Är det bara jag som är sjukt nöjd över att Sverige inte har fått några medaljer i skidskytte-VM? Jag är så jävla trött på den där krystade kvasiidrotten att jag kräks. Det var en sådan befrielse att äntligen få läsa en sågning av denna vintriga företeelse i Dagens Nyheter i veckan. Krönikören var av samma åsikt som undertecknad, att det lätt börjar råda ett hybristillstånd i den här nationen så snart vi har någon som är bäst i världen. Om det sedan gäller sänka skepp eller åka skidor och skjuta gevär samtidigt verkar inte bekomma våra landsmän.
Filmåret har börjat bättre än något tidigare under detta årtusende. Jag har tidigare nämnt James Grays thriller "We Own the Night". Sedan dess har jag fått möjligheten att njuta av några filmer som kom redan förra året, Robert De Niros skönt långsamma thriller "Den innersta kretsen" (hans första som regissör sedan "A Bronx Tale" 1993) och briljanta dramat "Half Nelson", med framtidens klarast lysande stjärna - Ryan Gosling (bilden).
Hur kan det komma sig att en i förhållande till sin storlek så galet framgångsrik idrottsnation som Sverige kan bli så litet att vi plötsligt griper efter skolgymnastiska halmstrån för att verka än mer framgångsrika? Det är ju helt sjukt. Det är en sak att möjligtvis vara stolt över att man bor i samma land som någon som bakat världens längsta sockerkaka eller har stoppat i sig flest snorkråkor på 35 sekunder. Men steget från att vara sjukt bra på casting från helikopter till att skapa ett masshysteriskt Stenmark-TV-stillestånd borde vara rätt långt. Hoppades man, i alla fall.
Men fan vet, när det på text-TV kommer upp som nyhetsuppdateringar att svenska innebandyligan ser ljust på framtiden eftersom man har ökat med 100 pers i snitt per match. Är det till 105 i snitt då, eller? "Vi vill tas på allvar", säger någon ansvarig pajas inom detta leksaksförbund. Att de är i desperat nöd att få fler på sina "matcher" som gillar att hoppa bock och spela spökboll bekräftas bara av att de döpt sin högsta serie till "Superligan". Vad blir nästa namnbyte? "Vi som är superjättejävlabäst på att spela spökboll med plastpinnar-serien"?
Bland de filmer som är Sverigeaktuella i år är nyinspelningen av "3:10 to Yuma" en riktigt glassig och nästan löjligt njutbar västern i gammal god 60-talsanda. Christian Bale och Russell Crowe är givetvis enastående - de är ju trots allt födda till sitt yrke (och de första minuterna tänker man nästan vem som på riktigt skulle vinna mellan Batman och Gladiator). Men den som verkligen sticker ut är Ben Foster i rollen som den läckert bindgalne Charlie Prince. Räkna med att han kommer att få axla större roller än i "Alpha Dog", "X-Men" och som gästspelare i diverse TV-serier i framtiden. Han är nämligen framtiden. Tillsammans med Ryan Gosling, naturligtvis. Ta en sista titt på ovanstående två skådisar. Namn som Russell Crowe, Christian Bale, Brad Pitt och George Clooney är just bara... namn. Gosling och Foster är duon som kommer att ge oss gåshud under 2000-talet. För att citera patetiske Per Bjurman: "Kom ihåg var du läste det först".
Helgens Södermalmsnytt hade fört samman idrottshistorikern Jan Lindroth och sportjournalisten Pamela Andersson, med målet att klargöra vad som är sport eller ej. Detta är ju en ständigt levande fråga, speciellt ur mitt perspektiv, vilket ni säkert förstått under åren. Som jag ser det åker du alltid dit på någon sport. Det finns alltid något obskyrt idrottsutövande som du själv klassar som gränsen för vad idrott verkligen är. Lindroths och Anderssons artikel handlade om just detta. De fick bedöma följande 13 kroppsliga rörelser: beachvolleyboll, frisbeegolf, boule, dart, biljard, bangolf, schack, bridge, cheerleading, bordshockey, casting, skytte och bågskytte.
