I Hannover tar man av sig skorna

Jag hamnade lördags på vad som humoristiskt kallats för Monsters of Replokal (inte så konstigt med tanke på att ens referenser till Kolingsborg befunnit sig på en annan planet sedan "En kväll i tunnelbanan" med Noice). Uppsamlingsheatet bestod hur som helst av Quireboys, Michael Schenker och Paul DiAnno. Men trots denna trötta ändhållplats höll den musikaliska kvaliteten förvånansvärt hög klass. Spike - sångaren i Quireboys - var i och för sig packad. Men de var ju å andra sidan på den förlorande sidan redan när de var vinnare.

Spike överraskade mig däremot rejält några timmar senare. På giget sålde de nämligen nya plattan av Damage Control, där Spike är nybliven sångare. Jag köpte den givetvis och upptäckte en av de bästa partyrockplattorna jag hört på många år. Men så är han där uppbackad av en hyfsat tung trio: Pete "Gud" Way på bas, Robin George (minns någon hiten "Heartline" från mitten av 80-talet?) på gura och Chris Slade på trummor - en legendar som inte bara bankat skinn hos Manfred Mann, Tom Jones, Uriah Heep, Asia och Gary Moore, utan Angus Young har dessutom sagt att han är den främste musiker som någonsin spelat i AC/DC. I den hårda omgivningen kommer Spike med sin raspiga röst (han får Rod Stewart att låta som Peter Jöback) helt till sin rätt. Kul kuriosa är att man på Damage Controls hemsida kan köpa deras t-shirt - och det är Lemmy som gör reklam för den. Man vet att man har med tuffa pojkar att göra om de har Lemmy som "fotomodell" på sin hemsida...

Schenker överraskade på flera sätt. Dels genom att vara på utmärkt gitarrbändarhumör (han drack vatten!), dels genom att ha fimpat bootsen till förmån för - ingenting. Barfota (tack Secret Bro för bilden) och stundtals leende slängde han klassiska UFO- och MSG-riff över oss. Vem hade kunnat gissa det?

Paul DiAnno visade sig vara på ett än mer strålande och ödmjukt humör. När publiken skrek hans namn svarade han med att "Rock stars love it, I don't give a fuck. You're my brothers and sisters." Eller när han med glimten i ögat tycker att det är för lite brudar i publiken: "I don't do faggots man, this aint no Judas Priest". Något som blir extra roligt då rykten gör gällande att Rob Halford uppvaktade just Paul Dianno i metallerans begynnelse. Enligt mina obekräftade källor så hade herr DiAnno vid ett tillfälle under en festival en blombukett på sitt logebord med en rar liten hälsning från världens hårdaste och coolaste officiella homo. Om Paul haft samma läggning hade det onekligen varit en match made in metal heaven. "Women in uniform" korsat med "Hell bent for leather". Snacka om barnförbjudet. Kvällens giftigaste kommentar kom dock lite senare: "This is a song for Tony Blair and his boyfriend George Bush. The people you should kill" Och så drar han igång "Killers"...

Jag har på denna sida gjort en hel del för att folk ska se innebandy som den den infantila hobby den för alltid kommer att vara. Men jag såg härom dagen en affisch för något på samma nivå: "SM i nageldesign". Denna "tävling" ägde rum (nej, inte gick av stapeln - det är det endast båtar och fulla brädgårdsarbetare som gör) i helgen som var på Sollentunamässan. Andlöst spännande är bara förnamnet. Undrar om någon av deltagarna bet på naglarna sekunder innan resultatet förkunnades.

Är det bara jag som tycker att det är märkligt när man säger att ett lag med en ny tränare och till viss del nya spelare "behöver ett år för att spela ihop sig"? Man har ju läst det om exempelvis Bajen i år. Jag fattar inegting. Vad då spela ihop sig? Vad då lära känna laget? Det är ju inte direkt raketforskning vi talar om - antingen så kan du spela fotboll eller så kan du det inte. Punkt. För tillfället så leder våra grönvita hjältar serien i den prominenta sporten bandy på gräs, men jag kan lova att jag inte hade skyllt på något så billigt som att jag ännu inte hade känt killen på högeryttern så bra att jag inte hade vågat utmana honom på Twilight Zone-flipper om så inte hade varit fallet. Skulle samma resonemang verkligen funka på en annan arbetsplats?

"För helvete, Bosse, du monterade kardanaxeln på instrumentbrädan i går!"
"Jag vet, sorry. Jag och Conny känner ju inte varandra så väl än. Men nästa år så vet jag hur vår förman Bernt tänker när han vill att jag ska montera rätt delar på rätt bil."

På tal om obegripliga saker så såg jag i dag förstasidan på Se & hör: "Efter alla skönhetsoperationer - Linda Rosing lämnar Fadde." Bortsett från att ingen kunde bry sig mindre - är det någon som fattar vad texten betyder? Menar de att det har tagit slut för att Linda har genomgått för många operationer? Eller menar de att de hade en deal om att efter 26 operationer så skulle de göra slut? Eller menar de att hon har gjort alla operationer i onödan? Eller så kan man fråga sig varför jag sitter här och bryr min hjärna med något så ointressant...

Petter Anderssons show i går var för övrigt något av det bästa jag upplevt på Söderstadion. Efter de två fantastiska målen är han nu redo att lägga titeln "Ljusvattnets Henry" bakom sig. Från och med 29 april 2007 är det Henry som är Paris Petter Andersson. Det kändes extra bra med tanke på att Hammarbys offensiva krafter fortfrande har en del att bevisa. Paulinho har ännu inte hittat helt rätt sedan Runström försvann, och Charlie Boy må ha framtiden för sig men likaväl de kritiska blickarna på sig än så länge. Om de ändå kunde ha Tottenham som utbytesklubb - det är få lag i världen (om något annat) som kan kosta på sig att ha anfallare som Defoe och Mido på bänken. Men vad ska de göra när även Berbatov och Keane hade rena Petter Andersson-uppvisningen i helgen. Har någon förresten tänkt på att Olof Guterstam inte har någon frisyr? Han har bara hår som har växt ut i något märkligt knullrufs. Rätt coolt.

Avslutningsvis vill jag som musiknörd höja en bägare till det som rullar mest i min cd-växlare för tillfället: "Princess Alice and the broken arrow" Det är inte ofta man kan ståta med att jämföra en platta med "On a storytellers night", men nu har faktiskt dessa husgudar nått dit. Svaret är ja, det är den bästa platta Magnum har gjort på över 20 år. När det gäller herrar Catley och Clarkin så föredrar jag i och för sig de första fyra fullträffarna "Kingdom of Madness", "II", "Chase the Dragon" och "The Eleventh Hour". Men om man är mest torsk på "On a Storytellers Night", "Vigilante" och "Wings of Heaven" så är "Princess Alice..." något man genast borde springa till närmaste skivbutik för att inhandla.

Nej, nu har jag inte tid med det här längre. Det är ju Valborg. Med andra ord: dags för vita jeans, två flaskor kir och sedan kräkas i Spöktunneln på Grönan. Eller så var det just det jag en gång i tiden sa att jag inte skulle göra om...