Är brandkallar ett gott omen?

Har ni sett bioaffischen eller annonsen till "Alfred & Betty på nya äventyr i öknen"? Vissa hävdar att filmen heter "Quantum of Solace" och att affischen föreställer Daniel Craig och Olga Kurylenko. Om så är fallet kan man verkligen fråga sig varför någon skämtsam liten gynnare retuscherat dem till förbannelse och dessutom krympt dem, så att de nu ser ut som klockrena kopior av Alfred E. Neumann och Betty Boop.

En annan intressant sak gällande "Quantum of Solace" är att man valt att behålla originaltiteln. När exempelvis "The world is not enough" kom så var det tydligen någon som skrek "Hallå! Tror ni att varenda svenne är engelskalärare?". Och så fick alla som hade streck eller IG i engelska lära sig att den svenska översättningen löd "Världen räcker inte till". Men när 007 plötsligt har fått sin knepigaste titel någonsin så verkar allt vara frid och fröjd. Men ska man vara ärlig så låter det tveklöst ocoolare med "En gnutta tröst"...

Äntligen! Som Gert Fylking skulle ha uttryckt det. Äntligen är den hotande svenska bokjotten av innebandy-VM avblåst. Åh, vad skönt att vi kan sova lugnt igen! Förbundet gick till slut med på spelarnas krav på ökad dagersättning, vilken bestod av TVÅ par sockiplast och dessutom fritt tillträde till ribbstolarna efter "matcherna".

Inför ett derby blir man lätt lite skrockfull och behöver ett gott omen för att våga tro på seger. Det fick jag i måndags när jag åt lunch med jobbet på Långholmens värdshus, för i entrén möttes jag av en staty föreställande Nacka Skoglund. Det är i sådana små händelser som nästan kan göra en troende - och säker på tre poäng.

Att just Nacka är hedrad med en staty inne på Långholmen är säkert ingen slump. Många var nog de inlåsta kisar som blickade ut genom gallren mot Söder och drömde om att få se Nacka lira boll igen. Och när Nackas liv så tragiskt upphörde 1975 så upphörde även Långholmens centralfängelse samma år med sin verksamhet.

När vi ändå tankemässigt befinner oss i fängelsemiljö så kan ni här få en tung Lassie: Jag känner en som suttit på kåken tillsammans med Sebastian Egurens svärfarsa.

I kategorin udda bollkallar går årets pris till brandmannen längst ned på södra läktaren på derbyt i måndags. Eftersom ingen stackars ordinarie bollkalle av naturliga skäl ville riskera att få en brinnande bengal i nacken, stod brandmannen som släckte elden snällt kvar resten av matchen bakom reklamskyltarna med hjälmen käckt på sned - och försåg effektivt Lolo Chanko med bollar att slå hörnor med. "Vi vill ha Siggi kvar!" sjöng Bajenklacken. Kan man få behålla brandkallen också...?

Feeling Hall, Hall, Hall...

Ett av de största ögonblicken i Hammarbys fotbollshistoria var när vi tog klivet upp i Allsvenskan 1989, efter den fullkomligt osannolika avslutningen med 6-0-segern i Karlstad. Det finns flera som rent av hävdar att det var ett större ögonblick än SM-guldet 2001.

Rent förutsättningsmässigt var det utan tvekan det: inför sista omgången fick Vasalund som mest ta en poäng borta mot Luleå, samtidigt som Hammarby var tvungna att vinna med minst sex mål. Vasalund spelade 0-0 efter att bland annat ha bränt en straff, samtidigt som Bajen vann med 6-0 efter två mål på övertid - vilket tog oss till Allsvenskan på fler gjorda mål.

Det scenariot kunde man knappast drömma om efter att Bajen i 12:e omgången den säsongen fått pisk hemma på Söderstadion mot VSK med 0-2. Stor matchhjälte för fel grönvitt lag blev en tvåmåsskytt vid namn Johannes Hall. Nästa gång herr Hall klev in på Söderstadion gjorde han det i rätt grönvita lags tröja. Året var då 1991 och han skulle stanna i Bajen till 1993 innan han återvände till Västerås igen.

