Deltidspatriot i landet Lagom

Jag har alltid varit svag för Tottenham. Ända sedan deras smått osannolika startelva 1979 (och egentligen 5 år innan dess) har deras fotboll varit föremål för mina anglosaxiska fotbollsdrömmar. De har dock inte vunnit något sedan 1991, då de slog Nottingham i FA-cupfinalen. Då Paul Gascoines karriär tog slut. Då de vann den första och hittills enda semifinalen på Wembley, mot Arsenal med 3-1. Två mål av Gary Lineker. Ett mål - en frispark från 35 meter i krysset - av nämnde Paul Gascoine. Då jag var där - av den enkla anledningen att jag ville få min dröm uppfylld med att få se Tottenham på Wembley. Arsenal var obesegrade runt 30 matcher tillbaka, och jag åkte dit för att uppleva en torsk (som dessutom kostade mig 200 pund för två plåtar). Den otippade finalplatsen fanns det ingen chans i världen att jag kunde få råd med...

Om vi nu uppehåller oss ett tag vid Tottenham så var matchen mot Reading i veckan lika osannolik. Sex mål på tretton minuter och tjugoen sekunder. 6. På 13,21. I fotboll.

I kväll blev jag - liksom så många andra - patriot på deltid. Sverige spelade VM-final i håkky för tonåringar. Och plötsligt var det årets händelse i svensk media. Själv hamnade jag på O'Learys. Där går ju det mesta i nördväg hem. Tydligen så hade Skansen spelat på Globen tidigare under dagen, så det var mer blått än nöden krävde på Södermalm denna kväll.

Men det kändes faktiskt helt OK att bli patriot på deltid för en håkkyperiod. Vad som däremot aldrig kommer att bli OK är att applådera framför tv:n. Det sker å andra sidan enbart när det gåller håkky. Fotboll sänds live varje kväll, varje dag på året, det är packat på alla hak och alla har en åsikt eller ett favoritlag. Men det finns FAN ingen tönt som applåderar ett anfall framför tv:n. Varför skulle man göra det? Poängen med en applåd är ju att den man applåderar tar denna hyllning till sig. Men när det gäller håkky så sitter det som alltid ett helt jävla gäng framför dumburken och klappar händerna när ena laget anfaller. Pinsamt är bara förnamnet. Nej, förresten, håkky är bara förnamnet...

Tidigare i veckan slog Sverige just Kanada. Kvitteringen till 2-2 glömmer man inte. Inte på grund av att Sverige plockade upp ett osannolikt underläge, utan för att Niclas Wikegård droppade kommentaren "Det där var mer av ett 5 mot 5-typ av mål." Hur är ett sådant mål? Vad är i sådana fall ett typiskt "5 mot 4-typ av mål...?"

Dagen närmar sig då det är dags att sammanfatta årets bästa skivor 2007 och 1987. Därför drar jag här snabbt de plattor som hamnat på plats 11 till 20 för 20 år sedan:

På plats 20 kommer Y&T med plattan CONTAGIOUS. Bästa spåret är EYES OF A STRANGER, men mest påtagligt med denna platta är att Y&T:s storhetstid på skiva är förbi. Bästa spåret heter för övrigt EYES OF A STRANGER.

På plats 19 kommer MSG med skivan PERFECT TIMING. Det "lustiga" här är att MSG fram till denna punkt hade levererat mästerliga plattor, och sångaren Robin MacAuley hade levererat lika bra med sitt Grand Prix. Men tillsammans innebar det början till slutet för The Michael Schenker Group - och de har inte hämtat sig sedan dess... Trots grymma öslåten GET OUT.

På plats 18 kommer sköna DOKKEN med BACK FOR THE ATTACK. Här hade Don och gossarna nått sin storhetstid, men musikaliskt var det redan på väg utför. Det mest kända spåret från denna platta borde vara DREAM WARRIORS, titelspår till Terror på Elm Street-rullen med samma namn.

På plats 17 hamnar en platta som enligt vissa är den bästa i rockhistorien. Jag gav den en ärlig chans på nytt, men faktum kvarstår: den suger. Bandet heter GUNS 'N' ROSES och skivan heter APPETITE FOR DESTRUCTION. Så det är lika bra att ni inser detta. Appetite for Destruction är inget mer än den 17:e bästa plattan år 1987. Punkt. Plocka bort PARADISE CITY och WELCOME TO THE JUNGLE så återstår en rätt trött platta som ingen kommer att minnas.

På plats 16 hamnar sköna danskarna PRETTY MAIDS med sin FUTURE WORLD. Titelspåret plus YELLOW RAIN är inget mindre än mästerverk från denna uppföljare till grymma debuten RED, HOT AND HEAVY. De låtarna tillhör topp 10 detta år, dessvärre är plattan i sin helhet alltför ojämn.

På plats 15 kommer ännu en ojämn rockrökare: AEROSMITH med PERMANENT VACATION. Låten MAGIC TOUCH för tankarna till bandets storhetstid i slutet av 70-talet, men som helhet är det tyvärr lite för svajigt. Omvärlden lär dock minnas den för "Dude (Looks Like a Lady)" och skönsmöriga "Angel".

På plats 14 landar ett av rockhistoriens mest underskattade band: NIGHT RANGER och plattan BIG LIFE. Den bästa låten - COLOR OF YOUR SMILE - är förmodligen den bästa låten 1987. Det finns få låtar som gör en så sjukt lycklig. Och det finns samtidigt få låtar som gör en så förvånad över att de inte finns att tillgå på Youtube. Sjukt är bara förnamnet. Men för att ni ska fatta hur jävla bra Night Ranger är så bjuder jag på en gammal goding just här

På plats 13 kommer ett band man egentligen kan kasta in när som helst, vilket år som helst: JETHRO TULL och plattan CREST OF A KNAVE. Detta är faktiskt en av de mer lättillgängliga plattorna med Jethro, därmed inte sagt att den är simpel. Sjukt bra FARM ON THE FREEWAY tillsammans med BUDAPEST ger dock en vink om varför Jethro Tull bör tas på allvar musikhistoriskt.

På plats 12 kommer ett av "de stora tre" banden. Inte Led Zeppelin eller Black Sabbath, men väl DEEP PURPLE, och uppföljaren till comebacksuccén "Perfect Stranger": THE HOUSE OF BLUE LIGHT. Låten THE UNWRITTEN LAW är för övrigt lika bra än i dag.

På sista plats utanför topp 10 hamnar personliga favoriten DEMON och skivan BREAKOUT. Låten ENGLANDS GLORY ger en fingervisning om hur bra dessa skönt rockande britter verkligen är. Att deras omslag är helt outstanding vittnar mitt skrivbordunderlägg om. 20 år senare är det fortfarande BREAKOUT som gäller som bakgrund för datorn...