Alla som läser detta kommer till Valhalla

Eftersom jag har semester tänker jag trötta ut er med extra lång sommarläsning. Jag har nämligen mer sprit än nöden kräver i barskåpet här intill...

Jag läste i Aftonbladet i går en kort intervju med Rupert Grint, som spelar Ron i Harry Potter-filmerna. På frågan om vad han gör när han inte filmar kom svaret att "Jag köpte en glassbil för en del av mina pengar. Det var kul att ta körkort." Om det inte vore för den avslutande meningen så skulle man kunna tro att det var en överklassunge som ville köpa en glassbil. Men här får man känslan av att han faktiskt drömt om att få köra glassbil på riktigt ända sedan han var liten spoling, och efter att han fått sin första filmcheck (som lär ha varit hyfsat fet) så har han inte bara faktiskt köpt en glassbil utan även tagit körkort - för att kunna köra just glassbilen! Det är ju inget mindre än rock'n'roll.

Man undrar om fansen av böckerna har samma modesta drömmar. Nere på Västerlånggatan i går var det nämligen kö i flera kvarter. Hundratals tonåringar låg och köade utanför Science Fiction-bokhandeln inför släppet av den sista Harry Potter-boken. Själv låg man på Konserthustrappan och köade till Judas Priest på Hovet och Ozzy på Draken, till ljudet av Chess feta bergsprängare. Känns på något sätt lite hårdare. Om nu någon undrar vem Chess var så är det en lång historia att gå in på. Låt det stanna vid att han var den mest legendariske hårdrockaren som någonsin satt sin fot på Konserthustrappan. Det var för övrigt han som hoppade upp på scenen när Dio lirade på Draken 83 och fick mickstativet rätt i fejan. Inte blev Chess nedstämd av det inte, han talade istället i år efteråt om hur "Dio nästan rörde vid mig".

Hoppas att han dör. Inte Chess alltså, utan Harry Potter. Jag hoppas nämligen alltid att huvudpersonen dör. Finns det något jag verkligen hatar så är det evighetskriminalare. Det finns författare som skriver fantastiska (deckar)romaner. Men jag är så jävla less på att veta hur det går för dem. Giles Blunt är kanske den främste av dem alla på senare tid, men det räcker att låta John Cardinal överleva i tre böcker. Michael Connelly är naturligtvis en ytterst habil deckarförfattare, men Harry Bosch hade inte mått dåligt av att dö, om ni förstår vad jag menar. Eller Ian Rankin. En grym deckarförfattare. Hans John Rebus är nog det närmaste jag själv skulle gestalta i en kriminalroman. Men Nessers och Mankells hjältar börjar bli rätt trötta. Dags att ta kål på dem med andra ord.

Jag växte upp med gummifarsans - ni vet, MoDo-mannens - favoriter, och det var två överjävligt hårda författare: James Hadley Chase och Sven Hassel. Den förstnämnde gjorde sig ett namn tack vare kioskdeckare där det ALLTID gick käpprätt åt helvete för "hjälten" (läs en Chase-bok i sommar och njut av att huvudpersonen får ett nytt ventilhål i skallen eller 30 år på San Quentin på sista sidan). Den sistnämnde växte upp med drömmen om att få tillhöra en armé, efter att ha läst sin egen favoritroman "På Västfronten intet nytt" av Remarque. Hassel var inte bara krigsfånge belönad med Järnkorset under andra världskriget utan skrev även klassikern "Döden på larvfötter". Chase och Hassel - DE var hårda författare på riktigt...

Hörde att en spelare i laget från Uppland varit på krogen dagen efter match och hamnat i trubbel med "företagets pojkar" eller vad de kallar sig. Spelaren i fråga betecknas nu på deras hemsida som "persona non grata". Men om det nu är de som bestämmer så är det väl bara att sparka snubben och köpa en ny back? Lagets tränare har ju i alla väder stöttat sina "supportrar", så varför gå emot dem nu? Eller fick hyckleriet plötsligt ett nytt, glasögonprytt ansikte? Hemma i hobby-Capellos vardagsrum misstänker jag att de gossarna är "communita non grata" (om det nu heter så - latin är inte min starka sida).

På tal om rövhål så började min dotter i dag - helt opåkallat - att sjunga "Alla rensar fisk i Göteborg". Jag har faktiskt aldrig sjungit den sången för henne. Men hon stämde själv upp till den, två år gammal. En klar ledarkandidat till ett framtida Bajen Chick Firm.

Henrik Rydström i Kalmar vill gärna att man talar om honom som en tuff kille. Men han är ju inte det. Hans filmningar är de billigaste man sett sedan... Björn Runström kom hem till Söder. Men Runström hade ju trots allt skolningen från den italienska ligan. Rydström är det fjolligaste jag sett på Söderstadion. Inte nog med att han gärna filmar utan att någon kamera är påslagen, han har dessutom på sig avklippta cykelbyxor och svettarmband på handlederna. Som en fjolla i någon baskettävling.

Eftersom det i dag är sex veckor sedan jag slutade snusa så har mina tankar de senaste veckorna upptagits av längtan efter en riktigt fet prilla. Men också av fascination över den oerhörda mängd nikotinfritt snus som erbjuds - till samma pris (men det är jävlar i min lilla låda långt ifrån samma pris). Och jag har hört att det finns en hel del som istället blivit beroende av det tobaks- och nikotinfria alternativen.

