Utan säkerhetsbälte i Skopje

Jag hörde igår att Makedonien tre år i rad gått vidare från semifinal till final i Eurovision Song Contest. Intressant. Det innebär att de således måste vara en sorts schlagermusikens svar på Trelleborg. De är alltid tillräckligt bra för att skickas uppåt en division, men väl där är det ingen som vill veta av dem, utan de skickas obönhörligt tillbaka till gärdsgårdsserien lika snabbt. Huruvida det är lika öde och blåsigt i Makedoniens ESC-uttagning som på Vångavallen förtäljde dock inte historien. Men om den sker på Skopje City Stadium (bilden) kan nog så vara fallet.

Dagens tv-val var lätt. Först Spurs-Runners i en match där ett av de mest spännande momenten var att få se hur lång tid det skulle ta innan Fredrik Ljungberg gick sönder igen. 38 minuter tog det innan kalsongveklingen från Halland haltade av White Hart Lane (vilket gav runt fyra gånger pengarna hos spelbolagen). För att jämna ut oddsen och även ge fotboll- och underklädesintresserade grabbar modetips så visar jag här en bild på på Ljungbergs motsvarighet i Tottenham.

På ettan visades finalen i plockepinnjymping för byfånar (en företeelse även känd under benämningen spökboll med plastpinnar) på Globen. Fascinerande ointressant. Det var till och med publik på läktarna som skrek. Vad de skrek vet jag inte eftersom jag snabbt zappade vidare, men antagligen var de upprörda över att båda "lagen" hade glömt bort att ta på sig de röda respektive gula tygband som denna motionsform på lågstadienivå mest är förknippad med.

Så valet föll givetvis på det sköna hårdrockmötet i Premier League mellan Bolton och Reading på Canal plus. Vad då hårdrock? undrar kanske någon. Enkelt: Mick Bolton hette originalgitarristen i UFO och Reading syftar givetvis på den klassiska Readingfestivalen. Med andra ord två lag man bara måste digga stenhårt. Reading vann för övrigt med 3-1 - viket innebär att de båda två nu ligger på platserna precis framför just Spurs. Aldrig får man vara riktigt nöjd...

Nyss såg jag Stina på ettan, och "artisten" Laleh visade sig vara den mest flummiga, icke drogpåverkade (kanske) personen som suttit i en svensk tv-studio. Hon fick Robyn att framstå som en ledamot av Svenska Akademien, och då vet man att det är dags att slå på rikslarmet.

Veckans skivtips är av det uddare slaget: "The Sounds of Our Time" med Jim Ford - något så ovanligt som vit countrysoul med lite sköna funkvibbar. Van Morrison möter Johnny Cash möter Lionel Richie (då snackar vi givetvis gamla sköna The Commodores-tiden) möter Mother's Finest. Det är hans gamla 70-talsplatta "The Harlan County" (som låg i stort sett gömd i decennier) som fyllts på med tidigare outgivet material - totalt 25 låtar för 199 spänn och en jävligt skön och avslappnad kväll med en panna Bushmills.

Avslutningsvis vill jag höja kvällens sista bägare till Carlo Thränhardt. Varför? För att han var en skön tysk höjdhoppare som förtjänar lite extra cred. För övrigt var hans inomhusrekord 2.42 - samma höjd som en viss Sjöberg hade utomhus. De båda är än idag två av endast tio hoppare som grejat minst 2.40. Hans 2.37 utomhus står sig dessutom som tyskt rekord. En centimeter högre än den likaså kultige landsmannen Dietmar Mögenburg (som plockade hem OS-guldet i Los Angeles 1984 på 2.35 framför näsan på herr Sjöberg som bara tog sig 2.33 över marken utan darr på ribban). Hur som helst - skål Carlo!