Jag vet inte vad det var med Johannes Hall som gav honom den udda kultstatus han trots allt har i Bajenkretsar. Han var högst medelmåttig som spelare betraktat (när han kom till Hammarby var det faktiskt via en kort sejour i Sandviken i division 2), han var inte den som drog igång sköna garv i omklädningsrummet och han bjöd heller aldrig fansen på något extra. Trots det var det något hos honom som var lockande - som det ofta är med antihjältar.

Det som till en början hade tydliga drag av ironi växte slutligen ut till en hyllning. Som sången som blev min hyllning till honom, på en SL-buss en dimmig söndag på väg till någon avkrok i den ogästvänliga division 1-djungeln, med en ny text till Buster Poindexters (David Johansens alter ego) "Feeling hot, hot, hot":

Knalla' ner på Söderstadion, ville kolla boll - såg Johannes Hall.
Slog en tunnel på en frispark, slog en hörna rätt i mål - Johannes Hall.
Johannes Hall, Johannes Hall, Johannes Hall, Johannes Hall - feeling Hall, Hall, Hall...

Många ramsor har fötts genom åren i bastuheta SL-bussar med hjälp av avslagen öl i röststarka vänners lag. Varför det just blev en till Johannes Hall har jag ingen aning om. Men hos åtminstone Bajens supportrar har det alltid funnits en värme och känsla av ömhet även gentemot dem som inte alltid kanske ligger på Sebastian Egurens nivå.

Det ligger lite i underdogens natur, även om Hammarby 2008 inte längre har den stämpeln kvar. Men så blir också den typen av kärleksförklaringar till spelare som på något sätt bryter mönstret allt ovanligare. Tyvärr. Min egen svårtolkade beundran av Johannes Hall har de flesta av er sett för länge sedan. Hans namn har ju stått där i min bloggbeskrivning överst sedan dag ett.

Varför just Johannes Hall? En spelare man inte ens kan googla fram en bild på (stort tack Jajja för den grymt sköna skolbilden från 1982!). Jag har ingen förklaring till det. Kanske var det håret, det enda på Söderstadions gräsmatta som känts lite klassiskt hårdrockigt. Jag vet faktiskt inte. Men jag vet att han just i dag, den 22 oktober 2008, fyller 40 år och att det därför är högst passande att han får denna hyllning. Hall tillhör en för Hammarby IF utdöd stam av fotbollsspelare av den enkla anledningen att han säkerligen inte skulle ha färgat i ett lag som har SM-guld som målsättning.

Men allt är som bekant på gott och ont. Lika säkert är att vi är många grönvita (säkerligen även i Västerås) som han har hjälpt till att forma till de supportrar och fotbollsälskare vi är i dag, och det är någonting som ingen kan ta ifrån honom. I dagens allt kallare idrottsklimat behövs mer än någonsin de värmande minnena av gårdagens hjältar.

Vilket datum Bajen vann med 6-0 i Karlstad? 22 oktober. En anledning att nostalgiskt minnas, glädjas och fira kommer sällan ensam. Så skål och grattis Johannes!

Ge honom en boll för fan... eller ett plektrum... eller skjut honom!

Herr Bieller påminner mig konstant om att Staffan Ohlsson lika konstant är arg. Jag gillar det. Att alltid ifrågasätta domarens beslut, oavsett hur utspelade man är, tyder på vinnarskalle. Och Staffan har som vi alla vet en grym vinnarskalle. ADHD-legenden skäller också på allt och alla i tid och otid. Han har också en jävla vinnarskalle. Om Kalmar FF hade haft en Staffan Ohlsson eller en Pelle Fosshaug i truppen så hade första SM-guldet varit klart redan för tre år sedan.

Vargen är inte bara det vackraste och mest imponerande djuret vi har i Sverige - människan inräknad - utan det är även utrotningshotat. Att då ordföranden i Världsnaturfondens förtroenderåd plötsligt tycker att de borde skjutas av, är väl ett bevis om något på att människan i fråga är helt debil och behöver psykiatrisk vård. Hans namn är Carl XVI Gustav, och det är dessvärre inte första gången han skämmer ut oss när han är ute och roar sig med våra skattepengar. Monarkin är i mina ögon en böld i arslet på det demokratiska samhället, så min önskan blir att även en av "kära örebroares" familjemedlemmar skjuts av för varje varg som dödas i kungens namn.

