiten!"). Hade vi tyckt att det var lika "charmigt" om personalen endast tilltalat oss på hindi? Vilket förbannat hyckleri...

På derbyt i bunkern senast så var en av de få höjdpukterna upplänningarnas banderoller på norra. Den som var störst och hängde överst förkunnade nämligen "Dalagnagarna". Vilken stolthet de har, de små liven där norröver. Vad är oddset på att en banderoll med texten "Bohusbajare" skulle få den förnämsta platsen på Söderstadion?

Och de andra - pojkarna på Öfre med framgångshjälmar - hade nyligen en insamling för att täcka kostnaderna för reparationerna av deras egen stampub (där man för övrigt också gärna beställer på engelska) som de så skickligt själva slagit sönder. De fick till slut ihop 20.000 spänn. Fördelat på hur många stamgäster? Ett hundratal? Pappas plånbok var uppenbarligen inte så välgödd när allt kom omkring. Eller så är det helt enkelt så som vi övriga alltid har trott - att de egentligen inte är speciellt intresserade av vare sig fotboll eller öl på riktigt...

Muhammed som rondellhund kan inte betraktas som något annat än riktigt skön humor som fått riktigt löjliga konsekvenser (som allt med religiös anknytning alltid får). Det som jag fascineras mest över är att någon över huvud taget kunde identifiera honom. Eftersom det omöjligen kan finnas någon på vår jord som har mött Muhammed på riktigt så är det ju smått fantastiskt att någon lyckades identifiera honom... i en tecknad fantombild av en rondellhund!

Kvittot här intill fick jag förra veckan när jag käkade lunch. Det är det bästa kvitto jag någonsin fått. Maten finns inte med över huvud taget. Däremot går det att läsa att jag INTE köpt någon starköl. Således är totalbeloppet för denna lunch 0 kronor. Jag kan bara tolka det som att ägaren till detta etablissemang anser att om man inte har druckit åtminstone en starköl så är man egentligen inte att betrakta som gäst. Logik som sannerligen värmer i hjärtat hos törstiga söderbröder.

För den som föredrar godis framför starköl kommer här månadens dvd-tips: första säsongen av Kojak har äntligen landat på butikshyllorna! Bara att fylla en chipsskålen med klubbor och frossa framför tv:n en hel helg med andra ord.

Qatar visade sig ha specialbestämmelser när det gäller övergångar inom fotboll. Hur mycket fri bensin har Sepp Blatter & Co pumpats med? Men det är väl knappast någon nyhet att de rikaste även i fotbollens värld följer sina egna regler. Det är ju när allt kommer omkring lika givet som att man får höra Springsteens "Hungry Heart" i radiosporten på söndagar...