Back to the light

1992 släppte Brian May plattan "Back to the light". Titeln syftade givetvis på hans återkomst till musiken efter att Farrokh Bulsara - fenomenet från Zanzibar som var mer känd under namnet Freddie Mercury - avled 24 november året innan.

Ironiskt nog så var Mays trummis på "Back to the light" Cozy Powell. Tillsammans med Keith Moon och John Bonham den främste skinnplågare rockhistorien skådat. En trio som i dag lär se till att tempot hålls på topp uppe bland molnen. Powell körde ihjäl sig utanför Bristol 5 april 1998 i sin Saab. Jag lovade samma dag att aldrig mer sätta min fot i en Saab. Ett löfte jag hållt i snart nio år. Tack och lov finns det mig veterligen inga Saab som taxibilar när man kliver ut från krogen nattetid...

Mitt kanske starkaste musikminne någonsin var när May samma år som skivan släpptes framförde "Too much love will kill you" på minneskonserten till denne, den främste sångare och frontfigur vår värld någonsin skådat, på Wembley. Tårarna rann i floder nedför Mays kinder, men han bröt inte för en sekund sitt framförande.

För egen del så har bandytårarna till slut torkat, men det känns som om det är väldigt långt kvar till ljuset. För att referera till mitt förra inlägg så var UFO verkligen himmel. Det var så tajt och bra man någonsin kunnat önska sig. Phil Mogg hade dessutom börjat supa igen. Han var om sanningen ska fram rätt väck, men lyckades ändå hålla sig på gränsen för det acceptabla - med en röst som knockar de flesta. Han och Ronnie James Dio måste vara de enda rocksångare som bara blir bättre och bättre ju äldre de blir. Och de var ju inte direkt några falsksångare när de började för ett antal decennier sedan.

Men helvetet man anade runt knuten gällande bandyn var faktiskt djupare och mer glödande än jag kunnat föreställa mig. Det vakuum jag sögs in i efter slutsignalen har ännu inte släppt. Bussresan hem är helt blank i minnet. Trots att det gått en vecka så blir jag Brian May på Wembley så fort jag bara tänker tillbaka på det. Det är olidligt, och jag kan långt ifrån - om någonsin igen - se ljuset. Där avundas jag Brian May. Men tack för 18 fantastiska år på Zinken...

I eftermiddags tog jag en sväng i Bajenland med Statistikern. Vårt samtal kom då in på Dödens triangel på Söder. Den befinner sig på Ringvägen mellan Blecktornskällaren, Snövit och Tinto. Det finns de som klagar på Gröne Jägaren och Kalle Kuken (Charles Dickens). De är Operkällaren jämfört med Bleckis. Och Bleckis är Operbaren jämfört med Snövit. Och Snövit är Café Opera jämfört med Tinto. Och Tinto är... ren rock'n'roll. Sköna hak för svalkande öl riktiga män emellan med andra ord.

Statistikern befann sig för några år sedan där tillsammans med en gemensam god vän. Den gemensamme vännens dåvarande flickvän ringde då upp honom just som han satt och avnjöt en kall på sista hållplatsen. Och blev svartsjuk. Hon skällde ut honom för att hon trodde att han var ute och "raggade". Kvinnor - ni har en hel del att lära om grönvita män som bara vill vara sig själva för en stund...

Som tidigare sagts i detta forum så har mitt inköp av Aftonbladet blivit allt mer sporadiskt. En tidigare ej nämnd anledning är tant Wegerup. En tant som får läskigt mycket utrymme i den rosa bilagan i förhållande till hur läskigt lite hon vet om sport. Hon är en sportens svar på Fredrik Virtanen. Det är skitläskigt. Och som kollega har hon en fjant som ligger bakom flera sportjournalistiska lågvattenmärken: Simon Bank. Hans uppslag i dagens tidning med "Zlatans återkomst till Blågult - minut för minut" (på en träning!) måste bara nomineras till årets kalkonpris. Jag är förvånad över att man inte fick veta hur Zlatan tog sig dit (bil, båt, flyg, taxi, skateboard?) eller vad han åt till frukost. Simon och Jennifer är sannerligen "sportjournalistikens" svar på Ronny & Ragge.