I fredags efter jobbet gled jag in på kinapanget Dragon House i Hornstull. Jag gick fram till kassan och sa "En stor stark, tack". Svaret var minst sagt förbryllande: "Äta här?". Vad svarar man på det? "Jo, jag tar den här, tack", svarade jag, men tänkte hela tiden på vad svaret må tänkas ha blivit om jag svarat "Nej, jag tar med den ". Hade jag fått den i en avlagd lattemugg? Hade jag fått den i en risburk? Hade jag fått den i en tejpad fryspåse? Jag måste nästan dit igen och beställa en bira "take away" bara för att få se hur de hanterar det...

Nu tror jag att KFF mot alla odds missar det igen - till min illa dolda skadeglädje. Jag gillar nämligen inte födda förlorare i idrottssammanhang. Bajen tippades 2001 att komma sist av Mats Olsson i Expressen. Cratz svarade med att stänga träningarna, slå igen tidningarna - och plocka hem guldet. Vinnarskallar (om ni undrar över bilden så är Björn Runström den som dyker upp bland de 10 första om man söker på "vinnarskalle" på Google. Say no more). Det var åtminstone 15 av dem på Söderstadion för sju år sedan. På Fredriksskans i år finns inte en enda. Det finns bara en skittråkig (men duglig) tränare, Nanne Bergstrand, och en kaxig (men långt ifrån lika bra) spelare och bloggare, Henrik Rydström. Talk the talk och walk the walk - vissa lär sig aldrig skillnaden...

Har ni tänkt på hur Peter Jihde håller sina armar när han snackar i Idol? Jag hade inte tänkt på det innan farsan påpekade det. Han står hela tiden och viftar med armarna framför kroppen, en halvmeter ifrån varandra. Farsans helgjutna kommentar förra veckan var "Men, fan, ge honom en boll och hålla i då om ha vill ha det!" Klockrent.

Som ni säkert läst tidigare så håller jag på Tottenham i Premier League. Fattar ni hur sjukt läget för dem är? Efter dagens match mot Stoke (2-1 i arslet, två man utvisade, en förd till sjukhus) tror jag fortfarande att det är ett sjukt skämt. Men under kan fortfarande ske. Villa spöade Bajen med 7-0 i svenska cupen förra helgen och förlorade sedan finalen i förlängning. I går mötte Bajen Lidköpingslaget på nytt - och vann med 8-2. Det var väl för väl att det trots allt finns ett par grönvita vinnarskallar på Zinkensdamm i år också...

Jag blev i veckan erbjuden 200 spänn plus Paul Stanleys plektrum från 1987 för mitt Andy Scott-plektrum. Mitt svar blev naturligtvis att Scotts plektrum är en raritet medan Stanleys är något som vilket simpelt luder som helst kan införskaffa. Och mitt förakt i detta låg helt klart hos fjanten med den målade stjärnan och inte hos en eventuell kvinna med ett eventuellt ifrågasatt yrke. Erbjudandet kom från en som samlar på plektrum, men om jag på fullt allvar samlade på plektrum och saknade Andy Scotts skulle jag erbjuda betydligt mer än så. Själv samlar jag inte medvetet på plektrum, jag samlar bara på dem jag råkat komma över, och dem jag råkat komma över är de jag verkligen velat ha. Så man kan kanske säga att jag trots allt samlar på plektrum, men strikt urvalsmässigt.

Enligt rykten är både Erkan och Haris på väg bort från Bajen till nästa säsong. Av dem kommer jag att sakna Haris...

Jag äger bara fem plektrum, som i sin tur tillhört Mick Box (Uriah Heep), Michael Schenker (UFO & MSG), Dave Meniketti (Y&T), Rik Emmet (Triumph) och nämnda Andy Scott från The Sweet (jag gillar för övrigt inte dem som jämt glömmer bort "The" i bandnamn och filmtitlar, det är ju trots allt tre bokstäver som förändrar hela bestämmelsen av ett ord).

