Utan päronkonjak till frukost får frälsningen snällt vänta...

När jag vaknade upp i söndags fick jag plötsligt en enorm lust att lyssna på Avalon med Roxy Music. Bortsett från att den bär med sig vissa nostalgiska minnen så kan nog textraden "When the background's fading out of focus" ha haft något med denna plötsliga längtan att göra. Det var nämligen exakt så jag kände ända från fredagkvällen fram till söndag morgon. Bakgrunden försvann ideligen ur fokus, vilket möjligtvis kan ha haft något med Svenska Cupen i bandy att göra. Man blir rätt diffus i pallet av bandy. Speciellt när all tid mellan matcherna tillbringas i Willes garage i Västerås...

Expressen har verkligen gått i spinn på usla sjukdomslöp denna vecka. I måndags kunde man läsa att "Flingsalt kan göra dig trött och överviktig" (den är nästan kult), och gårdagens "Slipp ballongmage på 12 veckor" (mindre fett och mer motion, någon?) följdes idag upp med "Andfådd? - du kan ha dolt hjärtfel. 150 000 svenskar drabbade". Då kan man lugnt återvända till tv-soffan. Då är det antagligen bara 100 000 som dött i en naturkatastrof i Asien eller ett fånigt inbördeskrig har utplånat ett mindre afrikanskt land. Puh!

Det kinesiska fotbollslaget Guo'an från Peking - som för tillfället ligger tvåa i den kinesiska superligan - nekas att spela sina matcher nästa säsong i Fågelboet. Anledningen är att klubbens huvudägare anser att laget skulle "besudla" imagen av den ikoniska olympiska arenan. Arenachefen anser i sin tur att endast evenemang av "hög kvalitet" ska få genomföras i Fågelboet, och ser bland annat fram emot matcher med Real Madrid.

Så skönt ovetande de fortfarande verkar vara innanför den där gigantiska muren. Fastnade inte något av omvärldens kritik inför de olympiska spelen? Tror de på fullt allvar att alla europeiska topplag kommer att stå på kö för att åka till Peking och spela match? De anar nog inte hur passande namnet på arenan kommer att vara om något år...

I Willes garage bjöds man på vita bönor och päronkonjak till frukost - det blir inte mycket mer rock'n'roll än så. Och i ABB Arena Syd (är det namnet på en hastigt fallande aktie eller en idrottsarena?) dök mannen, myten, ADHD-legenden upp med en tandpetare i mungipan och skakade hand. Jag var naturligtvis tvungen att lägga vantarna på hans självbiografi "Bandygalen", som han glatt satte tuschpennan i med texten "Till bloggaren från Eken". Stort.

Dolt hjärtfel, förresten. På vilket sätt är felet dolt? Menar de rent fysiskt, att man inte kan se det bara genom att ställa sig framför en spegel? Är i så fall inte alla inre symptom tecken på sjukdomar som är dolda tills en läkarundersökning visar vad man lider av? Huvudvärk, exempelvis, är ju ett symptom på ett hundratal dolda sjukdomar. Om huvudvärken däremot kan härledas till att man just fått ett basebollträ i pannan så kan man nog utesluta en dold orsak. Men det funkar naturligtvis inte lika bra på Expressens löpsedlar. Det är ju verkliga saker...

På tal om Peking så irriteras jag över namnändringen till Beijing. Anledningen sägs vara modernare transkription, men Peking stämmer enligt uppgift som stavning väl med flera kinesiska dialekter och ligger dessutom närmare uttalet i den äldre kinesiskan. Och om vi nu helt plötsligt ska vara så förbannat korrekta i lokalt uttal så är det väl hög tid att vi börjar uttala och stava till København, Firenze, Helsinki etc. För att inte snacka om namn på länder.

Härom dagen kom jag plötsligt att tänka på Johann Olav Koss. Märkligt. Vad gör han nu för tiden? Hans personliga rekord var för övrigt 37,98 - 1.14,9 - 1.51,29 - 3.57,52 - 6.34,96 - 13.30,55. På vilka distanser? Inte den blekaste. Men grym på grillor var han.

Avalon fungerade inte som den skulle, så jag var tvungen att bota bakfylleångesten på annat sätt - och vad kunde då vara mer passande än gudstjänsten på lokala syltan ute i Vårberg? Jag var ju bara tvungen att kolla hur det verkligen låg till med det. Sagt och gjort satte jag på mig Mötley Crüe-tröjan - ett pentagram borde som jag såg det fungera som en bra balans till "det goda" - och tog röda linjen söderut mot frälsningen...

Väl utanför krogen i Vårberg bjöd en ung man (som såg ut att vara född i Jönköping) på kaffe och bulle. Ett dåligt tecken, som jag såg det. Men när jag klev in möttes jag av en kvinnlig röst som förkunnade att "...hammarbyare markerar sin tillhörighet genom att bära gröna och vita kläder. På samma sätt som att hårdrockare markerar tillhörighet genom att bära läder och nitar". Här stod alltså en kvinnlig frikyrkopastor och snackade Bajen och hårdrock! Jag såg plötsligt ljuset - tänk om Jesus verkligen räddar!

Idag fyller förresten Piotr Skrobowski 47 bast. Helt klart värt en skål, även om han var en ytterst kärv figur i Bajens brokiga släktträd. Som en muttrande baslinjespelare i tennis - fast i fotboll, ungefär.

Glädjen blev dock kortvarig. Som om det inte räckte med att hon bytte ämne och började predika om "Honom" och "Hans son", så var bardisken helt mörklagd. Ingen servering under gudstjänsten, var det klara budskapet. Djupt besviken tog jag tunnelbanan de 20 minuterna in till stan igen och traskade in på Gröne Jägaren, ett syndens högborg en söndag vid lunchtid.

Hur tänker de egentligen när de bokar in gudstjänster på en torrlagd sylta? Tror de verkligen på frälsning utan sponken? Det måste ju vara som att försöka nå toppen av K2 utan isyxa och stegjärn...