Bland rockande indianer och norrländska håkkycowboys

Jag såg fram emot kvällen som ett barn på julafton. Det är väldigt ovanligt att det dyker upp någon som man först dyrkar, sedan föraktar och därefter dyrkar på nytt. Men Tony Carey kan verkligen konsten att bära denna sällsamhet med värdighet.

För den oinvigde kan jag förtälja att Tony Carey (längst till vänster på kultbilden nedan) spelade keyboard på Rainbows platta Rising 1976 - utan att överdriva en av de 10 bästa plattor som någonsin gjorts. Något detta oförskämt skickliga och stiliga halvblod sedemera gjorde allt för att dra ned i smutsen. Hans kommentar var "Don't blame me", och hela världen undrade verkligen vad fan han tänkte. Ska vi inte skylla på dig för att du medverkade på ett av de verkliga mästerverken i musikhistorien?

Sjuk snubbe.

Han fick sedan i början av 80-talet en hit med gåshudslåten "It's a fine, fine day". Framför allt i Tyskland, vilket han sedemera flyttade till.

Därefter tog storheten vid. Både som soloartist och i sitt egna, lite rockigare, projekt Planet P. Plötsligt var den för omvärlden dittills helt okände Tony Carey den främste historieberättaren inom musikvärlden all-time. Och han är det än i dag. I kväll stod han på scen i nästan tre timmar och var fullkomligt lysande. Han hade bara två svackor, och det var när han körde coverlåtarna "Sweet home Chicago" och "Route 66".

Då gick han ner på samma präktiga allsångsnivå som Bob Dylan och Bruce Springsteen. Tro mig, Tony Carey är oändligt mycket större än dessa två herrar. Framför allt är han den kanske bäste historieberättare vi har i dag. Ett äkta halvblod, bosatt i Europa med ett sällsynt perspektiv till det förlorade landet i väster och förmågan att förmedla den amerikanska drömmen i dess mest sköra, empatiska och trasiga trailerparkdröm är en kombination som är få förunnat.

Efter kvällens magiska gig på Fasching tipsade jag honom om att fimpa de två coverlåtarna i sin repertoar, framför allt av anledningen att hans egna låtar håller oändligt mycket högre klass. Hans svar var att "That's where I come from". Min gode vän - di Meola #2, som var helt salig hela giget - hade en annan teori. Om Carey inte hade kört de låtarna så hade han blivit åtalad eftersom folk hade dött för att det var så bra...

De som läst denna blogg tidigare vet att jag - för att tala milda termer - är anti håkky. Det är jag fortfarande. Och det kommer jag alltid att vara. Håkky är råfjolligt, punkt. Men jag ska erkänna att det faktiskt finns ett lag i detta träsk som jag har vissa sympatier för: MoDo. Anledningen är att gummifarsan kommer från Bredbyn (eller rättare sagt metropolen Skorped), utanför Ö-vik. Han gick i samma klass som gamle keepern Sune Ödling och är bekant med såväl Uffe Thors som Lasse Molin. Det är faktiskt hårt. Och jag har själv tillbringat mer än tio somrar i och utanför Ö-vik.

Dessutom vet alla som kan något om håkky att MoDo är det lag som tappat flest spelare till NHL genom tiderna. Det är nästan så att NHL är rena farmarligan till Elitserien tack vare skäggiga fenomen som Lasse Lindgren och dito män framåt. Om ni sitter som frågetecken framför skärmen till dessa namn så är det kanske inte så konstigt. Att minnas varje puck som Sune Ödling sög åt sig med plockhandsken kräver nästan samma engagemang som att minnas varje scen med Ron Jeremy på gamla VHS-band. Men vi som vet kommer å andra sidan från samma kulturella skola. Vi rebelliska kulturkonnässörer som vet att det bara finns EN Sune. Och EN Ron...