Vi avslutar så i dag, med en Manowar-parafras: Death to false "The"!

Utan päronkonjak till frukost får frälsningen snällt vänta...

När jag vaknade upp i söndags fick jag plötsligt en enorm lust att lyssna på Avalon med Roxy Music. Bortsett från att den bär med sig vissa nostalgiska minnen så kan nog textraden "When the background's fading out of focus" ha haft något med denna plötsliga längtan att göra. Det var nämligen exakt så jag kände ända från fredagkvällen fram till söndag morgon. Bakgrunden försvann ideligen ur fokus, vilket möjligtvis kan ha haft något med Svenska Cupen i bandy att göra. Man blir rätt diffus i pallet av bandy. Speciellt när all tid mellan matcherna tillbringas i Willes garage i Västerås...

Expressen har verkligen gått i spinn på usla sjukdomslöp denna vecka. I måndags kunde man läsa att "Flingsalt kan göra dig trött och överviktig" (den är nästan kult), och gårdagens "Slipp ballongmage på 12 veckor" (mindre fett och mer motion, någon?) följdes idag upp med "Andfådd? - du kan ha dolt hjärtfel. 150 000 svenskar drabbade". Då kan man lugnt återvända till tv-soffan. Då är det antagligen bara 100 000 som dött i en naturkatastrof i Asien eller ett fånigt inbördeskrig har utplånat ett mindre afrikanskt land. Puh!

Det kinesiska fotbollslaget Guo'an från Peking - som för tillfället ligger tvåa i den kinesiska superligan - nekas att spela sina matcher nästa säsong i Fågelboet. Anledningen är att klubbens huvudägare anser att laget skulle "besudla" imagen av den ikoniska olympiska arenan. Arenachefen anser i sin tur att endast evenemang av "hög kvalitet" ska få genomföras i Fågelboet, och ser bland annat fram emot matcher med Real Madrid.

Så skönt ovetande de fortfarande verkar vara innanför den där gigantiska muren. Fastnade inte något av omvärldens kritik inför de olympiska spelen? Tror de på fullt allvar att alla europeiska topplag kommer att stå på kö för att åka till Peking och spela match? De anar nog inte hur passande namnet på arenan kommer att vara om något år...

I Willes garage bjöds man på vita bönor och päronkonjak till frukost - det blir inte mycket mer rock'n'roll än så. Och i ABB Arena Syd (är det namnet på en hastigt fallande aktie eller en idrottsarena?) dök mannen, myten, ADHD-legenden upp med en tandpetare i mungipan och skakade hand. Jag var naturligtvis tvungen att lägga vantarna på hans självbiografi "Bandygalen", som han glatt satte tuschpennan i med texten "Till bloggaren från Eken". Stort.

Dolt hjärtfel, förresten. På vilket sätt är felet dolt? Menar de rent fysiskt, att man inte kan se det bara genom att ställa sig framför en spegel? Är i så fall inte alla inre symptom tecken på sjukdomar som är dolda tills en läkarundersökning visar vad man lider av? Huvudvärk, exempelvis, är ju ett symptom på ett hundratal dolda sjukdomar. Om huvudvärken däremot kan härledas till att man just fått ett basebollträ i pannan så kan man nog utesluta en dold orsak. Men det funkar naturligtvis inte lika bra på Expressens löpsedlar. Det är ju verkliga saker...

På tal om Peking så irriteras jag över namnändringen till Beijing. Anledningen sägs vara modernare transkription, men Peking stämmer enligt uppgift som stavning väl med flera kinesiska dialekter och ligger dessutom närmare uttalet i den äldre kinesiskan. Och om vi nu helt plötsligt ska vara så förbannat korrekta i lokalt uttal så är det väl hög tid att vi börjar uttala och stava till København, Firenze, Helsinki etc. För att inte snacka om namn på länder.

