Bytes: 4 bönder mot 1 supporter

Jag läste att det var fullsatt i Solnabunkern när Brasilien och Ecuador möttes i en träningsmatch. Vart är världen på väg? När var det senast fullsatt i bunkern? Det var det i alla fall inte när den senaste matchen av vikt spelades, det allsvenska toppmötet mellan aik-Hammarby. Inte ens när Sverige mötte Spanien i EM-kvalet. Men när en sockervaddslycklig ekorre med pannband och skruvdobb transporterats över hela jordklotet till denna gudsförgätna håla så är det plötsligt folkligt, festligt och fullsatt igen.

Givetvis såg jag inte ens matchen på tv. Det var ju samtidigt EM-kval för U21-grabbarna med Erkan Zengin och Fredrik Stoor på plan. Och det är just där vi har problemet. Fotbollen är på väg att hamna i samma bondepsykos som ishockeyn. Fotbollen är på väg att utarmas på sitt hjärta och sin själ på samma sätt som hockeyn varit tyngd av under många år (för all framtid?).

Låt mig på en gång påpeka att jag inte känner något direkt agg emot "bönder". Jag förstår gott och väl att det närmaste en nationell vi-känsla vissa kommer är att göra sitt livs resa till ett hockey-VM i Dubrovnik. Problemet är att de som syns och hörs egentligen är lika ointresserade som vi som normalt bryr oss (dock inte om hockey-VM, det är det fortfarande bara TV3 och Finland som tror att det är på riktigt).

Problemet symboliseras givetvis av alla dessa svenska flaggor som är besudlade med ortsnamn som ingen elev i en normalstor kommun över huvud taget hört talas om på geografilektionen. Det är allt från Forssa till Flensbobruk. Om detta är deras bild av "15 minutes of fame" så är det inget annat än tragiskt. Om det främsta minnet när man återvänder hem till bygden är att ens svenska flagga syntes i fyra sekunder i TV3 istället för att man verkligen upplevde något stort så är det inget annat än tragiskt. Och om ens enda mål med idrottsupplevelsen var att få se en "stjärna", ja, då är det verkligen tragiskt (möjligtvis undantaget om man är högst 12 år gammal).

För en riktig supporter spelar inte den individuelle spelaren någon roll. För en riktig supporter spelar inte ens härkomst någon roll (har ni någonsin sett en allsvensk match med ett lags flagga besudlat med något ortsnamn - bortsett från aik?). För en riktig supporter är det laget det handlar om. Hjärtat det handlar om. Själen det handlar om.

Om Pétur Marteinsson inte varit skadad i dag utan spelat mot Sverige så hade mina sympatier genast vägt över till Islands fördel. Pétur representerar mitt hjärta, min själ. Pétur spelar för Hammarby. Just där ligger skillnaden mellan en riktig supporter och en som råkar ha 200 spänn att göra av med. Pétur står för mitt hjärta. Erkan står för mitt hjärta. Fredrik står för mitt hjärta. Och om Kennedy hade fått komma in så hade jag blivit lycklig i mitt hjärta. Jag hade inte behövt en blågul flagga med HUDDINGE simpelt skrivet med spritpenna över för att visa mina sympatier. Då hade jag bara bevisat att jag inte bryr mig ett skit om laget på planen, om spelarna som springer för "min" skull . Jag hade bara bevisat att jag var ännu en likgiltig, 15 minutes of fame-kåt... bonde.

Bara det faktum att Hammarby hade fyra gånger fler supportrar i Reyjavik mot Akranes i UEFA-cupen än vad Sverige hade i EM-kvalet säger allt.

Även om jag i dag slutat gå på ishockey - det är i mina ögon i dag en färglös sport med 1000 omgångar utan finess och riktiga hjältar med hjärtat på det rätta stället - så njuter jag som hammarbyare givetvis ändå i stora drag när nedflyttningstippade Bajen spöat "stora, i stort sett elitserieklara" Leksand. Det är en seger inte bara för underdogen mot stormakten, inte bara en seger för arbetarkollektivet mot elitismen, inte bara en seger för de som hoppas, tror och vill mot "experterna". Det är framför allt en seger för gamla tiders hjältar. Om jag själv tillåts tillägna någon kvällen seger så är det Pelle Lindbergh - den siste actionhjälten (no hard feelings Arnold).

Jag kan dock fortfarande inte smälta att vi som byggde upp idrottsintresset med hjärta och själ, vi som i gryningen öppnade ögonen hos såväl media som de oinvigda pre-text-tv-supportrarna. Det är vi som paradoxalt nog är de sista entusiasterna...