Snacka om att längta efter sin snuttefilt. Jag ska erkänna att jag haft tendenser till detta. Jag har låtit någon liten salt- och pepparindränkt bomullskudde fått agera substitut efter lunch - då suget är som störst. Men att bli beroende av något som inte är beroendeframkallande måste ju trots allt tyda på någon form av allvarlig störning. Vilket efter en stunds fundering fick mig att inse hur många i världen som lider av någon form av denna störning.

Hur många förtappade själar i USA är inte slavar under koffeinfritt kaffe? Hur är det möjligt? Insåg de att kaffe var det absolut godaste deras smaklökar någonsin hade mötts av, men att deras konstant växande kroppshydda inte orkade med att bli pigg för ett par minuter utan trivdes bra med att växa ytterligare? Kaffe är ju ett av få beroendeframkallande ämnen som faktiskt smakar rätt illa - om vi ska vara helt ärliga. Så exakt var stannar hissen på väg upp till kontoret om man väljer att konstant låta den smaken driva en framåt utan att få ta del av effekten som driver alla oss övriga?

För att inte tala om "lightprodukter". Jag har med egna ögon bevittnat människor som gått över från vanlig Coca-Cola till Coca-Cola light. Varför har jag ingen aning om eftersom de inte alls smakar likadant. Det är som att gå över från Falu rågrut till Mjälloms tunnbröd med motiveringen att "Mjälloms tunnbröd smakar exakt som Falu rågrut men du slipper få i dig den extremt farliga rågen".

Det intressanta i det hela är att Coca-Cola light tidigare innehöll aspartam, vilket bevisligen dödar ett helt gäng hjärnceller vid konsumtion. Om man sedan lägger till det faktum att aspartam dessutom sänker ämnesomsättningen så har man plötsligt en produkt som i alla avseenden är onyttigare och farligare än den ursprungliga - utan att man går ner ett gram i vikt.

Nu har läskproducenterna bytt aspartamet mot sucralose. Studierna av biverkningarna av det ämnet har ännu ej nått gemene man. Eller rättare sagt, man har inte tagit kål på tillräckligt många råttor på Karolinska än. Men eftersom de som köper produkterna inte bryr sig ett skit om hur de smakar (skillnaden i smak mellan socker, aspartam och sucralose är ju faktiskt lika stor som mellan salt, soja och ostronsås) utan endast om att det är Coca-Cola Cowboys som står bakom produktionen så kan ni lugnt fortsätta. Tills ni möts på något "Have a Coke light and a smile"-designat Alzheimerhem om 20 bast. Oavsett vilket hem jag själv hamnar på så kan jag i alla fall rakryggad säga att det var ren sprit, ren tobak och rent socker som tog mig dit...

Härom dagen gick jag med sonen längs Regeringsgatan. När vi kom fram till Wentzels Hobby var det han som lockade in mig i butiken. Efter 20 minuter var det också han som fick släpa ut mig. Det var skönt sjuka flashbacks med tyska flygplan, brittiska Formel 1-bilar, lim i alldeles för små tuber och färgburkar med vackra lock...


Förresten, visst är det skönt när Svennar verkligen är Svennar. I gårdagens Aftonbladet fick Per Gessle frågan om vad som snurrar på hans hemmabio. Det visade sig i old school-klassen vara Columbo, Seinfeld & Clintan och i new school-klassen Magnolia, The Big Lebowski och Eyes Wide Shut. Ibland går vi alla ut på stadens gatan som helt vanliga människor.

Själv går jag helst ut när det är mörkt. I dag efter lunch gjorde jag det som är absolut skönast att göra när solen står som högst - jag gick på bio. Till på köpet fick jag mig 2 timmar och 37 minuter av sommarens bästa biounderhållning: David Finchers "Zodiac". En strålande seriemördarjakt i makligt tempo och med lysande skådespelarinsatser. Det bästa Fincher åstadkommit sedan "Seven". Mitt råd är att ni undviker solen snarast möjligt till förmån för denna pärla.

Avslutningsvis tänkte jag bjuda på några bevingade ord. Rockjournalisten Dave Ling på Classic Rock Magazine har sammanställt en lista på närmare 300 numera klassiska citat från rockstjärnor. Det är fantastiskt rolig läsning. Eller vad sägs om denna sköna Angus Young-replik:

"I’m sick to death of people saying we’ve made 11 albums that sound exactly the same. In fact, we’ve made 12 albums that sound exactly the same."


Att Manowar är verklighetens Spinal Tap känner vi alla till, och här kommer några av anledningarna till varför man inte kan annat än älska dessa pälsbeprydda herrar som tror att de är världens hårdaste män:

Joey DeMaio: "I believe in metal more than anybody you've ever met. I'm prepared to die for metal. Are you?"
Eric Adams: "Anybody attending this tour will go to Valhalla."
Karl Logan: "Adding rap to rock music is a bit like taking the most beautiful girl you've ever seen to a plastic surgeon, then asking him to give her a penis."
Joey De Maio: "We want the sound that everyone else is trying to get away from."

Jag avslutar med ett helt makalöst skönt citat från mannen som ÄR världens hårdaste på riktigt - Pete Way:

"When I was doing cocaine regularly I would say it was very much out of boredom - plus the fact that I was addicted."

Ni som vill njuta ytterligare kan läsa hela listan här.