Härom dagen kom jag plötsligt att tänka på Johann Olav Koss. Märkligt. Vad gör han nu för tiden? Hans personliga rekord var för övrigt 37,98 - 1.14,9 - 1.51,29 - 3.57,52 - 6.34,96 - 13.30,55. På vilka distanser? Inte den blekaste. Men grym på grillor var han.

Avalon fungerade inte som den skulle, så jag var tvungen att bota bakfylleångesten på annat sätt - och vad kunde då vara mer passande än gudstjänsten på lokala syltan ute i Vårberg? Jag var ju bara tvungen att kolla hur det verkligen låg till med det. Sagt och gjort satte jag på mig Mötley Crüe-tröjan - ett pentagram borde som jag såg det fungera som en bra balans till "det goda" - och tog röda linjen söderut mot frälsningen...

Väl utanför krogen i Vårberg bjöd en ung man (som såg ut att vara född i Jönköping) på kaffe och bulle. Ett dåligt tecken, som jag såg det. Men när jag klev in möttes jag av en kvinnlig röst som förkunnade att "...hammarbyare markerar sin tillhörighet genom att bära gröna och vita kläder. På samma sätt som att hårdrockare markerar tillhörighet genom att bära läder och nitar". Här stod alltså en kvinnlig frikyrkopastor och snackade Bajen och hårdrock! Jag såg plötsligt ljuset - tänk om Jesus verkligen räddar!

Idag fyller förresten Piotr Skrobowski 47 bast. Helt klart värt en skål, även om han var en ytterst kärv figur i Bajens brokiga släktträd. Som en muttrande baslinjespelare i tennis - fast i fotboll, ungefär.

Glädjen blev dock kortvarig. Som om det inte räckte med att hon bytte ämne och började predika om "Honom" och "Hans son", så var bardisken helt mörklagd. Ingen servering under gudstjänsten, var det klara budskapet. Djupt besviken tog jag tunnelbanan de 20 minuterna in till stan igen och traskade in på Gröne Jägaren, ett syndens högborg en söndag vid lunchtid.

Hur tänker de egentligen när de bokar in gudstjänster på en torrlagd sylta? Tror de verkligen på frälsning utan sponken? Det måste ju vara som att försöka nå toppen av K2 utan isyxa och stegjärn...

Konsten att träna till garagemusik utan tillskott av grönsaker...

Jag tror mig ha fastnat i en osund träningsfälla. I måndags var jag och försökte anpassa min stela fotbollskropp (och jag som knappt ens kunde lira fotboll) till träningsmaskinerna på gymmet, och igår var märkligt nog tillbaka där igen trots att det bara hade gått 48 timmar. Direkt när jag klev innanför dörren sa tjejen bakom disken: Du är här för spinning och core, visst? Eh, visst, svarade jag utan att veta vad jag gav mig in på.

Att spinning hade något med cyklar att göra visste jag, men det var ingen som hade berättat för mig att man skulle bli så sjukt trött (och ölsugen). Direkt efter det var det alltså dags för "core". De enda två kopplingar jag gör till det ordet är dels den svenska betydelsen "kärna", dels filmen "The Core" (som var en slags B-katastrofvariant av Jules Verne-filmatiserade 50-talsklassiker "Till jordens medelpunkt"). Hur som helst blev jag i alla fall ännu tröttare. Men inte fan kände jag det som att jag hade räddat världen från undergång. Eller var det bara i filmen?

I morgon bär det av till Västerås för Svenska Cupen i bandy. Enligt Bajens hemsida är vi klara favoriter till gruppsegern när Tillberga (redan ikväll), Villa och Falun står för motståndet. Nog för att Bajen är regerande cupmästare, men så förbannat klar favorit bör man nog inte utropa sig till efter tio raka förluster...

Tro nu inte att jag börjat knapra ryssfemmor och dricka avföringsfärgade proteindrinkar - jag har en ansenlig bit kvar till Mrado i "Snabba cash", om man säger så. Dessutom känner jag mig obehagligt bortkommen varje gång jag kliver in i ett gym. Man ser hur ögonen på vissa broilers lyser upp när de tar det sista trappstegen ner i den unkna källaren och man vet att de tänker "Äntligen hemma!". Själv känner jag mig som Mr. Bean i knickers varenda gång. Jag går runt och stirrar förbluffat på alla apparater och hummar för mig själv innan jag osäkert sätter mig vid den som verkar mest lätthanterlig, för att fem minuter senare dra mig tillbaka till löpbandet i källarhörnan.