När vi ändå är inne på sport, sprit och nollkoll tänkte jag avrunda med en skön håkkyhistoria. En polare med stora sympatier för håkky och IRA (hur kan man inte älska honom?) åkte upp till Leksand i höstas för att se Leksand-Bajen. Men i pausen mellan andra och tredje perioden (håkkyspelare behöver som bekant vila i fler omgångar än andra idrottsmän) så gick Tillståndsmyndigheten in och stoppade alkoholförsäljningen på arenan. Det tog dock bara några minuter innan polisen(!) gick in och krävde att de skulle öppna alkoholförsäljningen igen. Annars förelåg det allt för stor risk för kravaller, eftersom de insåg att idrott och alkohol givetvis hör ihop. Ibland är det verkligen bra att bängen har befogenheter över alla andra, för hur ska man som hammarbyare annars någonsin orka ta sig tillbaka till ljuset...?

Mellan himmel och helvete...

I väntan på sommarens i särklass största händelse - Heaven and Hell på Sweden Rock Festivals stora scen klockan 23.30 torsdagen den 7 juni - kan man nu i helgen stå inför den största händelsen under... snudd på en livstid. Givetvis är barnens födelse och fotbollsguldet 2001 rätt svårslagna. Men med tanke på att det rör sig om en 16-timmarsperiod känns det rätt overkligt. Jag skriver kan, eftersom det lika väl kan bli precis tvärtom. Skillanden mellan himmel och helvete kan vara rätt hårfin, och även en icketroende kan med lätthet föreställa sig hur den svartaste av avgrund ter sig i förhållande till den blåaste av himmel.

Gällande den mörkare delen så går det givetvis inte att jämföra med det riktigt verkliga helvete och de svårigheter som vanliga människor upplever dagligen genom krig och sjukdom. Men i ett betydligt snävare perspektiv - i detta fall en rent subjektiv, inre upplevelse begränsad till 16 timmar - balanserar man inför denna helg på en ytterst slak lina mellan molnen och elden. Och det känns inte helt betryggande med tanke på att man redan är så okoncentrerad och darrig att det känns som en bedrift att fredagsmiddagen över huvud taget hamnade på bordet. För att inte tala om i magen.

I den mest vårsvala, himmelsblå av världar kliver världens främsta band UFO i morgon 22.00 på scenen och gör det där fulländade giget i skinande cowboyboots man drömt om att få se dem genomföra (de fyra getingar de fick för spelningen i Malmö i veckan bådar ju onekligen gott). Och dagen efter kliver Bajen in på Studenternas is 14.00 och tar äntligen det där... onämnbara.

I den svartaste, mest överjävligt heta av världar har Pete Way antingen brutit handleden i ett krogslagsmål i någon håla i kväll eller dragit den där sista 75:an Explorer som han trodde han behövde just innan han kliver in på scenen. Och Bajen... tja, ni vet.

Jag såg för övrigt en skön t-shirt härom kvällen med texten "Mess with me and you mess with the whole trailer park". Så kommer det att kännas om helgen går i helvetets tecken. Och det lär i sådana fall vara just där jag då också vaknar upp. Om det däremot blir den himmelska upplevelse man drömmer om så behöver jag ingen t-shirt alls. Då kan jag med glädje hjula näck nedför Götgatsbacken. Och jag behöver heller inte bekymra mig för var jag vaknar, för då kommer det att kännas som om jag aldrig mer vill gå och lägga mig. För gudarna ska veta att jag väntat så länge på just denna dag. 18 år i just t-shirt och cowboyboots på Zinken närmare bestämt...

More than a feeling

Även om Melodifestivalen upptagit den mesta av min tid denna lördagkväll så har mina tankar ändå varit på andra sidan Atlanten efter det oerhört tragiska beskedet att Brad Delp hittats död i sitt hem vid 55 års ålder. Brad, som för den oinvigde var sångare i legendariska bandet Boston, var faktiskt den som tillsammans med grundaren, gitarristen och låtskrivaren Tom Scholz lade grunden för AOR (Adult Oriented Rock). Hela debutskivan spelades in i den Polaroidanställdes Toms källare och orsakade en större knockout än lärarinnan Marie Lindebergs Melodifestivalfans någonsin skulle drömma om. Efter det så växte genren till ett begrepp i och med med Foreigners självbetitlade debutskiva 1977, Totos dito 1978, Survivors dito 1979 och Journeys alla klassiska plattor (vars debut i och för sig släpptes 1975, men som inte fick samma genomslagskraft). För det var som sagt Boston som lade grunden för det hela. Bara en sådan sak som att de på första turnén med debutskivan var förband åt Black Sabbath säger en hel del om deras klass, status och potential.

