Back to the light

1992 släppte Brian May plattan "Back to the light". Titeln syftade givetvis på hans återkomst till musiken efter att Farrokh Bulsara - fenomenet från Zanzibar som var mer känd under namnet Freddie Mercury - avled 24 november året innan.

Ironiskt nog så var Mays trummis på "Back to the light" Cozy Powell. Tillsammans med Keith Moon och John Bonham den främste skinnplågare rockhistorien skådat. En trio som i dag lär se till att tempot hålls på topp uppe bland molnen. Powell körde ihjäl sig utanför Bristol 5 april 1998 i sin Saab. Jag lovade samma dag att aldrig mer sätta min fot i en Saab. Ett löfte jag hållt i snart nio år. Tack och lov finns det mig veterligen inga Saab som taxibilar när man kliver ut från krogen nattetid...

Mitt kanske starkaste musikminne någonsin var när May samma år som skivan släpptes framförde "Too much love will kill you" på minneskonserten till denne, den främste sångare och frontfigur vår värld någonsin skådat, på Wembley. Tårarna rann i floder nedför Mays kinder, men han bröt inte för en sekund sitt framförande.

För egen del så har bandytårarna till slut torkat, men det känns som om det är väldigt långt kvar till ljuset. För att referera till mitt förra inlägg så var UFO verkligen himmel. Det var så tajt och bra man någonsin kunnat önska sig. Phil Mogg hade dessutom börjat supa igen. Han var om sanningen ska fram rätt väck, men lyckades ändå hålla sig på gränsen för det acceptabla - med en röst som knockar de flesta. Han och Ronnie James Dio måste vara de enda rocksångare som bara blir bättre och bättre ju äldre de blir. Och de var ju inte direkt några falsksångare när de började för ett antal decennier sedan.

Men helvetet man anade runt knuten gällande bandyn var faktiskt djupare och mer glödande än jag kunnat föreställa mig. Det vakuum jag sögs in i efter slutsignalen har ännu inte släppt. Bussresan hem är helt blank i minnet. Trots att det gått en vecka så blir jag Brian May på Wembley så fort jag bara tänker tillbaka på det. Det är olidligt, och jag kan långt ifrån - om någonsin igen - se ljuset. Där avundas jag Brian May. Men tack för 18 fantastiska år på Zinken...

I eftermiddags tog jag en sväng i Bajenland med Statistikern. Vårt samtal kom då in på Dödens triangel på Söder. Den befinner sig på Ringvägen mellan Blecktornskällaren, Snövit och Tinto. Det finns de som klagar på Gröne Jägaren och Kalle Kuken (Charles Dickens). De är Operkällaren jämfört med Bleckis. Och Bleckis är Operbaren jämfört med Snövit. Och Snövit är Café Opera jämfört med Tinto. Och Tinto är... ren rock'n'roll. Sköna hak för svalkande öl riktiga män emellan med andra ord.

Statistikern befann sig för några år sedan där tillsammans med en gemensam god vän. Den gemensamme vännens dåvarande flickvän ringde då upp honom just som han satt och avnjöt en kall på sista hållplatsen. Och blev svartsjuk. Hon skällde ut honom för att hon trodde att han var ute och "raggade". Kvinnor - ni har en hel del att lära om grönvita män som bara vill vara sig själva för en stund...

Som tidigare sagts i detta forum så har mitt inköp av Aftonbladet blivit allt mer sporadiskt. En tidigare ej nämnd anledning är tant Wegerup. En tant som får läskigt mycket utrymme i den rosa bilagan i förhållande till hur läskigt lite hon vet om sport. Hon är en sportens svar på Fredrik Virtanen. Det är skitläskigt. Och som kollega har hon en fjant som ligger bakom flera sportjournalistiska lågvattenmärken: Simon Bank. Hans uppslag i dagens tidning med "Zlatans återkomst till Blågult - minut för minut" (på en träning!) måste bara nomineras till årets kalkonpris. Jag är förvånad över att man inte fick veta hur Zlatan tog sig dit (bil, båt, flyg, taxi, skateboard?) eller vad han åt till frukost. Simon och Jennifer är sannerligen "sportjournalistikens" svar på Ronny & Ragge.

När vi ändå är inne på sport, sprit och nollkoll tänkte jag avrunda med en skön håkkyhistoria. En polare med stora sympatier för håkky och IRA (hur kan man inte älska honom?) åkte upp till Leksand i höstas för att se Leksand-Bajen. Men i pausen mellan andra och tredje perioden (håkkyspelare behöver som bekant vila i fler omgångar än andra idrottsmän) så gick Tillståndsmyndigheten in och stoppade alkoholförsäljningen på arenan. Det tog dock bara några minuter innan polisen(!) gick in och krävde att de skulle öppna alkoholförsäljningen igen. Annars förelåg det allt för stor risk för kravaller, eftersom de insåg att idrott och alkohol givetvis hör ihop. Ibland är det verkligen bra att bängen har befogenheter över alla andra, för hur ska man som hammarbyare annars någonsin orka ta sig tillbaka till ljuset...?