När man är i Västerås sover man givetvis i Willes garage, som nu tydligen förvandlats till barnkammare. Men det passar ju perfekt eftersom man beter som en sjuåring på Coca-Coladiet efter tre flaskor glögg. "Willes garage" är för övrigt ett jävla skönt namn på en barnkammare. Det för tankarna till Nationalteaterns "Vi fortsätter spela rock & roll men vi håller på att dö" från mästerverket "Rövarkungens ö" 1980. Eller så för det tankarna till 70-talets Huddingelegend sniffar-Franke (som alla givetvis var skitskraja för). Han skulle mycket väl ha kunnat sitta med sin thinnertrasa i något som hetat "Willes garage". Eller Joe's garage för den delen, som Frank Zappa. Det är helt enkelt något med ordet garage som väcker nostalgin till liv.

Flera av tjejerna på jobbet går för övrigt in stenhårt för något flummigt som kallas GI-metoden (som om människan inte har överlevt utan den de senaste 40 000 åren). Är det något som verkar kunna lura människor i det oändliga så är det bantningsmetoder och "nya, dolda sjukdomar". Vart tog förresten alla elallergiker vägen? För bara tio år sedan blev de ju över en natt fler än antalet pollenallergiker. Men de kanske också helt enkelt flyttade ut till garaget?

Själv är jag som alltid slavisk utövare av IG-metoden: inga grönsaker. Men jag ska erkänna att även jag fuskar - med frukt. Så sent som igår fick jag i mig druvor från lådvinet. I förrgår från samma djävulska små bär i konjaken, och i lördags sålde jag likt Faust min själ till djävulen för såväl malt som humle. Men jag kan verkligen förstå dem som fastnar i detta växternas bokstavsträsk. Själv mådde jag nämligen, naturligtvis motvilligt, minst sagt prima vid samtliga tillfällen av närkontakt med frukt och grönt...

Kund hos Tickster? Hug it out, bitch!

Som om det inte vore illa nog att man är slav under Bajen (ni vet, det där grönvita gänget som återigen inte kan vinna) så håller man dessutom på Tottenham. Snacka om loser. Hur uselt kan ett lag som investerat runt en miljard (bara inför denna säsong) på nya spelare egentligen vara? Är tränaren Juande Ramos egentligen skåning? Får han sina spelartips av Bengt Madsen eller Hasse Borg?

Tottenhams motto är "Audere est facere" - att våga är att göra. Göra vad? Bort sig? Vägskylten här är det närmaste Spurs har varit en seger den här säsongen. Men jag ger mig fan på att Walthamstow vände i andra halvlek...

Nej, det enda glädjeämnet den senaste tiden är Bajen Uniteds sköna tredjeplats i division sju, efter 3-1 mot ärkerivalerna BK Borsten i sista matchen. Och att jag börjat om på säsong ett av Entourage, 2000-talets överlägset bästa tv-serie, istället för att se klart på säsong fyra. Vad gör man inte för att ha något fantastiskt att se fram emot.

På tal om det så köpte jag i dag konsertbiljetter till (ypperliga danskarna) Volbeat. Men det var inte via Ticnet, utan hos deras konkurrenter Tickster. Jag fick dock inte köpet bekräftat direkt, utan fick vänta ett par minuter på följande svar:

"Den 10/07 flaggades ditt köp som ett misstänkt kreditkortsbedrägeri av vårt system. Vi har nu granskat detta köp och inte funnit någon anledning att hålla fast vid denna bedömning. Dina biljetter/varor kommer att skickas omgående och du kommer inom några minuter att få ett kvitto via mail. Vi ber om ursäkt om detta förfarande har skapat problem eller merarbete för dig men ber om förståelse för att vi agerar på detta sätt då vi är ytterst måna om att bekämpa alla typer av bedrägerier och integritetsbrott."