Ingenjören Tom sa på skämt till sin chef på Polariod att han skulle säga upp sig om skivan sålde en miljon exemplar. Bostons sjukt storartade debutplatta har i dag bara i USA sålt 17 gånger platina. Och, nej, han jobbar inte längre kvar på Polaroid...

Tanken med kvällens inlägg var helt enkelt en hyllning till en av rockhistoriens bästa och mest inflytelserika pipor. Ibland är kort att föredra, så detta får bli mitt kortaste och mest oplanerade inlägg hittills. Skänk en tanke till Bradley E. Delp i natt. Häll upp en riktigt fet grogg eller virre, sätt på "More than a feeling" på högsta volym, luta er tillbaka, lova att döpa er nästkommande dotter till Amanda och skit i om ståpälsen sticker mot kinden när ni dricker. För det är exakt vad jag tänker göra just nu...

Äras den som äras bör - död åt text-tv!

Som de flesta läsare av detta alkoholflummiga forum säkert redan har förstått så dyrkar jag bandy över (nästan) allt annat. Det är inte bara världens vackraste sport, det är även den enda som på ett vintermässigt vis lyckas kombinera tekniken, elegansen och lagspelet på ett sätt som bara fotbollen kan mäta sig med - fast oändligt mycket snabbare. Det må så vara att jag nämnt detta tidigare, men förklaringen till mitt förakt mot håkky kontra min kärlek till bandy har dessutom en grund i det faktum att de blågula bandyspelarna är de idrottsmän som varje år på Bosöns tester är totalt överlägsna övriga idrottmän i andra lagsporter vad gäller såväl kondition som fysik. Bandy är med andra ord oerhört manligt (de har dessutom knappt några skydd trots att det gör fan så mycket ondare att få den där bollen på sig än pucken).

En idrottsman som fick Bosöns rullband och testredskap att i stort sett implodera var - inte helt oväntat - Jonas Claesson. Men han var inte direkt ensam i toppen. Det räcker med att bevittna en ytterhalv i bandy (som normalt dessutom aldrig byter utan idogt kör 90 minuter på en yta av en fotbollsplans storlek) bygga upp ett anfall för att 30 sekunder senare utan minsta spår av utmattning stoppa motståndarnas kontring i eget försvar. Tänk Göran Rosendahl. Bandyns svar på Uffe Eriksson. Som jämförelse vet jag inte om jag i hela mitt liv sett en håkkyspelare orka mer än 70 sekunder innan han flåsat över sargkanten och bett något annat nördigt offer med 20 kilo skydd att ta vid.

För ett antal år sedan spelades dessutom en träningsmatch i håkky för att avgöra vilka som egentligen var bäst. Man valde ut två lag på samma nivå i bägge sporter, vilket blev Helenelund (då div 1 i bandy) och Lidingö HC (då div 1 i håkky). En accepterad håkkyföreteelse som togs bort var tacklingar, dels för att undvika skador, dels för att det var något som bandyspelare inte var vana vid på det sättet (men vi som ser bandy vet att det trots allt smäller på rätt bra mot de små sarger som hoberna byggt upp). Å andra sidan så var det håkky det gällde. Med andra ord håkkyrink med håkkyklubbor och puck. Hur det gick? Helenelund krossade Lidingö med 12-2. I håkky. Med håkkyklubbor. Och puck. Och sarger anpassade för feta, ryska domare. Bakom "fiendes" linjer". Något som dock var jämställt var byten. De var och är fria i båda sporter. Lidingö bytte - som sig bör i håkky - manskap vid i stort sett varje puckmottagning. Men det vete fan om Helenelund behövde byta en enda spelare under 3 x 20 minuter...