Bästa filmen hittills detta år är dock "Rise of the Footsoldier", den sanna berättelsen om om Carlton Leach. För den som inte kopplar hans namn alls så var han en av grundarna till I.C.F. - en av de mest ökända, brittiska huliganfirmorna (West Hams) - och blev sedemera en lika ökänd gangster i Essex. Den är fullständigt skoningslös, och Ricci Harnett i huvudrollen är fullständigt lysande. En brittisk "Maffiabröder" - fast brutalare på ett mer realistiskt sätt. Jag tvivlar nästan redan här i februari på att jag kommer att se en bättre film i år. Att jag kommer att få se en hårdare film är helt uteslutet...
Det var endast 5 av 13 tidsfördriv som av både Andersson och Linderoth klassades som sport: beachvolleyboll, frisbeegolf, bangolf, skytte och banskytte. Att bridge och - framför allt - schack, är att betrakta som taktiska hobbytidsfördriv köper jag helhjärtat. Om jag tillåter mig själv att bryta de tidigare nämnda så kan vi göra sportlistan betydligt kortare - eftersom jag personligen initialt såg samtliga dessa som hobbyer innan jag läste artikeln. Det mest intressanta är inriktningen "prickskytte". Om det inte gäller som sportutövande inom dart, biljard, boule och casting, så undrar jag hur fan det kan gälla i bågskytte, frisbeegolf och skytte.
Svaret är enkelt. Endast beachvolleyboll är en sport av dessa 13. Dessutom betydligt mer än skidskytte, som galet nog inte ens var ifrågasatt. Att Lindroth satte ett av sina sju kryss på cheerleading hoppas jag för hans del gav ett mutat liv i sus och dus. Om inte så lär vi snart se honom på Säters slutna avdelning. Men t o m på mentalsjukhus lär de som talar varmt om cheerleading som sport vara i minoritet...
Om nu någon undrar hur fan jag kom fram till alla dessa funderingar är svaret givetvis detsamma som alltid på denna blogg: C2H5OH (i kemikretsar populärt kallad "fyllehunden"). I mitt fall rör det sig mer konkret om ren kärlek som lagrats på fat och därefter tappats på flaska på Bow Street sedan 1780. But don't try it at home, kids.
Om något idrottslag bör uppmärksammas denna vinter så är sannerligen inget håkkygäng eller skidskyttelandslag, utan Bajens bandygossar. Det säger jag inte som läskigt grönvitfärgad. Men att sumpa nio man ur startelvan, vara sekunder från konkurs - och sedan ändå med ett gäng grabbar som råkade ha skridskor kvar hemma i garderoben ta tolv raka segrar på hemmaplan är faktiskt en prestation som ingen idrottsperson eller något lag som tidigare vunnit SVD:s bragdguld varit i närheten av. På riktigt.
Det blir ingen ny uppdatering på topplistorna för 1987 och 2007 denna gång. Årets möte är nämligen på G. Jag har dock köpt 2008 års första platta (det tog lång tid detta år): Tobias Sammets Avantasia. Jag var bara tvungen att köpa nya "The Scarecrow" sedan det blev klart att de inte bara kommer till Sweden Rock utan även kommer att headlina Wacken (det är stort). Vem Tobias Sammet är? Sångare och bassist i Edguy, ett band som jag faktiskt aldrig lyssnat på. Vad Avantasia är? Hans hobbyprojekt vars nya konceptplatta innefattar gästmusiker som Alice Cooper, Bob Catley (Magnum), Eric Singer (Kiss), Roy Khan (Kamelot), Michael Kiske (Helloween), Rudolf Schenker (Scorpions), Kai Hansen (Gamma Ray) och Jørn Lande (Masterplan). Våga för fan inte fråga om det är bra...
söndag, februari 17, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Visst räknas det som en mörkvit helg om man slutar dricka vid fyratiden på söndagen?
Under krigstiden kallades skidskytte för överlevnad...
Ljusgrå, Albin. Ljusgrå.
Anonym: Exakt. Och under fredstid kallas det för TV-tortyr.
Skicka en kommentar