Sympatisk kundtjänst, får man lov att säga. Ett lysande exempel på hur ett automatiskt mailsvar ska se ut - om man nu vill vinna pris för årets otrevligaste köpbekräftelse. Att man som kund förutsätts syssla med kreditkortsbedrägerier får en nästan att önska att man hellre varit jagad av Joseph McCarthy i Hollywood på 50-talet...

Men istället för att gnälla så är det bästa givetvis att bemöta livets motgångar på samma sätt som de två skönaste karaktärerna i Entourage. Antingen som Johnny Drama, genom att inte riktigt förstå vad som egentligen händer. Eller som Ari Gold med orden: Huge it out, bitch!

Något säger mig att även Juande Ramos inom kort kommer att vara i behov av en riktigt stor, tröstande bamsekram...

Sugen på en gudstjänst? I Vårberg ger den ett extra skönt rus...

Heeeeeere's JOHNNY! Som Jack Nicholson uttryckte det i The Shining. Men inte längre i tvångsmässigt, berusat tillstånd. De uppmuntrande kommentarerna fick mig att tänka om. Så nu är det alltså en ny världsordning: ingen fyllegaranti, ingen garanti om inlägg som räcker fram till påska. Now it's only rock'n'roll...

Av någon anledning hamnade jag i Briobutiken i Fältöversten. Eller, anledningen var faktiskt min sons tandläkarbesök. Som fortfarande är helt oförklarligt. Inte att han hamnade hos tandläkaren, utan i Fältöversten, alltså. Men i Briobutiken (fatta hur nördigt att inte ens kalla den BR, utan Brio bara för att det är det sista konservativa leksaksfästet i Stockholm, typ.)

Pappan före mig i kön köpte hur som helst ett golfset till sin son. Som var runt 8-9 månader och satt som ett mögligt kolli i barnvagnen (som alla barn på Östermalm). "Visst vill du spela golf?" frågade pappan sin son. "Däääähhh" svarade sonen. Så han köpte golfsetet. Visst är det skönt när ens fördomar om den obegåvade överklassen bekräftas? "Pegga upp farsans skalle istället", tänkte jag och lämnade detta förbluffande sunkiga köpcentra i vår stads "fina" kvarter...
Jag drog vidare hemåt och möttes vid den gamla silverbutiken i Gamla stan av en lapp på fönstret som förtäljde "Dubbla okrossbara glas!". Blir det mer puckat än så? Om man har så sjukt mycket pengar att man inte vet var man ska göra av dem så är det kanske en kul grej att öka på sin grymma kostnad för ett okrossbart fönster med ytterligare ett. Men det är fortfarande oändligt... puckat.

Framför allt är det helt genomkorkat ur en tjuvs perspektiv. För det finns bara två alternativ:

1. Glaset är verkligen okrossbart och ägaren i fråga har fler kronor än aktiva hjärnceller.

2. Glaset är INTE okrossbart, vilket således gör affärsinnehavaren till en lögnare. Och som tjuv är det förmodligen lika skönt att bevisa att ägaren antingen är en lögnare eller ett pucko.

Oavsett vad svaret blir så kan vi nog konstatera att att det hela rör sig om höjden av onödig investering...

För många år sedan körde ett gäng pilsnerälskande hjältar ett race på de verkligt sunkigaste haken i Stockholm under namnet "Anti-tian". Ett av dessa tio gudsförgätna ställen var för övrigt Glada Laxen - i Fältöversten. Sedan dess har vi diskuterat en ny runda, men ingen av oss har hittills räknat med en gudstjänst i Vårberg. På riktigt. För den visar sig vara den hårdaste av dem alla.

På dörren utanför den lokala syltan i Vårbergs centrum, Vitlök, sitter nämligen en lapp på dörren på söndagar som förtäljer att det är gudstjänst 10.30-11.30. Alkoholserveringen startar i Sverige som bekant klockan 11.00, så det innebär att på syltan i Vårberg kan man få sig ett järn och en psalm vid elvatiden varje söndag. Herrens vägar äro maltfärgade... Halleluja!