Hur som helst. Min kärlek till bandy var en av anledningarna till att jag kände en viss spänd förväntan inför skönklassiska Gripens avgörande match mot Örebro i kväll, samtidigt som jag såg Edsbyn (som väntat, vilket gav lite klirr i spelkassan, men ur ett grönvitt perspektiv - oavsett om man är Söderkis eller gurka - tyvärr) ge Sandviken en sjungande bandylektion. En annan är att jag har en riktigt skön gammal arbetskollega, som inte bara bor i orten där man en gång i tiden gjorde klassisk glass, utan dessutom är "die hard-Gripensupporter" (senast de gick upp i Allsvenskan fick jag för övrigt en Gripen-tröja av honom som jag överväger att bära i morgon). De har förresten en ramsa som går "80-kubikare, 80-kubikare - uti Lilla Eeeeeeedet!". Så skönt bonnigt på ett sätt som bara kan få en att älska gänget.

Men efter att jag visste att det hela var klart så ville jag naturligtvis (som den sportnörd jag trots allt är) läsa om vad som fick just Gripen att ta platsen till nästa års bantade, raka bandyserie. Jag satte på sid 300 på text-tv. Där stod det överst något om ett flickebarn med namnet Annika Sörenstam. Hon sysslar med golf, vilket som alla vet inte är en sport utan ett umgängessätt för rika människor utan visioner. Därefter var det två sidor om damlandslaget i fotboll som tydligen spelat någon träningsturnering (intet ont om damfotboll, men jag föredrar att huvudrubrikerna på sid 300 är av yttersta vikt idrottsmässigt - i.e. en mästerskapsmatch hade naturligtvis varit på sin plats här. Och nej, jag tycker inte att en träningslandskamp på herrsidan i Ukraina är av högsta vikt heller). Dessutom var det en hel sida om att - kort och gott - Henry (om ni frågat min framlidne farmor hade hon trott att det handlade om Kissinger) var skadad och borta resten av säsongen. De nämner knappt att en allsvensk spelare blir så pass skadad att han inte kan medverka mer under pågående säsong. Än mindre om det visar sig att vederbörande inte ens är svensk (lika lite som Henry är engelsman). Men det var tydligen "stoppa pressarna"-nivå på denna spelare i Ars-enal (som 95% av Sveriges befolkning dessutom tycker direkt illa om) som kan lira mot Southend, Portsmouth eller vad det nu är för spännande gäng de förvantas möta i helgen.

Jag gick då som sig bör över till sidan 301. Överst var det en sida om att Benjamin Raich var överlägsen i superkombination. Trägna läsare av denna sida har säkert redan förstått att alpina legender för mig nått Gudstatus. Men denna status når du i mina ögon genom att köra parallellslalom så bakfull att du tror att den som kör bedvid dig bara är resultatet av det dubbelseende du fick efter nattens galna party med gratis Gröna Hissen till alla som halsat en kvarting Jäger på Åreskutans topp - sommartid. Dessutom var det tre hela sidor om lottningen till Champions League och en sida om någon håkkyspelare i Luleå som fått hjärnskakning (vilket måste vara en bedrift i sig med tanke på hur mycket skydd de har och hur kort effektiv tid de befinner sig på isen).

I ett sista desperat försök att finna svar på mina frågor landade jag då på sid 302. Där kunde man förlusta sig bland två sidor om krisens Real Madrid, 4 sidor NHL-resultat (ni vet, ovan nämnda nördar fast de här snackar engelska) och två sidor om det mexikanska VM-rallyt (grymt - och då menar jag verkligen GRYMT - spännande. Eller kanske inte). Men längst ned fanns sidanvisningen om "notiser" som vi alla känner till. DÄR stod det "Notiser (7): Gripen grep elitplats". Notiserna är oftast tre per sida. Det innebär att Gripens återkomst till Elitserien i bandy (vilket är rätt stort eftersom bandyn fr o m nästa år övergår till en rak serie och har fimpat två lag mot tidigare) är en "nyhet" av de 20-30 sista som klassificeras som mindre intressanta än ovanstående nämnda kvasinyheter inom vad som snarare kan betecknas som friluftsliv. Och ni undrar varför jag är bitter?

Jag kan för övrigt avslöja att jag för mina närmaste bandyvänner redan efter matchen i tisdags sa att jag då åtminstone visste att Bajens semifinalserie skulle gå till fem matcher. Jag var lika övertygad om att Bajen skulle torska i går som att de kommer att torska på söndag. Ingen lär dock vara gladare än "Grin-Olle" om han har fel. Men om tisdagens femte avgörande i gurkornas hemvist tvista dock di lärde...

OM vi nu går till final så hade de flesta naturligtvis föredragit Sandviken framför Edsbyn. Fram till minut 89 i kväll fanns det dessutom en möjlighet att ta sig dit för "Jernvallens hjeltar", trots underläge 2-8. Då fick den normalt så rutinerade Patrik Södergren för sig att kaxa sig till ett rött kort och grovt matchstraff. Det mesta talar för att han har spelat färdigt för i år, och det gäller då i högsta grad även Sandviken själva. Helt ärligt, så klantig FÅR man bara inte vara. Om X:et Eriksson,någon av bröderna Bergwall eller Eskhult gjort samma sak så hade jag nog stannat hemma och lidit och skämts i den fjärde matchen.

Avslutningsvis väljer jag att runda av med en riktig, musikalisk solskenshistoria för alla oss mossiga hårdrockare. Saxon (som jag enligt tidigare hyllningar på denna sida utgett mig för att vara denna nations främste språkrör för) utgav i veckan sina nya platta "The Inner Sanctum". I samband med denna release tog de hjälp av den legendariske promotionagenten Harvey Goldsmith, som tidigare jobbat med bl a Stones, Queen och The Who. Hans förklaring till varför han tagit sig an dessa bleka saxare jag dyrkat sedan barnsben är att "De förtjänar att få samma erkännande som några av de andra banden de har i England. Saxon är lika bra som Iron Maiden - om inte bättre". Det kunde jag i och för sig ha förklarat för den som tvivlat redan för 20 år sedan. Men det riktigt coola i Goldsmiths nya marknadsföring av bandet är att - förutom den nya bandlogon på den aktuella singeln - han härom veckan utlyste ett rekordförsök till Guinness rekordbok. I pausen mellan Sheffield Wednesday (som är Saxons favoritlag - man måste onekligen ge dem cred för valet av detta ickelag) - och Sunderland, uppträdde Saxon i pausvilan genom att inte bara framföra sin nya singellåt "If I Was You" live, utan att samtidigt uppmana hela publiken att spela luftgitarr till den. Så i kommande rekordbok från Guinness kommer det att stå med att "Flest antal luftgitarrister genom tiderna uppträdde på Sheffield Wednesdays hemmaplan i pausen under matchen mot Sunderland 2007".

Du får gärna tycka att det hela är komplett galet - jag kan bara svara med att "It's only rock'n'roll - and I like it..."

I Christer Björkmans rike är Rob Halford kung

Jag har fortfarande starka minnen från när jag första gången såg Gökboet. Just där och just då kändes det som tidernas bästa och mest filmiska freakshow. Tills att jag för någon dag sedan såg "andra chansen" i Melodifestivalen. Christer Björkman försvarade det hela med att det var artister som, citat, "inte sjungit helt perfekt eller gjort fel klädval". Må så vara. Men var inte hela poängen att de dessutom sjöng de uslaste låtarna? Vi vet alla att Christer drömmer om att Rob Halford ska ställa upp på att sjunga "det bästa" svenska bidraget. Men chansen är faktiskt större att det framkommer bevis om att Leif "Loket" Ohlsson är den siste överlevande släktingen med mayaindianerna.

"Andra chansen" i Melodifestivalen måste såldedes vara det enklaste sättet att tjäna pengar på genom tiderna. Här har vi åtta låtar som redan gått till final. Och det är en chans på 420 miljoner att någon annan skulle få en biljett till Helsingfors. Men med hjälp av syrgas och en hel nation av dumfulla puckon så fanns ändå chansen att lassa in deg på någon av förlorarna. Jag hade en fördomsfri vision om att svenskar var intelligenta - men det visade sig att "vi" satte röstningsrekord vilket innebar att vi GAV BORT över tre och en halv miljon kronor på "artister" som vi alla vet kommer att förlora i Globen. Tills någon har bevisat motsatsen så utgår jag ifrån att Sverige är den mest imbecilla nationen i Europa sedan Tyskland på 40-talet...

Vi kan ju ta Champions League som en enkel jämörelse. De åtta bästa lagen går till kvartsfinal, men man låter resten av lagen tävla om en sista plats. Faktum är att chansen att ett ruttet gäng från forna Östtyskland här har större chans att kamma hem hela cupen än vad Jessica Andersson har att vinna finalen.

Jag nåddes nyligen av informationen om att Sverige är världens minst religiösa land. Indien är samtidigt det mest religiösa. För mig är det helt OK att köpa och läsa Bibeln som en hyfsad äventyrsbok. Men jag blir smått skräckslagen för mänsklighetens framtid om jag får veta att det finns människor som tar den för sanning. För mig är skillnaden mellan den moderna tiden och forntiden just den att man har accepterat sin roll i världsalltet och insett att man egentligrn bara är en förlorad arbetsmyra. Till skillnad från att vara något eller någon betydelsefull som en gubbe i skägg utsett till sin talesman. Det paradoxala är att det är vi som lever i den industriella och ständigt utvecklande världen som inser detta först. De som verkligen är i behov av att veta det - de som just har flyttat ut ur Usamas opyntade grotta - och aldrig lärt känna Harry Potter kommer förmodligen att alltid känns sig åsidosatta. Om de ens får leva...

Eftersom jag befinner mig i den vuxna position jag gör kan jag dessutom erkänna att jag såg nästan halva "Let's Dance" i helgen (och jag tycker fortfarande att det är fruktansvärt att dans kan ses som underhållning. Jag stödjer där till fullo Norman Mailers tes om att "Tuffa grabbar dansar inte"). Men i de digitalas rike är zapparen kung, som man skulle kunna förklara denna odygd. Och det enda jag kan konstatera är att i den fattiges fredagsunderhållning är Kurt Olsson kung. Enligt löpsedlarna vill han bli utröstad. Enligt de som på fullt allvar klassificerar dans som underhållning bör han dessutom bli utröstad. Men de vet å andra sidan inget om underhållning. I soffan med en vintetra och en fjärrkontroll känns Lasse Brandebys ickedans som den mest befriande underhållning en markbunden kanal kan bjuda på en fredagkväll. Det är nästan så att jag vill stanna hemma varje fredag bara för att ringa in och rösta på världens sämste (?) dansare. För är det något som verkligen kan sabba en fredagkväll så är det att tvingas sitta hemma och stirra på några som dansar - det är är tråkigare än att se avföring tuggas jämntjockt av en collie.

I kväll vände för övrigt Bajen ett 0-2-underläge mot VSK till seger. Som okrönt bandybaron har jag sett i stort sett samtliga bandymatcher hemma på Zinken de senaste 18 åren. Men jag har aldrig sett Bajen vända en match mot VSK. Efter att ha besökt Studenternas åtta år på raken så är jag en luttrad förlorare. Jag går sedan sex år dessutom under det nationella smeknamnet Grin-Olle, och med den stämpeln sticker man inte gärna ut hakan.

Men jag kan inte förneka att det i huvudet rör sig tankar som på ett sätt hyllar Bajens prekära situation och känner att det är skönt att för en gångs skull slå helt ur underläge. Allt som ordet underdog står för är ju trots allt själva essensen hos infödd Bajare. Laget som i just denna stund fyller 110 år!

Själv är bäste dräng

Under kvartsfinalen Vetlanda-Bajen i går fick Marcus Bergwall frågan om Bajen fortfarande tillhör "de fyra stora". Om inte, vilket lag gör det då? Och om det är oklart, hur många lag kan då tillhöra "de fyra stora"? Tjugosex? Floskeltoppen i kubik.

Glädjande nog så har ett antal personer kontaktat mig för att få veta hur de slutliga listorna för "Årets bästa rockplatta 1986 och 2006" föll ut. Så här kommer en kortare genomgång. Först 1986:

Plats 10: THE SPORT OF KINGS - Triumph
Plats 9: WHEN SECONDS COUNT - Survivor
Plats 8: RUSSIAN ROULETTE - Accept
Plats 7: VIGILANTE - Magnum
Plats 6: TURBO - Judas Priest
Plats 5: SOMEWHERE IN TIME - Iron Maiden
Plats 4: SAVE YOUR PRAYERS - Waysted
Plats 3: MECHANICAL RESONANCE - Tesla
Plats 2: RAGE FOR ORDER - Queensrÿche
Plats 1: SEVENTH STAR - Tony Iommi/Glenn Hughes

Efter ett oförlåtligt misstag från undertecknad så hamnade Metallicas "Master of Puppets" i stort sett utanför tävlan. Jag råkade ha med plattan på förra årets lista eftersom den spelades in 1985. Det resulterade i att vissa gav den högsta poäng (vilket den givetvis var värd) samtidigt som andra gav den lägsta poäng eftersom den bedömdes vara utom tävlan. Skivklubben kan därmed ge ut en bibel i konsten att slarva bort ett mästerverk. Med det i åtanke så gav kvällens jury följande utslag: Plats 1: SLIPPERY WHEN WET - Bon Jovi (vad var det jag sa för ett par veckor sedan?) • Plats 2: SOMEWHERE IN TIME - Iron Maiden • Plats 3: THE FINAL COUNTDOWN - Europe (som jag inte ens hade med på topp 20) • Plats 4: MASTER OF PUPPETS - Metallica (starkt jobbat för en dissad platta) • Plats 5: SEVENTH STAR - Black Sabbath (kan vi väl kalla det här om vi vill) • Plats 6: RAGE FOR ORDER - Queensrÿche.

Det "roligaste" med kvällar som denna är när man upptäcker vilka plattor man missat, trots att man trott att man var grundlig. In på listan under kvällen landade två skivor som givetvis hade varit med på topp 20 om jag hade haft den koll som sig bör: KANSAS och ZENO. Men sånt é livet. Min varmaste av vänner bad mig dessutom att denna kväll skänka en extra tanke till de hårdaste av band, så här kommer gräddet på moset: REIGN IN BLOOD med Slayer och ORGASMATRON med Motörhead.

2006? OK, då kör vi den listan också:

Plats 10: REVELATIONS - Audioslave
Plats 9: GLYDER - Glyder
Plats 8: MEJOR MORIR EN PIE - Tierra Santa
Plats 7: WOLFMOTHER - Wolfmother
Plats 6: OPERATION: MINDCRIME II - Queensrÿche
Plats 5: SPIRIT OF MAN - Bob Catley
Plats 4: SLEEP IS THE ENEMY - Danko Jones
Plats 3: THE MONKEY PUZZLE - UFO
Plats 2: A MATTER OF LIFE AND DEATH - Iron Maiden
Plats 1: MONDAY MORNING APOCALYPSE - Evergrey

Kuriosa: Fyra av artisterna/grupperna är alltså med på topp 10 för både 1986 och 2006. Ett jättestort grönt äpple till den som kan fixa det. Ni andra får hålla till godo med klubbens omröstning som blev enligt följande: Plats 1: IRON MAIDEN • Plats 2: EVERGREY • Plats 3: AUDIOSLAVE • Plats 4: TOOL • Plats 5: THE KNIFE • Plats 6: TALISMAN.

I morgon släpps för övrigt den nya Saxonplattan "The Inner Sanctum". Förra veckan släpptes "The Roaring of Dreams" med Pride of Lions. Om ganska exakt ett år så lär vi återkomma till dem båda när 2007 års bästa plattor summeras. För att citera rikspuckot Per Bjurman: "Glöm inte var ni läste det först". Med skillnaden att jag faktiskt vet vad jag talar om...

I en annan intervju för någon vecka sedan sa Thom Åhlund att "Bajen är bättre försvarsmässigt i år än förra året". Efter att ha förlorat en defensiv linje som i landskamper räknat innebar 43 A och 13 U21, och dessutom målmässigt i kväll med 1-5 mot Brommapojkarna, (ni vet, laget som kommer till Grimsta om de inte har jobb eller skola samtidigt) så börjar ju även den mest enögde att tvivla...

Jag nåddes för övrigt just av beskedet att UFO-giget flyttats från Arenan till Klubben. Då talar vi ändå om världens i dag bästa band. Vart fan är mänskligheten på väg? Ska man verkligen behöva påminna folk om att livet är den bästa tiden i en människas liv?

Slutligen så påstås det att Elitserien i den bögiga evighetssporten håkky (nej, det är inte menat som något ont mot homosexuella, utan ett rent utpekande som idrottens svar på melodifestivalen) har sin sista omgång i morgon. Det enda jag vill vet är: Sista omgången för vilken säsong...?